Jag måste berätta om denna bok…

…som har blivit liggande alldeles för länge! Den kom lagom till bokmässan förra året och antagligen har de flesta bilderboksfantaster vid det här läget läst boken. Jag menar Pija Lindenbaums ”Pudlar och Pommes”, som inte bara är för barn i den typiska bilderboksåldern, utan även äldre (min 12-åring tycker om den!). Själv tycker jag att alla borde läsa den, vuxna och små, för den förmedlar mellan raderna så mycket om värme och medmänsklighet.

Pija Lindenbaum – Pudlar och pommes (inbunden 2016), Lilla Piratförlaget.

När Pija Lindenbaum var på ett av våra medlemsmöten för några år sedan och berättade om sitt bilderboksskapande, fick vi veta att hon inte brukar utgå från en story, utan oftast ifrån en känsla som hon vill förmedla. Vad som gäller denna bok bör känslan vara främlingskap. Eller kanske en känsla som är mycket knepigare än att kunna beskrivas i ett enda ord:
den känsla man har, när man tvingas lämna ett hem man älskar; den känsla man har, när man tvingas på en farlig resa som gör att man (nästan) måste lämna tillbaka någon älskad och (nästan) förlorar någon älskad undervägs och (nästan) förlorar livet; den känsla man har, när man spolas fram på en främmande strand i ett land, där man känner igen vissa saker, men allt är annorlunda ändå; den känsla man har, när man inte är välkommen där; den känsla som antagligen många av dem som har kommit via Medelhavet till Europa de senaste åren känner igen och som är viktigt för oss, som behöver kunna förstå och känna med, när vi möter människor som har satsat sitt liv för att kunna hamna i trygghet hos oss i Europa.

Som vanligt finns det inga moraliska pekpinnar i Pija Lindenbaums bok, utan man hänger med i berättelsen och känner med hela hjärtat med de små individerna i denna sorgliga dock även optimistiska berättelse med de för Pija typiska humoristiska glimtar.

I detta fall är huvudpersonerna tre hundar, Ulle, Luddis och Katta, som blir tvungna att lämna sin ö med pool, där det förut nästan jämt var kanonbra, för att komma till landet som bebos av tre pudlar. En dag finns bara 17 potatisar kvar, solen skiner så att maskarna torkar, vattenkranen förblir torr och smågodis och plåster har tagit slut för länge sedan. Poolen har förstörts av en stor bumling, som någon okänd slängt dit. När bara en potatis återstår, bestämmer sig hundarna för att de inte kan stanna hemma, om de vill överleva. Pyjamasar och plånboken packas, allt annat kan köpas när de kommer fram. Vovven måste stanna kvar på bryggan, vilket är det första som verkligen smärtar i boken: den får inte plats i båten, men de ska hämta honom, när de hittat ett annat land: ”I alla fall före jul.”, säger de, när de puttrar iväg med gummibåten. Eller nej: det blir för sorgligt i magen och de hämtar vovven som sedan spolas i en storm på havet över bord, men som klarar sig mirakulöst! (Det får inte bli för sorgligt för barnen, men man får i alla fall en bra känsla av hur det kan vara och kännas att fly med en liten gummibåt över det stora, farliga havet…)

På stranden i det andra landet spolas hundarna till sist upp efter många timmar av roende. Lilla vovve är vid det läget platt som en strumpa (för tredje gången tror man nu att han inte finns i livet längre, och för tredje gången överraskar den lilla parveln de små läsarna!) och även hundarna orkar knappt tala, när de kommer i land och möter pudlarna. ”HÄR BOR VI”, står det tydligt att läsa ovanför pudlarnas husdörr och man förstår som vuxen genast att den gamla trista dikotomin av vi versus de gör sig gällande på denna ö. Hundarna får handdukar och termos och de får veta att de får stanna också, men sen tar gästvänligheten slut. Några av pudlarna börjar bli rädda, när de förväntas dela sin mat med de främmande hundarna. Här äts pommes, vilket är ett bra knep av Pija Lindenbaum, för det är just så det kan kännas. Saker och ting är sig på sätt och vis lika på det nya stället, men ändå är allt något annorlunda, så att man hela tiden känner sig något främmande. Det äts potatis i det nya landet också, men de tillbereds på det där andra sättet. Men det behöver de tre nyanlända hundarna inte vänja sig vid direkt, för de får bara en enda potatis att dela på. Pommes frites en masse blir det bara för pudlarna själva.

När det är läggdags väntar nästa överraskning, då de tre nyanlända hundarna nekas entré till pudlarnas stora hus. Den ”dumma” pudeln proklamerar: ”Om man har ett så här långt hus, då vill man vara ifred. Det är nog med dogs här.” Det långa huset, som inte alls fylls av de tre pudlarna, får en att tänka på det avlånga landet som vi bor i och pudelns retorik känns också bekant från vardagens debatter om flyktingmottagandet.

Pija Lindenbaum fotograferad av Ulrica Zwenger.

Men berättelsen vore inte Pijas (och inte en barnboks) om den inte hade ett positivt slut och i sista bilden får de nyanlända hundar visa för pudlarna hur man bygger en fantastisk pool! Samtidigt förstår läsaren utifrån berättelsen, att man måste våga möta varandra, att man måste vara öppen för det nya. Det gör Pija Lindenbaum så fint i och med metaforen om skärpen som de nyanlända hundarna har på sig och som pudlarna så gärna vill (och får!) testa. De tre hundarna har förlorat allt de hade – plånboken och pyjamasarna som de hade med sig, samt allt de fick lämna i sitt gamla land – men de har ändå något av vilket de kan dela med sig i det nya landet. Både kunskap (poolbygge) och ting (skärpen).

Som sagt: alla borde läsa denna fina bok, som beskriver det sorgliga med så mycket hopp och optimism, för att sedan öppna sig för människor och företeelser de hittills inte har känt till. Alla kan bara vinna på det, som berättelsen om pudlar och pommes försöker förmedla med Pija Lindenbaums alldeles egna värme och humor.

//Alexandra

Bokrecension: Oili Tanninens "Hippu"

Nu är bokmässan slut och inspirationen har vuxit sig starkare under dessa spännande dagar, samtidigt som jag får lite tid över att skriva en kortare bokrecension som jag funderat på länge.

Finska barnboksförfattaren Oili Tanninens bok "Hippu" kom ut för första gången 1967, då den fick en utmärkelse "som en av de vackraste finska böckerna" som givits ut det året. Nu kom den, i retrovågen som hyllar 50- och 60-talets anda, ut i nyutgåva på Speja förlag. 2015 översattes den till engelska och pulicerades sedan framgångsrikt. Enligt förlaget såldes rättigheterna sedan dess även till Tyskland och Frankrike. Här i Sverige kom den ut i våras.

Passande nog har jag numera ett litet "försöksobjekt" där hemma: en liten ettåring, som t.o.m. var några månader yngre, när boken damp ner i vår brevlåda. I nyutgåvans slutord beskriver Oili Tanninen sina tre utgångspunkter för den bilderboken hon ville åstadkomma, när hon bodde i Hampstead, London på 60-talet. Hon bestämde sig för att skapa en bok som var liten i format, kvadratisk, "lätt för en ettåring eller till och med yngre att själv hålla i". Boken skulle dessutom vara billig att trycka och därmed billig att införskaffa för unga föräldrar. Därför bestämde sig Oili Tanninen att enbart använda två färger: röd och svart. Till sist ville Tanninen berätta en liten historia, samtidigt som varje sida skulle handla om "vanliga, vardagliga saker som alla barn kunde relatera till".

När jag nu tittar på boken om och om igen med min egen ettåring, kan jag konstatera att Oili Tanninens koncept fungerar. Boken är liten och upplevs som färgsprakande, trots sin begränsade palett. Formgivningen uppmuntrar ett litet barn att själv hålla i boken och känna sig stolt över denna förmåga. Sidorna är inte i tung kartong, som de flesta andra bebisböcker, däremot är bokens bilder tryckta på ett mycket tjockt och stadigt papper, som inte ens min lilla vilding har lyckats riva sönder hittills, trots frekvent användning av boken på hans egen villkor!

Boken berättar på sitt enkla och charmiga sätt om en vänskap som uppstår mellan musen Hippu och hunden Heppu, som en vacker dag sitter framför Hippus hus. Eller... så vacker är dagen nog inte, för Hippu går ut med paraply och bjuder in den ensamma hunden till sitt hem, när det börjar regna. Sen handlar bokens olika uppslag om hur det handlas mat i affären och hur de nya kompisar leker, promenerar, tittar på TV, badar och lägger sig inför natten - "vardagliga saker som alla barn kan relatera till", samtidigt som vi får följa ett bra exempel på en udda vänskap de två olika djuren emellan.

Boken är skapad i en collageteknik, där Oili Tanninen rev och klippte japanskt origamipapper och fyllde i bilderna med färg i efterhand. Det som kritikerna skrev på 60-talet, då det begav sig - att hon hade gett barnboken ett nytt och modernt formspråk och att boken innehöll "enkla och stilrena bilder, nya färger och humor" - kan man mycket väl hålla med om även idag! Boken känns fortfarande modern och samtida i sina klara färger och former. Och vänskaper, framför allt otippade sådana, kan nog aldrig tematiseras för mycket! En så genomtänkt och charmig bok på alla sätt!

/Alexandra Herlitz