fredag 13 december 2013

Vintervarg

Lennart Eng är en bilderboksillustratör med en sparsam utgivning. Han är skicklig på perspektiv, i bildkompositionen så klart, men också i sättet han kopplar det vardagliga med det oändliga. Det har han gjort så träffande i Historien om Albert och Valdemar och världshavet.

I höst har han tillsammans med författaren Stefan Casta kommit ut med bilderboken Du ska inte gråta vintervarg (Opal, 2013). En berättelse som får mig att tänka på nordamerikanska myter med Shape shifters och totemdjur.

Handlingen utspelar sig på vintern. Det är mörka bilder där snön, stjärnorna och den vita vintervargen står för ljuset. Några bilder är inomhus i ljus, men för det mesta är det natt eller skymning.

Pojken Stieg i berättelsen är ensam. I skolan  och i snabbbköpet finns andra, men utanför hans hem står en översnöad bil. Julen närmar sig och pojken sköter alla julförberedelser själv. En ensamhet som illustreras men inte skrivs något om. Det är Stiegs kreativitet som är berättelsens centrum.

Under några nätter, kanske i vakenhet, kanske i dröm möter Stieg en vintervarg. Vargen är ensam ledsen. En natt tröstar Stieg vargen. När de möter varandras blick händer något märkvärdigt med Stieg, han förstår hur allt hänger ihop.

Han skriver och ritar skriver om vintervargen. I skolan läser han lyckosamt upp sin berättelse. Du ska inte gråta vintervarg är en  berättelse om ensamhetens möjligheter, vad man kan hitta i sig själv och vad man kan skapa. Det är vackert och överväldigande med ett lockande mörker.

/Karin

torsdag 5 december 2013

Att blåsa bort

I stormens öga är det helt lugnt.  De flesta upplever att det är jobbigare att stå på kanten än att vara mitt i ett hopp.

I Sverige är vi väldigt duktiga på säkerhet, vilket har bidragit till mycket bra, men har kanske också gjort oss räddare? Kan bieffekten av ett alltför omfattade säkerhetstänk jämföras med den känsla som kommer av att stå väldigt länge på kanten och förbereda ett hopp? 

Sådant jag tänker på när jag läser Viveka Sjögrens bilderbok Vi blåste bort ibland? (Kabusa böcker 2013). En bok i högkantsformat, med lite text och mycket innehåll. Berättelsen handlar om två som bor under ett träd. Det är en romantisk berättelse i pastell och akvarell (blandteknik) om dessa två som bygger en koja i  ett träd, som överlever genom att känna in naturens växlingar. 

För det mesta är det bra, men någon gång blåser de bort, vilket de tar med ro. Andra gånger händer det oväntade som när trädet börjar sjunga, eller när giraffer kommer förbi. Om det finns något budskap i berättelsen så är det att ha tillit till att allt ordnar sig. En bra kontrast till kollektiv ängslighet. 
/Karin 

söndag 1 december 2013

Läsning som förändrar världen

Tidigt i höstas kom Anna Höglund med sin bilderbok Om detta talar man endast med kaniner (Lilla Piratförlaget). En bok som fått mycket uppmärksamhet och som de flesta av er säkert redan känner till.

Det är en Anna Höglund som jag inte direkt känner igen.
Hon arbetar med en annan typ av färgskalor än hon brukar (inte mättat, mer dovt) och där finns ett annat allvar, ett slags skräck i bilderna. Jag ser hennes egen Syborg Stentorp i bilderna från Resor jag aldrig gjort av, Syborg Stensump(1992) men jag ser också  Edward Hopper, Lena Cronqvist, Shaun Tan och Peter Tillberg. 

Berättelsen handlar om ensamhet, utsatthet och gemenskap. I centrum har vi kaninen som lever ett människoliv men som aldrig riktigt känner igen sig i människorna.

Valet av kanin som berättarjag ger många olika möjliga perspektiv. Kaninen blir tydliggörande av berätelsejagets utanförskap. Det är en bild som bygger ut texten, man förstår när man ser. Traditionen från sagans bortbyting finns där. Men det är också en kanin i en bilderbokstradition full med kaniner från Beatrix Potter till Stephanie Blake. Anna Höglunds kanin är den första som tar sig an de stora existentiella frågorna. Bara det är en poäng som ger associationer. Kanske en utställning med bilderbokskaniner?  Sagornas bortbyting ligger också nära till hands.


På slutet har kaninen ett samtal med sin morfar. Om man tittar noga ser man att morfadern också har kaninöron. De tittar i varandras ögon och kaninjaget ser att de är samma. Sen går han ut i naturen och ser hur allt hör ihop. Man måste nog känt sig ensam för att känna gemenskap.


Det här är en bok som passar från 13 år, som handlar om konstnärsjaget som kanske finns någonstans i alla, men mer i några. Jag antar att det med tiden kommer att bli en kultbok för brådmogna femtonåringar. Det är en bok som ger möjlighet till att förändra världen, genom att  se sig själv från andra håll än man är van vid.

/Karin