Blivande klassiker?

Jag tycker att Lena Sjögrens  Vad har du bakom ryggen? som getts  ut nu i vår (rabén & sjögren) borde kunna bli en klassiker. Den har i alla fall både egensinne, självklarhet, tradition och humor. Både idén och genomförandet framstår som ett slags uppenbarelse som bör kunna återanvändas lika ofta som pekbokstemat med djur och deras läten.


Boken har ett enkelt upplägg. Olika figurer presenteras, bland annat en robot, en trollkarl, en matros. På ena sidan får man frågan om vad figurerna har bakom ryggen och på nästa sida så får man se vad de har. Roboten har en nalle, trollkarlen har ingenting och matrosen har en ros, etc. Ett koncept som på ett eget sätt tar sig an traditionen från folksagan med upprepningsmoment som minneslek,  så småningom lär man sig vad de har bakom ryggen.

Boken har också ett  annorlunda format, den är långsmal. Färgsättningen i boken påminner mest av allt om en dovt mönstrat femtiotalstapet, ett slags mönstertänk som kommit i ropet.

Men även om det är ett intressant koncept så är det illustrationerna är som gör boken rolig.  Alla figurerna är verkligen personligheter som man vill titta länge på. De står mot en vit bakgrund vilket också ger utrymme för fantasin. Matrosen med alla sina tatueringar, står han på en kaj eller är han till havs?  Den stora tjejen med sin festhatt, har hon lämnat festen?

Jag har pratat med några vuxna om den här boken och frågat dem vem de tycker den vänder sig till. Vi har varit överens om att den bör fungera från 2 års ålder, eftersom den är enkel men med för mycket  detaljer för att matcha yngre barns synförmåga. Att lära sig boken utantill fungerar säkert för ännu yngre, men att associera till vad någon har bakom ryggen är i de flesta fall säkert  enklare och roligare från tvåårsåldern.

Men värt att notera är också  att de vuxna jag frågat också sagt att det också är en bok för dem. Varför? Det är också första gången jag hört vuxna säga på det sättet om en bilderbok och eftersom det är samma bok som de uttryckt sig om så antar jag att det står för något. Jag tror att det beror på att boken har ett formspråk som knyter an till vuxna människors rätt moderna konstreferenser och därför i alla sin enkelhet gör den spännande även för  många vuxna läsare. Vilket stödjer min idé om att den här boken kan bli en klassiker eftersom barnböcker kräver sina förmedlare för att bli stora.

För att överleva som konstnär krävs förutom talang att kunna märka ut sig  och det har Lena Sjöberg genom den här boken gjort, liksom många klassiska sagohjältar men också precis som figurerna i boken. Superhjälten har med sig en skateboard, drottningen en potta, björnen har med sig en nyckel till sitt järnkoppel och riddaren har med sig en bärbar drake.  Avantgardekonstens intresse för cirkus, gatumodet och popkonsten är exempel på referenser som jag menar illustrationerna har.


/Karin

Bilderboksretro

Det första som slår mig när jag börjar bläddra i bokserien Bilderboksretro är att många av de bilderböcker som presenteras redan i första antologin (om bilderböcker från 50-talet) fortfarande är aktuella. Böckerna om Plupp och serieversionen av Pippi Långstrump ges ständigt ut på nytt. Fortsätter vi till 60-talet är såväl dagens fem- som femtioåringar bekanta med Lilla Spöket Laban, Lilla Anna, Totte och Babar. Och sedan har vi 70-talet, då allas vår Alfons Åberg föddes. Kort sagt: Vår bilderbokshistoria är i allra högsta grad levande och stora delar av den förblir därmed inte bara historia.

Som en följd av detta är det lika naturligt för mig, född i början av 80-talet, att se 50-talets Kriktor, 60-talets Lisen kan inte sova och 70-talets Tandresan som min barndomslitteratur. Slitstarka både till det inre och yttre, kan våra favoriter leva vidare decennium efter decennium. För mig är serien Bilderboksretro därför en härlig nostalgitripp från 50- till 70-tal. Jag ser med spänning fram emot mitt decennium, 80-talet. Boken ges ut i höst och avslutar därmed serien.

Även om bilderna ska stå i fokus – och det gör de verkligen! – kan jag önska att det hade funnits lite mer text, lite mer bakgrund, lite mer historia. Bilderna i all ära, jag vill veta mer! Vi är inte bortskämda med samlad bilderbokshistoria i det här landet och det finns mycket att berätta. Bilderböcker har både älskats och kritiserats och lyckas fortfarande skapa debatt. Se bara på nyligen utgivna Kivi & monsterhund, den första bilderboken innehållande ordet ”hen”!

MEN bilderna är förstås det viktigaste och det är glädjande att de faktiskt får ta så mycket plats som de gör i Bilderboksretro. Visst känns det bittert att jag inte får läsa och titta i varje bilderbok i dess helhet, men det ger å andra sidan både mig och alla andra en god anledning att uppsöka närmaste bibliotek för fortsatt bilderboksläsande. Kanske upptäcker vi dessutom andra personliga favoriter när vi botaniserar för fullt i bilderbokshyllorna?

/Anna

Gå på bilderboksevent!

Som annonserats i medlembrev och på facebook så håller vi vårmöte  tisdagen den 28 maj. Det finns möjlighet att anmäla sig till och med måndag. Kvällens föreläsare är bilderboksillutratör Sara Gimbergsson. Därefter blir det boklotteri, smörgåstårta, ett glas vin och kaffe. 

Plats: Gamla Hovrätten, Göteborgs Universitet, Erik Wijksgata 6

Tid: 19.00

Pris: 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter. 

Anmäl er genom till Frida på bokskåpet genom att ringa 306 30 00 eller mejl: frida@bokskapet. se 

Riktigt rolig händelse i sommar  är  Göteborgs konstmuseum utställning  A, B, Se! som bjuder på ett brett urval av klassiska och moderna barnboksillustrationer med exempelvis konstnärer som Kaj Beckman och Svein Nyhus. Utställningen pågår mellan den 13 juni- 4 november. Illustrationen här är Kaj Beckmans Tummelisa och den kommer att vara med i utställningen. 

/Karin

Bra frågor i Stora Bebisbytet

Det stora bebisbytet med bild av Lisen Adbåge och text av Petter Lidbeck piggar upp mig (Natur och Kultur 2012) Det är en oväntad bok, på så sätt att historien är svår att förutsäga, vilket får mina  stundom rätt trötta ögon att vakna till av. Boken gav en oförutsebar läsupplevelse eftersom den fick mig att fundera över samhällsfrågor som jag inte har några svar på. 

Berättelsen handlar om ett modernt kungarike där alla med bebisar en dag hittar en lapp i barnens säng där det står Jag har tagit din bebis och lagt dit en annan. Självklart uppstår kaos. Någon har fått ett vitt barn  istället för två bruna. En annan har fått en flicka istället för en pojke. Kungen och drottningen har också blivit av med sitt barn, osv. 

Monarkerna får uppgiften att lösa problemet. Det ges olika drastiska förslag på hur man skall lösa problemet som att lägga alla barnen i en hög och ta den som man tror är sin egen.  Ju längre tiden går ju starkare växer oron för de barn som de har hand om, att ingen skulle vilja ta hand om det. Tillsist har det gått ett år.  Fler och fler blir övertygade om att de har fått det bästa barnet. Då bestämmer drottningen att ska behålla det barn man fått och vill föräldrarna inte det så menar man att det är fel på föräldrarna och inte barnet. 

Lisen Adbåge är i toppform. Hennes känsla för det komiskt överdrivna kommer till sin rätt. Bilderna är inte myllrande men är ändå prydda med många oväntade drastiska detaljer. Berättelsen får mig att associera till PO Enquists bok Kapten Nemos barn som handlar om hur två barn förväxlades på BB i Bureå. Jag tänker också på det afrikanska ordspråket Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn. Jag tänker på barnen i vårt samhälle. Vems är de? 

/Karin

Välkommen till Sverige Tango

"Välkommen Tango" är en bilderbok skriven  av  Justin Richardsson och Peter Parnell,  med illustrationer av Henry Cole  (Kabusa förlag 2012). Det roliga med den här boken är att den bygger på  en sann berättelse om två pingviner på Central Parks Zoo i New York. Den handlar om två pingvinhannar, Roy och Silo,  som blir kära i varandra. Precis som alla andra par så vill de ha barn. När de andra paren ruvar på sina ägg, så ruvar Roy och Silo enträget på en sten. 

 En skötare på som sett alltsammans bestämmer sig för att ge Roy och Silo ett ägg från ett pingvinpar som alltid brukar få fler ägg än vad de kan ta hand om. Ur detta ägg kommer en pingvinflicka som de döper till Tango, eftersom det krävs två för en tango. Än i dag finns Tango och hennes pappor på Zoo i Central Park.

 När "And Tango makes three" kom ut i USA 2005 så väckte den stor uppmärksamhet. Mellan åren 2006-2010 utsågs American Library Association boken till årets mest utmanande bok,  alla år utom 2009 då man tyckte den var näst mest utmanande.  Boken har varit något som biblioteken har fått ta ställning till. I vissa stater förbjöd man boken på skolbiblioteken eftersom den ansågs gå emot traditionella familjevärderingar. Men det fanns också bibliotek som tog strid för boken efter klagomål från föräldrar. Mer om de rabalder boken skapade kan ni läsa  här. 

Den sanna berättelsen slår bort benen för de som annars skulle få lust att döma ut boken som onaturlig eller överdrivet konstruerad. Samtidigt är den bok med charm på klassiskt bilderboksmanér, med en retorik där det säregna ofta företräds av det lilla barnet,  men här av två pingvinhannar, skall hitta vägen till läsarens hjärta. De har lyckats med många. De har lyckats med mig. 

Illustrationerna är på intet sätt nyskapande. Pingvinerna är något förmänskligade på ett sätt som håller jämn takt med berättelsen. Det är djur det handlar om, men de har namn som Roy och Silo, som man kallar för pojkar. Illustrationerna påminner både om fågelmåleri och fabelbilder. Det är bra eftersom alltför nyskapande bilder säkerligen hade gjort det krångligare för den här viktiga berättelsen att nå ut. Härligt med böcker som man kan knäppa folk på näsan med. Roligt med bilderböcker med förmåga att bli viktiga. 

/Karin

På resa med Tummelisa

Charlotte Gastaut har illustrerat och tolkat HC Andersens Tummelisa. Boken har kommit ut på Rabén och Sjögren nu i vår. Jag tog med mig boken på en resa genom Europa. Det var inte planerat men resan slutade i Köpenhamn på ett HC Andersen museum där jag fick lyssna på den ursprungliga versionen av Tummelisa.  Sen åkte jag hem och letade rätt på min egen sagosamling av HC Andersen med illustrationer av Svend Otto, som jag fick i julklapp år 1976. Gastaut har gjort en förkortad och något förändrad tolkning av originalberättelsen.

Att jag skriver allt det här beror på att jag läst boken i snart två månader utan att jag har något särskilt att skriva om den,  mer än att den är hänförande vacker. Det gör ont i kroppen när jag läser den. Lite fånigt att erkänna, men jag är förälskad i den här boken.  Boken slår mitt i prick eftersom den balanserar väl mellan tradition och förnyelse, men också mellan skönhet och spänning.  Jag associerar bl.a. till Nils Dardel, Elsa Beskow och kinesiska mönster. Berättelsen tema påminner mig om tvångsäktenskap, kvinnlig frigörelse,  taoism och att följa sitt hjärta. Det är ju bra det, för innan den här boken så tyckte jag att Tummelisa var en rätt löjlig berättelse. En länk till Gastaut blogg finns här.
/Karin

Gimbergssons giftigaste

Förr i tiden kunde det hända att reaktionärer försvarade sina dogmer med hänvisning till djurriket, som de menade var mer naturligt än det moderna sekulariserade samhället. På senare tid har det istället blivit allt mer populärt att använda etologi för att ge stöd åt mångfald. Den senare strategin verkar vara bättre än den förra, eftersom det finns kanske 100 miljoner djurarter på jorden, vilket verkligen ger utrymme för variation.

I vår kommer två bilderbökcer på temat. Välkommen Tango Kabusa Böcker) , som bygger på den sanna historien om två pingvinhannar i New York och Spinderella Tarantella av Inger Lindahl och Sara Gimbergsson (Alvina Förlag).

Spinderella Tarantella är en bilderbok som bygger på fakta om korspindeln med samma namn. Berättelsen handlar om spindelhonans liv. Vi får bland annat se och läsa om när hon äter upp sin man. Det är en humoristiskt bejakande text med många utropstecken. Spindrella Tarantella har inga bekymmer, hon är nöjd med sina val.

Om jag tyckte Gimbergssons förra bok Zenobia tappar bort sig var för tam så är jag desto mer förtjust i illustrationerna den här boken. Man känner igen att det är en Gimbergsson, men det är djärvare och lekfullare än vanligt. Jag tycker att Gimbergsson är duktig på att lyfta fram känslor och känslighet. I den här boken är det också känslouttryck som står i centrum, men betydligt starkare känslor, för Spinderella är hämningslös.

Bokens färger går i svart och rosa. Det är svarta siluetter av rädda människor, svarta spindlar men ofta med en rosa inramning. Mörkt och ljust möts på ett ovanligt sätt. Färgsättningen är en av de saker som bidrar till att boken inte hamnar i några genusfällor.

En rosa men också svart bok om spindlar, med en levnadsglad om än giftig honspindel. Det är en bok som vinner på att vara kontrast till många av de uttryck som dagens flickor tvingas spegla sig i. Den vinner också på konstnärlighet och ovilja att skriva på näsan. Eftersom det är avgjort att ingen kan komma och påstå att det är något bra med att äta upp sina äkta män.

/Karin

Vårens härligaste?

Manuela Oltens Monster finns faktiskt. Eller? (Opal förlag) är en av mina favoriter i vårens utgivning.

Det tog ganska många läsningar innan jag insåg att detta inte var en finsk utan en tysk bilderbok. Där finns mycket i bildkompositionen som är besläktat med flera av de finska bilderböcker jag läst på sistone.

Att jag är förtjust i den här boken beror på att den får mig att skratta. Men varför?

Det handlar om bristen på symmetri och utrymme för egenheter i både illustrationer och berättelsens personligheter. På så sätt blir det också en bilderbok om befrielse och att våga vara. Det är fint.

Monster finns faktiskt är uppbyggd som en faktabok där olika monster presenteras. Där finns bland annat skrattmonster, slemmonster, pruttmonster. Alla monster får en presentation. Där är spännande eftersom både bildkomposition och text inte är förutsebara.

/Karin

Levi Pinfold

Under senaste veckan har jag träffat på småfolk i två av de böcker jag läst; i den franska ungdomsboken Oksa Polock och i den brittiska bilderboken Djangon av Levi Pinfold. Småfolk har ju under senaste århundradet levt mer eller mindre i reservat på Island. Kan man anta att det är den ekonomiska krisen på Island som fått småfolket att söka sin tillflykt till andra länder?

För Djangon som kommit ut på svenska på Karneval förlag i år vann Levi Pinfold 2010 priset The booktrust early Years Award.

Det är en spännande berättelse med en mättad symbolik. Vad som skiljer den från andra bilderböcker med liknande pretentiösa anslag är att den nog är ganska lättillgänglig även för barn. Illustrationerna påminner mycket om naturalistiska målningar, men med en närvaro av en nerv från ett naturens spratt, representerat av en Djangon, en armhög stor figur. Berättelsen är också en blinkning till romantikens skildringar av kringresande och romer.

Djangon handlar om en pojke som lever i ett cirkusläger. Pojken träffar på en liten filur, Djangon, som ställer till det för pojken. Det första han gör är att förstöra pojkens pappas banjo. Djangon ställer till med en massa saker som pojken får skulden för. Tillsist får pojken nog och kör i väg Djangon. Sen blir pojken ledsen. Till tröst får han en banjo av sin pappa.

Berättelsen är inspirerad av den romske jazzlegenden Jean Django Reinhardts liv.

/Karin

I väntan på våren med en av våra mästare

I januari i år kom Tord Nygrens bilderbok Alldeles för mycket snö ut på Opal förlag. Det är en bok som passar nu, för oss som längtar efter våren.

Berättelsen handlar om en flicka som bor i ett lantligt samhälle. Det är strax före jul och snön har inte kommit. Flickan ger sig i väg för att leta rätt på Herr Snö. Hon hittar honom, han har försovit sig. Han kommer till det lilla samhället och blir större och större, till ett snöoväder som varar ända fram till april. Då har alla tröttnat på honom och vill att han skall försvinna. En dag kommer Våren, i form av en söt liten flicka. Hon läxar upp Herr Snö så att han äntligen tar semester. Förvandlingen av Herr Snö till ett snöoväder är effektfull och berättelsen centrum.

Det är en skickligt frammanad berättelse där ord och bild vävs samman självklart och sagolikt. Jag kan höra saker när jag läser boken. Hur det låter när man kramar en snöboll. Hur dovt ljudet av bilar blir i ett snölandskap.

Bilderna är skira och drömska. Jag har försökt tidsange illustrationerna, men det går inte. Klädsnitt ser ut som femtiotal, men traktorerna verkar modernare, kanske från sjuttio åttiotal. Jag skulle definiera boken som en konstsaga.

Trots kylan bär flickorna kjol och naturligtvis är det en män som kör de få fordon som syns. Det är en värld som domineras och styrs av män skulle man kunna säga, men det vore dumt. För det är en liten flicka som hittar Herr Snö och en annan flicka, Våren, som sätter honom på plats. Och vänta nu, Herr Snö, är han inte väldigt lik Tord Nygren? Och Våren, påminner hon inte rätt bra om en ung kvinnlig bilderboksillustratör?

Tord Nygren, född 1936 debuterade som barn och ungdomsboks illustratör 1964. Han verkar nästan outtröttlig. Att en illustratör kan göra så mycket bra under så lång tid är på gränsen till obegripligt för mig. Även om han varit aktiv i snart femtio år så har han enligt mig fått på tok för lite uppmärksamhet. Jag önskar mig en ny vår för Tord Nygrens bilderboksillustrationer.