Atjimpa är inget att leka med

Ursäkta att jag inte skrivit här på länge. Jag har varit på semester och haft ett himlans sjå med bilderboken Atjimpa det mystiska ordet av Catarina Sobral (Urax 2014). Boken som jag blev så förtjust i så fort jag fick se den. Illustrationer i en naivistsik humoristisk blandteknik, med krita, skeva perspektiv och överdrivet viktiga farbröder. En bok som belönats som bästa barnbok i Sobrals hemland Portugal.

Men det hände något när jag började läsa texten. Jag blev tveksam och besviken. Den handlade om ordklasser och använde sig av begrepp som verb i första kongjuationen. Hur mycket barnperspektiv var det? Dessa portugiser, vilka viktigpettrar var inte de? Vad visste de egentligen om barn? frågade jag mig.


Boken handlar om ett ord, atjimpa, som upptäcks av en vetenskapsman. Tant Augusta 137 år, känner igen ordet och säger att det är ett verb.Sen blir ordet ett modeord. Folk klagar i affärerna att det inte finns någon Atjimpa. Affärsinnehavarna klagar till grossisterna. I riksdagen börjar man använda ordet atjimpigt i debatten. Ordet används lite hur som helst och man bråkar om vilken ordklass det tillhör.

Men som alltid när jag har höga förväntningar på något, så vill jag inte riktigt ge upp,  vill ge det en andra chans. Därför bad jag en barnfamilj med en femåring och en treåring att provläsa boken. De tyckte som jag, det här var inte för barn.

Den mest kritiska läsaren, min fjortonårige son fick bli nästa läsare. Han tyckte den var rolig. Ville absolut inte utveckla varför, men att få honom att tycka en bilderbok är bra är något mycket extraordinärt. Ungefär som att få färska svenska jordgubbar på julafton. Kanske en bok för tonåringar?

Därefter bad jag en annan familj att läsa boken, med två barn på sju och nio år. Det blev en fullträff! En underbar bok sa de. Så då kände jag mig tvungen att ställa lite frågor om vad som fångat dem i den här berättelsen:

- Vad handlade boken om? 
- Om ord och om grammatik, ords betydelse och vilka som får tolkningsföreträde. Men också detta att man glömmer bort vad ordet är för något och sedan börjar fundera över vilken ordklass det är.
- Är det en politisk bok?
- Nej den är kul, öppen och fantasifull.
- Är Atjimpa ett ord som kan missbrukas?
- Ja alla ord kan missbrukas
- Är Atjimpa ett laddat ord?
- Ja det beror på vem som laddar det och hur, eftersom ingen vet vad det betyder. Det är också roligt med tant Augusta. På slutet hittar de ju ett nytt ord Perlingo och tant Augusta bestämmer sig för att svara det är en ordklass. Ungefär som hon sa om Atjimpa. Det känns som hon bara hittar på, säger vad hon har lust. 

Atjimpa är en bok om mystik. Om det ofångbara som slinter ur händerna precis när man fått tag på det. Det är också en bok om makt eller vad man nu bestämmer sig för att den handlar om. Som det står:

"Jag skulle tro att man ofta atjimperade förr i världen. Man har nog alltid atjimperat och man kommer nog fortsätta atjimpera så länge det finns människor på jorden."

Numera tycker jag Atimpa är en bra bok. Kanske inte en bok för alla. Men hur tråkiga är inte böcker som passar alla?

Tack Kajsa Pehrsson för översättningen.

/Karin

Flickan från långt borta

Jag heter Ingerun Sjösvärd och har barn&ungdomsboksbloggen Boktjuven där idén är att jag i varje recension ska peka ut något som jag skulle vilja stjäla från just den boken till egna manus.

I april i år var jag på barnboksfrukost hos BonnierCarlsen, vilket jag bl.a berättat om i inlägget "Plus och minus med barnboksfrukostar".

Flickan från långt borta

När Karin bad mig gästblogga på Barnboksbildens vänner så var det just en bok jag hade sett där som jag tänkte på. En bok som jag tänkt tillbaks på många gånger sedan jag hörde om den, "Flickan från långt borta" av Annika Thor(författare) och Maria Jönsson(illustrationer). Du kan provläsa de första sju uppslagen här.

Den gråa

Berättelsen handlar om den gråa som bor själv i sitt hus. Det är varmt och mysigt och det är så himla skönt att vara ensam så man slipper besvär! En dag ringer en riktigt liten en på dörren, flickan från långt borta. Hon har kommit från sitt hem, för det finns ingen kvar som kan ta hand om henne där. Den gråa skruvar på sig och anstränger sig att slippa bli invaderad av den lilla, men förlorar till sist kampen att inte öppna sitt hjärta.

Färger = känslor

Historien är väldigt enkelt och rakt berättad och illustrationerna berättar med olika färger för olika känslor hur den gråa tvekar, drar sig tillbaks och till slut öppnar sig. Det är den gråa som är historiens huvudperson och flickan är den som hjälper henne.

Bilderna är en stor anledning att jag minns den här bilderboken. Speciellt tekniken att låta den röda kärleksfärgen breda ut sig, dra sig tillbaks och till slut segra. Det var enkelt men mycket effektivt, precis som texten. Jag vill minnas att Maria Jönsson, som annars kanske är mest känd för de humoristiska böckerna om spyflugan Astrid,  sa att hon hade fått tänka ut en ny stil för den här boken. Jag hoppas att få se fler böcker i samma stil och på ett fortsatt samarbete mellan Annika Thor och Maria Jönsson.

Du kan provläsa de första sju uppslagen här.

Annika Thor, Maria Jönsson och Dukiko Duke i samtal om "Flickan från långt borta"

Annika Thor Foto:Ulla Montan

Maria Jönsson Foto:Jenny Mark Ketter

Pappersväxten

Josefin Sundqvist debuterar i vår med bilderboken Pappersväxten (Urax förlag 2014). Jag skulle säga att det är en bok om att upptäcka utanför ramarna.

Berättelsen börjar i skolan där Edgar befinner sig utanför bild. Läraren vill att eleverna ska skriva allt de vet om de vet om abborren. I bilden finns en död fisk som ligger på en bänk.

Edgar går hem. I en av sina burkar har en ett frö, som växer och knakar, som blir en pappersväxt, som tar med honom ut på äventyr. Edgar är ett ensam barn men tack vare pappersväxtens väg blir han vän med Egon.

När jag läser den här boken tänker jag på både på kortfilmer och dikter. Det är laddat och mättat, men inte övertydligt. Det skildrar något ömtåligt som växer sig starkt. Om möjligheten att vara två som ser från samma håll. Pappersväxten är det en bok? Läsandet eller tillblivelsen av en berättelse? Vem är Egon, är han någon som finns i berättelsen, en annan läsare eller något annat?

Illustrationerna går i brun gula skalor. De är spännande och tycks bära på hemligheter. En berättelse om det oexploaterade. Men vart passar den här berättelsen in? Måste den passa in. Kanske är det därför den är bra, för att den inte riktigt passar in, utan kan visa världen från ett annat håll, utanför ramarna. I det ännu inte upptäckta.

När jag läser om Edgar och Egon tänker jag en del på Stian Holes Herman. Det är samma känslighet och sökande efter äventyr, en poetisk dimension som är svår att ta tillvara, för den flyr från definitioner.

Jag önskar att det här är en bok som bara får finnas i klassrummens förskoleklasser. Som kan läsas som godnattsaga för bättre drömmar. Som ska finnas att bläddra i för de mindre barnen bara för att det är bilder som inte vet precis allting, utan söker efter det oväntade.

Av någon anledning kommer jag att tänka på alla berättelser som skrevs om månen innan månbestigningen. Om att upptäcka det som ännu inte är definierat, i sig själv eller i världsalltet.

/Karin

Vårmöte!

Välkommen till vårmötet!

Onsdagen den 21 maj klockan 19.00 träffas vi Gamla Hovrättens lokaler på Olof Wijksgatan 6.
Denna kväll lyssnar vi till Solveig och Martin Hallqvist från Britt G Hallqvist-sällskapet. De kommer att tala om Britt G. Hallqvist - författare, mor och svärmor.


Lotterier, smörgåstårta, kaffe och vin blir det sen. Anmäl er senast den 19 maj till Margaretha Dahlström på mejl mg.dahlstrom@comhem.se eller till Magnus Sjöberg på magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Det kostar 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter.

En länk till Britt G. Hallqvist sällskapet finns här.

Jag går och undrar hur det kommer vara med magnolian på årets vårmöte. Förra året blommade den så fint utanför fönstret när vi höll vårmöte. Men i år har det varit tidig blomning, så hur blir det?

/Karin

Att upptäcka detaljerna

karnevalforlag.se/bocker/vem-dar‎

‎ Ibland när jag ser småbarns föräldrar tänker jag att de sliter ut sig i onödan. Att småbarn har så mycket att lära oss om det anspråkslösa, att man borde låta sig vila i det under barnens första två år. Det är så mycket annat som är slitsamt som man inte kommer undan, som infektioner, blöjor, förskolans tider eller att försöka förstå betydelsen av ett skrik.

När min son var 1 år tog jag med honom till Borås djurpark. Han hade förstått att jag ville att vi skulle titta på djur, så det gick han med på. Men hans perspektiv var ett annat än mitt. När vi stod utanför elefantparken så studerade han myrorna på marken framför sig.  Man skulle kanske tro att det här var en misslyckad resa, men det var det inte. Det var ett uppvaknande. Jag insåg hur bra småbarn är på att studera detaljer och hur kul jag tyckte det var att försöka se saker på hans sätt. (Fast jag grämde säkert  över pengarna jag lagt ut på den där resan)

Det var sådant jag kom att tänka på när jag läste pekboken Vem där? av den internationellt uppmärksammade tyska bilderboksskaparen Constanze V. Kitizing. Vem där frågas på vartannat uppslag , som också visar en närbild på något djurs teckning, som giraffmönster, en nyckelpigas prickar eller en tigers ränder. På nästa uppslag finns sedan hela bilden med en kort rad som innefattar något om djurets egenskaper, som en fin nyckelpiga eller en orubbligt lugn tiger. En smart och snygg pekbok som jag tror kommer att passa många småbarn. Ibland tycker jag att det kan vara svårt att begripa vad som är ett barnperspektiv eller inte, men i den här boken råder det ingen tvekan. Det är ett prima barnperspektiv, originalitet och konstnärliga kvalite.

 Kolla in Constanze V Kitizings intressanta hemsida.
/Karin

Vad är ett barn?

Det finns många olika perspektivmöjligheter när man skall bedöma en enskild bilderbok. Ett sätt är att zooma ut och se vad bilderboken spelar för roll i faunan. Hur ser den ut på håll och vad blir den i förhållande till andra böcker. Eller vad blir de andra böckerna i relation till den här boken.

Just nu finns det en handfull förlag som på sikt säkert kommer att förändra den svenska bilderboksfloran. Än så länge vet vi inte hur. Kommer det förändra vår syn på barn? Eller vad som är ännu mer intressant är hur det kommer påverka barnens syn på världen. Vilka hybrider av böcker kommer att uppstå av den utgivningen som nu finns?  Är några av av frågorna jag får under läsningen av Vad är ett barn? 

Mirando förlag har hittills gett ut två bilderböcker av bilderboksskapare som nått internationellt erkännande men som tidigare inte varit utgivna i Sverige. Tidigare i höst Stjärnenatt av Jimmy Liao och nu Vad är ett barn? av Beatrice Alemagna en ung italiensk illustratör som nått internationell uppmärksamhet för sina poetiska bilderböcker.

Är det något jag vill likna Vad är ett barn? med så är det poesi och filosofi. För det är en poetisk text  utforskar som vad ett barn är, att hitta minsta gemensamma nämnare, att se skillnader, men också att sätta ljus på den logiska slutsatsen att alla har varit barn. Illustrationerna har precis som poesi, mycket tomrum. Det är mycket vit tom yta och barnansikten som är omedvetna om att de är betraktade, som verkar ha spännande hemligheter.

Vad är ett barn? Är en bok i storformat med en vit sida med en fundering runt vad ett barn kan vara och på andra sidan är det ett porträtt på barnen. Det är barn som är illustrerade med respekt för deras väsen, utan att vara förskönande. Barn som petar i näsan, har stora dubbelhakor, som skriker med stor öppen mun, som lyssnar på snäckor, som funderar,  eller somnar över maten. En spännvidd som ger utrymmet för många olika slags varande. Att inte göra barnen söta eller vackra, utan mer självständiga och egensinniga har vi sett tidigare i den svenska bilderboken hos bland annat Emma Virke, Emma Adbåge och Lisen Adbåge.

Vitsen med att våga rita fula barn är att göra dem till subjekt snarare än objekt. De blir intressanta för sitt inre, vad de bär på , inte vad vuxna vill se dem som. Det blir en påminnelse. Ett skrik från det söta barnrummet.  Vad är ett barn? är en vacker bok som också handlar om friheten att vara och som öppnar för drömmar.

En länk till Beatrice Alemagnas hemsida finns här. 

/Karin

Att veta vem man är och hopp om en hätsk debatt

Boken Resan med text av Veronica Salinas och bild av Camilla Engman (Rabén och Sjögren, 2014, från norskan av Bodil Malmsten) handlar om att tvingas resa iväg och hamna någonstans där ingen förstår en.


Det är en fågel som är i centrum. Omgivningen är kal, som det kan känns inuti när man är lite vilsen och inte har något att ta förhålla sig till. Så småningom kommer ett möte som förändrar och får fågeln att minnas vem hen är.

Det är en fåordig bok med tydliga bilder som fungerar för barn strax över året. Fågeln är en sort som jag aldrig sett förut och man får aldrig reda på ifall det är en pojke eller flicka. Identifikationsmöjligheterna finns ändå, men det är bortom det yttre, i det strikt filosofiska.


Som vuxen associerar jag självklart till flyktingars situation. Jag funderar på vad det är som gör skillnaden mellan en barnbok som lyckas göra en bra berättelse av något viktigt och en barnbok med  en övertydlig intention om att vara en lärobok för att få barnen att tänka rätt saker. Det handlar så klart om konstnärlig kvalité. Men också om vilken omgivning bilderboksskaparen befinner sig i, vilka historier som finns där att plocka upp och göra till berättelser.

För att detta ska kunna ske oftare behöver vi bilderboksskapare från många olika miljöer, med många olika sorters uttryck än de nu normgivande. Som har andra utgångspunkter för att bedöma  kvalité, så att det blir en livfull och kanske hätsk debatt. Det är först då som bilderboken kan stå för den mångfald som den är så angelägen om att förmedla. För oss vuxna förmedlare handlar det om att vi behöver närmar oss det vi inte riktigt förstår. För om inte vi som vuxna kan göra det, hur ska vi då kunna kräva det av barnen?

Fast nu satte jag mig här för att skriva om Resan som är poetisk i sin avskalade utformning och som möjliggör att läsaren får möta sig själv. Att komma på vem man är för att bli tryggare i mötet med det okända. Jag vet ingenting om de som skapat bilderboken, mer än att de lyckats berätta en angelägen historia om människors utsatthet, om det strikt filosofiska. Ändå är det enkelt. Det är riktigt bra.

/Karin

Att bejaka det annorlunda

 I torsdags var jag på heldagseminariet En fanfar för bilderbokens framtid. I en av anförandena sa  Anna Clara Tidholm att  vi behöver fler fantastiska och konstiga bilderböcker för att bekräfta det fantastiska och konstiga barnet.

Tardeus och det ryska huset med illustrationer av Bodil Molich och text av Marita Gleisner och Erik Magntorn(Lindskogs förlag, 2013)  är en bok med tydlig strävan att bryta mot rådande normer.

Till och med formatet är ovanligt, rektangulär på höjden, 17 x 13 cm. Den är en bok som i hela sitt utförande strävar efter att inte passa in. Det är en berättelse om ett  förfallet hus med ryska anor, lite som hos  Loranga, Masarin och Dartanjang fast mer akademiskt.

Tardeus är en samlare, han bor tillsammans med sin syster Nora, guvernanten Anastasia och Bengt Eugen, som har ett litet bibliotek. En del av handlingen ustpelar sig där, med bibliotekarien som tömt biblioteket på böcker för att få råd att köpa flaskor.

Huset sitter på ett träd som är en stam som går igenom hela bygget och därför skymtar på många bilder. En miljö med många ovanliga detaljer som döda skelett under marken, en död mus, en samovar och Tardeus vingar som hjälper honom att flyga bort ibland. Människor om lever i skuggan av en annan tid, i ett hus som kanske inte kommer att hålla, eller åtminstone inte erbjuder några räta vinklar. Deras minnen skymtar ständigt förbi i olika subtila detaljer.

Boken påminner om en dröm, det är inget riktigt driv i berättelsen och vad som helst verkar kunna dyka upp. Det dovt, hemlighetsfullt och som sagt medvetet egenartat.Det är en bok som kan bekräfta barn som lever utanför det käcka och trygga och barn med förmåga att känna av ängsligheten bakom en allt för tillrättalagd yta.

Ett bra försök. Lite som ett ovanligt smycke, som inte syns så mycket, men som man börjar tycka om när man tittar närmare på det. Ett tillskott i bilderboksmångfalden.

/Karin

Årsmöte och resa!

Årets årsmöte hålles tisdagen den 18 mars klockan 18.30 på Göteborgs konstmuseum.Efter mötet föreläser filosofie dr Janina Orlov om Tove Jansson under rubriken Huset i sanden och blommor på väggen - Tove Jansson 100 år. Margita Björklund håller sedvanligt i årsmötesförhandlingarna.

Efter föreläsning blir det buffé, vin, kaffe och en hemlig kaka, passande för kvällen.
Kalaset kostar 150 kronor för medlemmar, 180 kronor för studenter och 100 kronor för studenter.
Anmäl senast söndagen den 16 mars till Margaretha Dahlström:  mg.dahlstrom@comhem.se eller
Magnus Sjöberg:  magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Den 5 april åker vi till Dunkers hus i Helsingborg för att titta på utställningen Loranga Loranga! om Barbro Lindgrens bilduniversum. Resan startar klockan 8.15 med Swebuss från Nils Ericsonterminalen. Hemkomst beräknas till klockan  19.35. Kostnad för bussresa och entrébiljett är 350 kronor. Anmäl till Margaretha Dahlström senast 10 mars. Se mailadress ovan.

/Karin

Nathalie Choux och att längta efter ljuset

Det är vinter. Den lilla flickan har drömt att hennes farfar blivit en björn. Björnfarfar tar med sig flickan ner i underjorden för att leta rätt på våren. Underjord är en mullvad deras ciceron. De får veta att våren finns i fröna. Björnfarfar råkar svälja ett frö och flickan lämnar honom sovande under jord. Flickan går hem, frusen och trött. När hon är hemma har våren inte kommit, men det är inte riktigt så kallt och snön har börjat smälta. Nästa dag vet flickan att det ska vara ett träd mitt på ängen och att detta trädet är farfadern, som vuxit upp igen, från fröet han svalde. 

Referenserna till den grekiska myten om Persefone är uppenbara. Men här är det inte flickan som äter utav frukten utan björnfarfadern som stannar kvar. Men i Persefonemyten liksom i min Björnfarfar kommer våren tillbaka när flickan återvänder till ovanjorden. Det är en bok om sorgens landskap.

Illustrationerna är tecknade i krita och och blyerts. Barnet är stiliserad, lite mangalik, men samtidigt uppenbart i en fransk tradition, med stora ögon och ett huvud som är en dryg tredjedel av kroppen. Det finns bilder där flickan är i samspel med björnfarfadern och modern, men på resan i naturen, ner i underjorden är hon betraktande. Hon har med sig en ficklampa, som sedan slutligen lämnar i underjorden när hon tagit avsked från sin insomnade björnfarfar.


Flickans betraktande speglar väl en del av sorgens ansikte, att inte riktigt kunna delta, att var tyngd av något osynligt. Ficklampan blir symbol för den mänskliga förmågan att krångla till, att se oss som något utanför själva naturen, som istället söker stöd i kulturen, exempelvis i Persefonemyten eller av en ficklampa.  Det är en vacker berättelse som svarar på sin egen kritik. Bilden av mamman och dottern uppfyller så väl alla normer, de är söta, välkammade och prydliga. Men flickan är modig och vågar sig ner i det mörka för att komma till rätta med det svåra.


Natalie Choux är en av Frankrikes mest erkända illustratörer. Författare till boken är Alex Cousseau. Boken har kommit ut i januari i år på Rabén och Sjögrens förlag.

/Karin