Att bygga med fantasi

När Sindre är på fotbollsplanen är  han mer intresserad av månen än av fotbollen. Han lämnar planen beger sig upp på en kulle och drömmer om att ta sig till månen. Där börja Per Gustavssons berättelse Måntornet (Natur och Kultur 2014) som handlar om Sindres längtan till månen.

 Vi får följa med hans sökande genom illusionskonsten på den vaudeville-liknande cirkusen till vetenskapen och astronauten, till praktikern, den lite galne och uppburne byggmästaren. Men ingenstans får Sindre hjälp. Han har inte rätt kunskap, inte rätt material och han är ett barn.

Sindre löser detta genom att själv bygga ett torn av pinnar  av den sort som många barn brukar samla på. Det ser vingligt ut och farligt ut, men tornet tar sig i alla fall högt upp bland molnen, över träd och fåglar. Det är en resa i medvetandet. Från ensamhet och utsatthet till hisnande tyngdlöshet, vackra vyer och vänskap. Slutet blir ett annat än Sindre väntat sig, men det blir bra. Det var idén om att komma till månen som tog honom dit.


Det är förstås svårt att inte tänka på den bibliska referensen Babels torn, som handlar om att människor straffas på grund av sitt övermod. Boken skildrar så väl människans och framförallt barnets litenhet i vår samhällskonstruktion. Men drömmarna, de galna fantasierna och barnen är också en grund för vetenskapen. Hade vi någonsin åkt till månen utan alla dessa årtusendens drömmar om att komma dit?Vad blir det av leken och den fria fantasin kan man fråga sig. Ja det vet man inte och det är det som är bra. Som Pippi hittar på ordet spunk utan att veta vad det betyder. "Fantasi är viktigare än kunskap. Fantasin omgärdar världen. Kunskapen är begränsad" lär Albert Einstein ha sagt. Måntornet är också en berättelse som rent bildligt omgärdar världen, genom att visa den utifrån, som något runt och klotformat, liksom fotbollen och månen i berättelsen.

När jag läser bilderna hittar jag släktskap med det suggestiva drömliknande tillstånd som återfinns i Lennart Engs bilderbok Historien om Albert och Pija Lindenbaums Siv sover vilse, men också med Elsa Beskows Solägget.


Sindre är också namn på en dvärg i nordisk mytologi. Tillsammans med sin bror Brokk skapade Sindre bland annat Frejs magiska skepp Skidblander där alla asagudarna ryms, men som också är så litet att Frej kan stoppa det i sin ficka.

Det tar ganska många läsningar innan jag lägger märke till att Sindre är färgad. Jag funderade över ifall jag ska skulle skriva något om det, för det är absolut inget bärande i berättelsen, men det är också därför det är bra. Vi behöver färgade barn i svenska bilderböcker, som  är är något annat än del av en bakgrund eller förskolegrupp, som får vara huvudpersoner. Det här är en riktigt bra bok.

/Karin

Vintervarg

Lennart Eng är en bilderboksillustratör med en sparsam utgivning. Han är skicklig på perspektiv, i bildkompositionen så klart, men också i sättet han kopplar det vardagliga med det oändliga. Det har han gjort så träffande i Historien om Albert och Valdemar och världshavet.

I höst har han tillsammans med författaren Stefan Casta kommit ut med bilderboken Du ska inte gråta vintervarg (Opal, 2013). En berättelse som får mig att tänka på nordamerikanska myter med Shape shifters och totemdjur.

Handlingen utspelar sig på vintern. Det är mörka bilder där snön, stjärnorna och den vita vintervargen står för ljuset. Några bilder är inomhus i ljus, men för det mesta är det natt eller skymning.

Pojken Stieg i berättelsen är ensam. I skolan  och i snabbbköpet finns andra, men utanför hans hem står en översnöad bil. Julen närmar sig och pojken sköter alla julförberedelser själv. En ensamhet som illustreras men inte skrivs något om. Det är Stiegs kreativitet som är berättelsens centrum.

Under några nätter, kanske i vakenhet, kanske i dröm möter Stieg en vintervarg. Vargen är ensam ledsen. En natt tröstar Stieg vargen. När de möter varandras blick händer något märkvärdigt med Stieg, han förstår hur allt hänger ihop.

Han skriver och ritar skriver om vintervargen. I skolan läser han lyckosamt upp sin berättelse. Du ska inte gråta vintervarg är en  berättelse om ensamhetens möjligheter, vad man kan hitta i sig själv och vad man kan skapa. Det är vackert och överväldigande med ett lockande mörker.

/Karin

Bilderboksantologi för flera generationer

Opal har i vår gett ut en bilderboksantologi med böcker mellan år 1955 och 2005. Det är Inga Borg, Sven Nordqvist, Eva Eriksson,  Paola Ciliberto, Maj Fagerberg, Lennart Eng,  Sara Gimbergsson, Mimmi Tollerup och Lars Rudebjer.

Kända upphovsmän, men inte alltid de mest lästa böckerna.  Sven Nordqvist representeras av Agaton Öman och alfabetet från 1983. En riktigt fin antologi som bygger ett sammanhang i den skandinaviska bilderboksutgivningen, där nio svenskar och en dansk är representerade.

Själv fascineras jag över hur moderna Inga Borgs illustrationer ter sig. Det har jag aldrig tänkt på tidigare. Är det tiden som hunnit i fatt henne? Eller är det sammanhanget som får mig att förstå?

Min favorit är ändå Lennart Engs bidrag  Valdemar i världshavet från 2003.  Eng har en enastående förmåga att skapa samband mellan mikro- och makrokosmos, att ge en känsla inför det svindlande, utan att vara det minsta komplicerad. Det sammanfattar också vad helheten av antologin förmedlar. En bok där yngre och äldre kan förenas i berättelser och minnen.
/Karin