lördag 7 februari 2015

Kroppen är vår gräns

Hur gör man för att knyta an till en bilderbok? Hur gör en bilderbok för att knyta an till människorna? Vilka strängar kan den spela på? Hur kan man som vuxen läsare relatera till barnperspektiv? - Genom att försöka.

När jag läser Vi Springer! med text av Joar Tiberg och illustrationer av Sara Lundberg (Rabén och Sjögren, 2014) kommer jag att tänka på Christoper McDougalls världsberömda bok Born to run, som är en inspirations- och metodbok för löpare. Likt löpningens egen Branislav Malinoviski reser Mc Dougalls till Mexico. Där träffar han  folk som springer 8 mil, för att de helt enkelt inte kan låta bli, eftersom de aldrig slutat se springandet som en lek.

 Jag gillade McDougalls bok, men jag har aldrig någonsin lyckats få min vuxna löpträning att kännas så rolig som det kändes att springa när jag var barn. Min teori angående detta är att jag inte kan leka barn genom att utgå ifrån en teori (som ska få mig att känna glädje över att springa 8 mil). Att vara barn utgår inte från några teorier, det är ett tillstånd.

 Ett tillstånd jag kommer i kontakt med när jag läser Vi springer! Det finns en rörelse i bilderna, en glädje och en outtröttlighet bortom det vuxna förnuftet. Berättelsen börjar med två barn som sitter i ett trapphus. De är trötta efter en springtur. En runda fylld av lekens fantasier, drömmens associativa logik och kroppens hämningslösa rörelseglädje. De springer över Grönland, Grötland, förbi Villa Villekulla, Månen,  fabriker och tanter som står och röker på en balkong med mera. Vägen ser olika ut, men den syns hela tiden och barnens glada springande kroppar är alltid i bild. De lätta rörelserna binder ihop världen och universum med ett utrop.

 De rökande tanterna på balkongen glädjer mig också, eftersom de ger ett hopp om att låta vuxna i barnboken vara något annat än perfekta föredömen. Apropå debatten om barnbokscensur för fem år sedan där det roligaste var när Ulf Stark påstod att man knappt kunde rita en säl i en barnbok utan att de skulle ha flytväst. För mig handlar det ytterst om att alla barn ska ha rätt att känna sig representerade i en barnbok, oavsett hur många rökande tanter de umgås med.

 Berättelsen hålls samman med barnens spring och associationer som för dem från det ena uppslaget till den andra. Förutom det och jordens rundhet finns ingen övertygande uppsåt att ge bild av en sammanhållen värld vare sig i illustrationer eller textstruktur. Det är en värld som hålls samman med barnens blick, bortom alla försök till analytiska förklaringsmodeller. Jag tror det är barnens värld.

/Karin