tisdag 23 oktober 2012

Rafflande Snövit

Det har kommit en ny bilderbok som tolkar Snövit, med illustrationer av Benjamin Lacombe (Rabén & Sjögren 2012) . Det här den inte särskilt barnanpassade versionen, med stark symbolik som inte går att ta miste på. Som vuxen kan jag koppla bilderna till mitt eget liv. Samtidigt hoppas jag att bilderna skall kunna etsa sig fast och vara vägledande, för unga som läser sagan. För det är en symbolik som kan föras över på maktutövande som ofta är subtilt och svårfångat, men som dock är rådande. Har man de här bilderna med sig kanske man kan fånga essensen i en del maktspråk tidigare:


Den hemska styvmodern, anorektitiskt smal med levande fräsande ormar runt halsen. Snövit i en gyllene bur med styvmodern med nyckel i munnen och en påfågelkropp.  Snövit som har en fågel i en bur i sitt bröst, infångad av styvmodern. På slutet, när snövit gift sig får styvmodern, som nu kallas trollpackan, gå i ett par tofflor av glödande kol.

Mina egna barn tycker att det är en bra bok. Det är en bok som fått dem att ifrågasätta Disneyversionen, som något för tillrättalagt, för att vara gulligt. Plötsligt så tar de där steget som man väntat på. De börjar se syftet bakom den kommersiella kulturen. Det är väl så man måste göra för att utmana det kommersiella, man får visa något starkare.

Men vem är Snövit? Det finns ju en symbolik här som är enkel att ta till sig. Min första tanke är att Snövit är en kvinna i ett samhälle där mannen är norm.  Utseendet är det som är kvinnans värde, som kanske jagar bort henne men som också talar om vem hon är. De sju dvärgarna är bra manliga förebilder som hon möter på vägen. De råkar vara män men är väl främst stödjande vuxna som vägleder henne i livet, det goda samhället.
/Karin

söndag 21 oktober 2012

Stark och Lundberg!

Sara Lundberg har just tilldelats Elsa Beskow-plaketten  för Vita streck och Öjvind. I höst har hon  har tillsammans med författaren  Ulf Stark gjort bilderboken Yakup Tokstollen som utkommit på Berghs förlag nu i höst.

Yakup bor inte i Sverige.  Kanske i Turkiet? Det är vad jag tror när jag får läsa och se det landskap och de människor som befolkar Yakup och hans vän Aylas värld.

Det är en bok som har formen av en skröna eller en minnesbild, om pojken Yakup som var så oerhört tokig, gjorde så mycket fel. Efter att han fått glasögon gick saker bättre, även med läsningen och han blev sedemera Yakup professorn.

Det är spännande illustrationer, mycket starka färger, platta  hus, tuppar,  gamla gummor i hucklen, tjocka gubbar, och lastbilsflak med meloner. Människorna, myllret, lanskapet, sensmoralen,   är skildringar  som vanligtvis inte syns i den svenska bilderboken. Man kan tänka sig att val av plats är ett sätt att kasta sig loss eller åtminstone befria sig från den svenska bilderbokstraditionen. Det är roligt och oförutsebart.  Skönt att röra sig på ett nytt ställe. Som en öppning.

Jag hoppas att det här kan vara en nyckel till att vi får fler svenska bilderboksmakare med rötter i andra  länder. Under alla år som barnbibliotekarie i förorter med många invandrare har jag ibland kommit i diskussion om att deras vardag inte syns i den svenska bilderboken. Jag har alltid svarat att det är de själva som måste göra de där böckerna om det skall kunna bli någon kvalité. Sen stöter man på nästa problem; de  normer som styr vad som anses vara en bra bilderbok. Vilken eller vilkas  estetisk får plats innanför de ramarna? Men Yakup Tokstollen visar på en alternativ väg. Jag får tro på den tillsvidare.

/Karin










lördag 20 oktober 2012

Sotis, en alldeles sann historia

Illustration av Ilon Wikland
Under bokmässan när jag ofokuserat gick och tittade på allt men inget så fick jag se henne, Ilon Wikland. Hon satt där och signerade sin senaste bilderbok Sotis (Brombergs förlag 2012) Jag fick mig en bok signerad och sen glömde jag bort att  jag varit så ofokuserad och trött. Därefter gick jag hem alldeles lycklig.

I berättelsen om lilla katten Sotis är många av oss  hemma i ett välkänt bildspråk. I en magiskt skimrande vardag, som blivit sådan av de mättade färgerna, de mjuka linjerna, hemligheterna som verkar finnas där. Som gör att man vill fortsätta titta.

I Sotis är bakgrunden nästan alltid grön förutom några bilder med stor sorg som delvis eller helt går i blyerts. Det är växtligheten som är i centrum, död, liv, och hemlöshet.  Berättelsen handlar om en flicka vars lilla katt blir påkörd. Men en dag så kommer en ny katt gående, Sotis, och han flyttar hem till flickan.
/ Karin

onsdag 10 oktober 2012

Tryckfelsnisse: Visningen av A, B-se ska vara tisdag den 16 oktober


Det står fel datum för vår medlemsvisning av A,B,-se utställningen på Konstmuseet. Rätt tid är tisdagen den 16 oktober klockan 18. Anmälan till Margaretha Dahlström.

tisdag 9 oktober 2012

Jag älskar Pija Lindenbaum

"Jag älskar Manne" är Pija Lindenbaums senaste bilderbok. Eftersom jag är så oförbehållsamt förtjust i Pija Lindenbaum så är det svårt för mig att skriva något om henne. Vad jag tycker om hennes illustrationer, känns alltför privat, okritiskt, som en enkel veckotidningsnovell från min tonårstids romantiska ungdomstidningar.

Men det som är roligt med Lindenbaum är att mina barn är lika förtjusta i böckerna som jag är. De gillar både Lill Zlatan och Kenta, trots att en del vuxna påstår att det är allt för överdrivet genustänk för att barn skall tycka det är bra. Men det tror jag inte mina barn har tänkt en sekund på. De ser barn i en berättelse och gillar historierna, detaljerna i illustrationerna som gör att man vill stanna kvar i böckerna, eftersom det verkar finnas något mer där, som man inte riktigt får tag på, en ytterligare dimension kanske av känslor som väcks till liv men som inte riktigt identifieras.

Jag älskar Manne är Lindenbaums senaste, en bok för tvåårsåldern. Den bygger på tvååringarnas värld. Den mest våldsamma åldern med en ganska grov humor. Berättelsen utspelar sig i sandlådan. Det är en pojke som älskar sin kompis och det visar han på olika vis. Sen kommer ett tredje barn in i bilden och komplicerar. Det är en vardagsnära berättelse  som så väl speglar vanliga problem i tvåårsåldern. Det är roligt men respektfullt. Om sandlådebråk som verkligen är i sandlådan. Lite klargörande även för oss vuxna?
/Karin