söndag 17 februari 2013

En bok utgiven till minne av Rosa Parks 100 årsdag

Jag har börjat att skriva det här blogginlägget, med utgångspunkt i femtiotalet, så många gånger. Vad jag än skrivit så har resultatet blivit så himlans klyschigt. Fåniga meningar om femtiotalets estetik som alltid är modernt eftersom det blivit klassiskt. Om hemmafruideal, tillväxt, kommunistjakt och framtidstro.

I det här löjliga skrivandet försöker jag  komma åt bilderna i Rosas buss (Alvina förlag 2013) med text av Fabrizio Silei och illustrationer av Maurizio A.C. Quarello. Det är en bok som jag gärna vill skriva om, men eftersom det här är en bilderboksblogg så känner jag att jag måste  skaffa mig ett alibi, kanske en teori, eftersom  illustrationerna inte är särskilt originella utan påminner väldigt mycket om  Edward Hoppers konst (vilket tom förlaget skriver i sitt pressmeddelande)

Att   Maurizio A.C. Quarello valt att ligga nära  Edward Hopper verkar vara ett medvetet grepp. Det är det greppet jag försöker att komma åt, utan att riktigt lyckas. Men kanske är det förmedlandet av en tidsanda,  det stilistiskt rena, om att hålla sin positioner?


Att det är en intressant bok råder det i alla fall ingen tvekan om. Det är en  bilderbok för lite äldre barn  kanske från sjuårsåldern. Tiden är femtiotalet och berättelsen bygger på en historisk person, medborgarättskämpen Rosa Park,  som vägrade resa sig för att ge plats för en vit person en buss. Ett aktion som genom en dom i Högsta Domstolen förbättrade de färgades villkor i USA. 

I Rosas buss får vi berättelsen om Rosa Park utifrån en morfar och hans barnbarn. Morfadern som själv var färgad åkte med samma buss som Rosa Park tar med sitt barn till Henry Ford museet för att visa Rosas buss och för att berätta historien om Rosa Park.  Morfadern tillhörde de som försökte få Rosa Park att resa sig, eller som han själv sa han tillhörde de fega.

Bilderna från nutid skildras i färg medan Rosas Parks  berättelse är färglös eller svartvit vilket passar bra eftersom det är en berättelse om en tid i ett land där svart och vit inte hade samma rättigheter.

Det är en  fin berättelse som säger något om hur svårt det är att förändra sin roll i ett givet sammanhang, men också hur mycket vi har att tacka de modiga för. En bok som berättar historien om hur svårt det är att vara människa och vårt behov av hjältar.

En lärarhandledning till boken finns att ladda ner på förlagets hemsida.

/Karin


torsdag 7 februari 2013

Stenåldern






Man brukar säga att vi fortfarande är stenåldersmänskor. Hur då brukar jag vanligtvis tänka men  när jag läser Kälda och älgen med  text av Regine Nordström och bild av Eva Stina Sandling (Kabusa Böcker 2013), så upptäcker jag något av stenåldersmänniskan inom mig.

Jag förstår att vissa saker i min vardag har en klar koppling till stenåldern. Exempelvis samlingen på min fönsterkarm; några fossiler, en docka, en uråldrig psalmbok. Att jag tränar för att få uppleva lyckorus. Känslan av lättnad som infinner sig när man märker att ens nära mår bra. 

 Kälda och älgen  förmedlar en känsla  av hur man kan tänka sig att  samhällen var uppbyggd på stenåldern. Fotografier av illustrationer som är gjorda i en  väldigt egen collagteknik med olika rit- och illlustrationsekniker,  urklippt i tyg och naturmaterial, förmedlar något om stenåldern. Det är därför boken får mig att gissa att  föremålen  på min fönsterkarm, är som ett slags rest av samlarsamhället.  Kommer på att mitt välbefinnande efter en joggingtur måste påminna om känslan av efter att ha fällt en älg med ett drev och ett spjut. Min glädje över att vänners lycka måste vara ett arv i från stenålderssamhällen,  då varje individs insats var märkbart viktig för hela gruppens överlevnad. 


Bilderboken Kälda och älgen liknar inget annat. Tonen är poetiskt prövande ton i både språk och illustration. Det finns mycket vitt tomrum på sidorna,  i vilken jag läser in stenålderns fragmentariska infrastruktur.  Men berättelsen handlar kanske mest om kulturens som bärande element; Kelda som ritar en älg på väggen i grottan. Berättar Offar som samlar gruppen. Elden. Hän som är med stammen men som  kommer från andra sidan.

Illustrationerna av lägret, med skidor, nät, uppspända skinn, skildrar sådant som man vet om stenåldern. Eller som det står:

  Jag vänder fötterna mot varma stenen. 
Värmer dem.
Stenen är skön. Säcken bubblar guldguldricka. 
Snart är det min tur att smaka. Det honungssöta. 
Sommarminne. Björkens saft. 

(Nordström, sidan 5, 2013).

Till boken skall det också ges ut en lärarhandledning. Jag tror att det här är en bok som kan göra stor nytta i historieundervisningen för yngre barn men även för sådana som mig. /Karin