söndag 22 januari 2012

Katalin Szegedi och möjligheten att se

Katlin Szegedi är en av Ungerns och kanske världens mest intressanta bilderboksillustratörer. I Sverige gav Felis förlag ut hennes bok Lenka ut år 2010.

I Lenka använder sig Szegedi av collageteknik med wellpapp i botten. Illustrationerna bygger på kontraster i miljön med det grå wellpappliknande och den färgstarka Lenka målad i mättad röd färg, som det också finns stänk av i de andra personerna. Det röda fyller berättelsens centrum som handlar om Lenkas utanförskap.
Lenka är en flicka som är duktig på att måla. Hon älskar sin egen målade värld, men föräldrarna vill att hon skall ge sig ut för att få vänner. Ute på gatan blir Lenka mobbad för att hon är tjock. Berättelsen slutar med att hon blir vän med en pojke med samma intresse.

Jag och min dotter läste den här boken många gånger under ett halvår. Ofta fick jag höra att det var en missuppfattning att Lenka var tjock. Det var Lenkas hår och kappa som var stora, men benen var ju pinnsmala vilket bevisade att hon inte var tjock menade min dotter. I en
intervju om Lenka säger Katalin Szegedi:


Jag är en rödhårig, knubbig flicka fast i vuxen version så jag förstår skälet till din fråga. Ja, Lenka är jag, iallafall till utseendet. Men det är inte medvetet att det ska bli så. Alla de smala flickorna som jag gjort till böcker tidigare är också jag. De representerar mig som ung och slank, kan man kanske säga. Så jag håller med. Illustrerade figurer i böcker liknar ofta sina illustratörer"



Skulle man inte kunna säga att boken om Lenka handlar om den missförstådda, barnet, konstnären och människa? Eller om den missförstådda världen? Ordet missförstådd ger associationer i all oändlighet. Är det så att vi väljer att se saker som stödjer vår redan färdiga världsbild? Kan konsten förändra vårt sätt att se? Jag tror det. Därför är det bra om vi kan låta våra barn få ta del av olika slags bilderböcker, som exempelvis boken om Lenka.

Varje land har sin egen bilderbokstradition. De bilderböcker som översätts till svenska kommer främst från den anglosaxiska världen, Frankrike, Tyskland och Norden. Att det är så har med den rådande världsordningen att göra. Men man får ändå tacka för alla försök att förändra detta, som ger oss möjlighet att se på ett annat sätt.


/Karin































































































onsdag 4 januari 2012

Vanja Larberg

Bladslottet är barnböcker utgivna på förlaget Bladstaden. Deras intention med sin barnboksutgivning är att vara ett mellanting mellan barnbok och konstbok. (Mia Juhlin har skrivit om dem i en artikel i Solägget som vi publicerat här på bloggen)

Sjung den (Bladstaden 2011) är en bilderbok om ett barn som vandrar runt i en stad som hon trugar eller bara får att sjunga. Brevbäraren sjunger om breven , några barn sjunger om en staty och slutligen är det någon som sjunger staden. När hon ber en man sjunga om en kanin så är en del av sången så här:

"Här syns hallon och fasaner
i buskarna runt om
Det lyser i neon på husen
skyltar ropar Kom!
Och världen ändrar färg
när det äntligen blir höst
Men stigen är sig lik,
markens lilla röst"

Illustrationerna är varsamt målade, den minner mig om impressionismens spel med ljus och skuggor, men tydligast av allt är kanske känslan av att försöka illustrera musik. Det är ljust, luftigt och tycks stiga mot himlen, med mycket omålad yta på sidorna där bild och text liksom svävar tillsammans.

Poeten Sara Hallström och illustratören/arkitekten Vanja Larbergs Sjung den är en försiktig bilderbok om en sjungande stad. Det försiktiga är ett nödvändigt anslag för att skildra den illusion som de tycks vilja förmedla. Resultatet blir vackert och en tankeväckande kontrast till allt vederhäftigt som tar plats i andra bilderböcker.