måndag 24 oktober 2011

William Morris bok

Vad är ett mönster för någonting? Är det egentligen någon skillnad på mönster och mönster? Hur påverkas våra levnadsmönster av mönster som finns i exempelvis tapeter, tyger och stadsplanering? Det är några av tankarna som väcks när jag läser William Morris bok med text av Benjamin Lacombe och illustrationer av Agata Kawa som kommer ut på Alvina förlag i morgon.

Boken handlar om William Morris barndom. Hur han skickades till en internatskola där han först blev missförstådd av både sig själv och sin omgivning, för att sedan komma fram som en stor konstnär.

Det är en ganska vanlig historia egentligen, om ett stackars barn som får lida men som sedan blir erkänd och sedd. Men för den sakens skull är det inte dåligt, utan personligt och välskrivet.

William Morris 1834-1896 var konstnär, formgivare, författare och förgrundsgestalt i Art and Crafts rörelsen. Det finns något för mig odefinierbart fint i att man väljer att göra en barnbok om hans liv, på samma sätt som man gjort barnböcker om helgon, kungar, och tongivande politiker. För William Morris hade ett socialt patos. Han vill hjälpa folk att få upp ögonen för skönheten i världen. Där har vi också essensen i bilderboken, den är skön, vacker. Illustratören Agata Kawa har på ett utomordentligt sätt inspirerats av William Morris eget bildspråk. Pojkens olika känslor står i centrum men illustrationerna har också tagit intryck av William Morris mönster. Fortfarande efter 150 år tillverkas hans tyger och tapeter eftersom världen aldrig tycks titta sig mätt på dem. Känslan i boken är att uppslagen skulle kunna dupliceras och bli stora sjok, som ett mönstrat tyg eller en tapet. Jag är inte den som är särskilt förtjust i vackra böcker. Men det är någonting i de här mönstren som påverkar mig på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara, men det är skönt som sagt.

Till boken finns också en lärarhandledning som kan laddas ner från förlagets hemsida. William Morris bok gavs ursprungligen ut på franska under namnet Le Carnet Rouge

/Karin



söndag 23 oktober 2011

Bli medlem i barnboksbildens vänner!





















De första tio nya medlemmar vinner vår fantastiska bok Färgkludd eller näckros? Barnboksbilden och konsten (Kabusa böcker 2009).
Som medlem i föreningen får du förutom inbjudan till och bättre pris till årets 4 medlemsträffar med föredrag och mat också vår medlemstidning Solägget och vårt medlemsbladet Solsidan.

Du går också in gratis på Göteborgs Konstmuseum mot uppvisande av medlemskort (tilläggsavgifter kan gälla för vissa specialutställningar). Du har också 20% rabatt i konstmuseets bokhandel samt 10% rabatt i Röhsska museets och Göteborgs stadsmuseums butiken.

Medlemsavgiften är 150 kr (studerande 75 kr och institutioner/företag 500 kr) och betalas in på postgiro 44 49 735-2. Blir du medlem i dag så gäller avgiften för resten av 2011 och hela 2012.




tisdag 11 oktober 2011

Ulf Löfgren

Vår svenske illustratör Ulf Löfgren avled i måndags den 10 oktober, 79 år gammal. 1959 debuterade han tillsammans med Leif Krantz med boken Barnen i djungeln. Hans böcker är översatta till ett 20-tal språk. 1997 donerade Barnboksbildens vänner Snögubben Frasse (Opal 2006) till Göteborgs konstmuseum. Sedan åttiotalet har han varit upphovsman till de sedan dess oerhört populära böckerna om Ludde. Han sista bok Lilla stora Luddeboken gavs ut 2006.En bra artikel om Ulf Löfgren finns här.

söndag 9 oktober 2011

Elin Fahlstedt

Bara 21 år gammal blev Elin Fahlstedt en av vinnarna i Opals bilderbokstävling 2010 med boken Önskeprickar.

Jag har haft boken hemma ett halvår och har haft svårt att bestämma mig för vad jag skall skriva om den. Att det är en bok med annorlunda uttryck och poetiskt språk duger inte, då det är något kännetecknar så gott som alla bilderböcker med någon uns av kvalité och originalitet.

Då jag först fick fatt i boken så ville negligerade den eftersom illustrationerna påminde mig om manga, vilket jag avfärdade som ett billigt trick. När jag sedan läst boken och inte kunde undgå märka att den är ambitiös så blev jag irriterad. Det är klart en bilderbok som utmanar mina föreställningar om vad en bra bilderbok är. Sådant är kul! Jag kan inte heller placera in den i någon speciell genre så jag antar att det är början på något nytt. Förmodligen är det förmätet att jämföra bildspråket med Andy Wharols genombrott med popkonsten, men det är den enda association jag får. Kanske hör boken hemma i popkonsten?

Att denna genomarbetade bilderbok har använt sig av lättillgängliga formler från serievärlden känns efter viss eftertanke som ett smart tilltag för att nå sin målgrupp, då berättelsen är allt annat än en lättsam. I centrum finns ett barn som lever i en märklig spökstad med en hemsk fabrik i centrum. Där finns bl. a. män med parabolhattar, en galen mamma i ett badkar, ett torg där det säljs jord, skrotdelar, mat och äpplen (från en annan plats för i staden kan inget växa).

Berättelsen handlar om huvudpersonens födelsedag. Hon (eller han) följer olika lappar genom staden för att slutligen hamna hos sina goda vänner med en lapp som det står Grattis på. Värmen från vännerna och ljuset i den sista illustrationen är historiens hopp. En bilderbok som med ett närmast surrealistiskt grepp tar upp situationen för barn som tvingas växa upp i ett okontrollerat mörker, sådant behövs. Nu när jag väl börjat skriva om Önskeprickar känns det som jag inte kan sluta. Men det är nog bäst att sätta punkt här.

/Karin




lördag 1 oktober 2011

Jan Lööf på konstmuseet i Göteborg






































Ni vet väl att det för närvarande och fram till den 22 januari pågår en Jan Lööf utställning på Göteborgs Konstmuseum? En länk till programverksamheten för utställningen finns här.

Anna Härmälä

Du hör inte hit Beiron är en lyckad bilderboksdebut av grafikern Anna Härmälä som kommit ut på det finska förlaget Schildts. Om jag skulle hitta på ett släktträd över olika bilderboksillustratörer så skulle Anna Härmälä tillhöra samma släkt som Eva Lindström, Emma Virke, Per Jose´Karlén, Lisen och Emma Adbåge. Det är charmerande humoristiskt där bristen på perfektion står i centrum. Illustrationerna innehåller också många överraskande och skojiga detaljer.

Man kan säga att bristen på perfektion är ett av flera tema i berättelsen, som handlar om byrackan Beiron som ger sig iväg för att vara med på en hundutställning bland perfekta rashundar. Han klär ut sig till olika raser, men blir alltid påkommen och förnedrad i slutet på tävlingarna när förklädnaden avslöjas. Tills nakenhundstävlingen som han vinner. Efter att han vunnit så får han dåligt samvete och bekänner från vinnarpodiet att han lurats. Sedan beger han sig hem där vännerna väntar och utnämner honom till skogens modigaste hund. Det är en suverän berättelse som har mycket gemensamt med den typiska klassresan som den beskrivs i många romaner. Men istället för att stanna kvar och känna sig fel återvänder Beiron hem och blir hyllad som hjälte, precis som den förlorade sonen. Jag kan tänka mig att Beiron kan vara en bra kompis att ha med sig genom livet om man läst boken som barn. Trots ett tungt tema är det ingen svår bok. Det är lite text, som sagt roligt och berättelsen passar från 3 år men ger mig som vuxen läsare mängder av associationer.Jag hoppas på fler böcker av Anna Härmälä.
/Karin