Boken Resan med text av Veronica Salinas och bild av Camilla Engman (Rabén och Sjögren, 2014, från norskan av Bodil Malmsten) handlar om att tvingas resa iväg och hamna någonstans där ingen förstår en.
Det är en fågel som är i centrum. Omgivningen är kal, som det kan känns inuti när man är lite vilsen och inte har något att ta förhålla sig till. Så småningom kommer ett möte som förändrar och får fågeln att minnas vem hen är.
Det är en fåordig bok med tydliga bilder som fungerar för barn strax över året. Fågeln är en sort som jag aldrig sett förut och man får aldrig reda på ifall det är en pojke eller flicka. Identifikationsmöjligheterna finns ändå, men det är bortom det yttre, i det strikt filosofiska.
Som vuxen associerar jag självklart till flyktingars situation. Jag funderar på vad det är som gör skillnaden mellan en barnbok som lyckas göra en bra berättelse av något viktigt och en barnbok med en övertydlig intention om att vara en lärobok för att få barnen att tänka rätt saker. Det handlar så klart om konstnärlig kvalité. Men också om vilken omgivning bilderboksskaparen befinner sig i, vilka historier som finns där att plocka upp och göra till berättelser.
För att detta ska kunna ske oftare behöver vi bilderboksskapare från många olika miljöer, med många olika sorters uttryck än de nu normgivande. Som har andra utgångspunkter för att bedöma kvalité, så att det blir en livfull och kanske hätsk debatt. Det är först då som bilderboken kan stå för den mångfald som den är så angelägen om att förmedla. För oss vuxna förmedlare handlar det om att vi behöver närmar oss det vi inte riktigt förstår. För om inte vi som vuxna kan göra det, hur ska vi då kunna kräva det av barnen?
Fast nu satte jag mig här för att skriva om Resan som är poetisk i sin avskalade utformning och som möjliggör att läsaren får möta sig själv. Att komma på vem man är för att bli tryggare i mötet med det okända. Jag vet ingenting om de som skapat bilderboken, mer än att de lyckats berätta en angelägen historia om människors utsatthet, om det strikt filosofiska. Ändå är det enkelt. Det är riktigt bra.
/Karin
Det är en fågel som är i centrum. Omgivningen är kal, som det kan känns inuti när man är lite vilsen och inte har något att ta förhålla sig till. Så småningom kommer ett möte som förändrar och får fågeln att minnas vem hen är.
Det är en fåordig bok med tydliga bilder som fungerar för barn strax över året. Fågeln är en sort som jag aldrig sett förut och man får aldrig reda på ifall det är en pojke eller flicka. Identifikationsmöjligheterna finns ändå, men det är bortom det yttre, i det strikt filosofiska.
Som vuxen associerar jag självklart till flyktingars situation. Jag funderar på vad det är som gör skillnaden mellan en barnbok som lyckas göra en bra berättelse av något viktigt och en barnbok med en övertydlig intention om att vara en lärobok för att få barnen att tänka rätt saker. Det handlar så klart om konstnärlig kvalité. Men också om vilken omgivning bilderboksskaparen befinner sig i, vilka historier som finns där att plocka upp och göra till berättelser.
För att detta ska kunna ske oftare behöver vi bilderboksskapare från många olika miljöer, med många olika sorters uttryck än de nu normgivande. Som har andra utgångspunkter för att bedöma kvalité, så att det blir en livfull och kanske hätsk debatt. Det är först då som bilderboken kan stå för den mångfald som den är så angelägen om att förmedla. För oss vuxna förmedlare handlar det om att vi behöver närmar oss det vi inte riktigt förstår. För om inte vi som vuxna kan göra det, hur ska vi då kunna kräva det av barnen?
Fast nu satte jag mig här för att skriva om Resan som är poetisk i sin avskalade utformning och som möjliggör att läsaren får möta sig själv. Att komma på vem man är för att bli tryggare i mötet med det okända. Jag vet ingenting om de som skapat bilderboken, mer än att de lyckats berätta en angelägen historia om människors utsatthet, om det strikt filosofiska. Ändå är det enkelt. Det är riktigt bra.
/Karin