Att bygga med fantasi

När Sindre är på fotbollsplanen är  han mer intresserad av månen än av fotbollen. Han lämnar planen beger sig upp på en kulle och drömmer om att ta sig till månen. Där börja Per Gustavssons berättelse Måntornet (Natur och Kultur 2014) som handlar om Sindres längtan till månen.

 Vi får följa med hans sökande genom illusionskonsten på den vaudeville-liknande cirkusen till vetenskapen och astronauten, till praktikern, den lite galne och uppburne byggmästaren. Men ingenstans får Sindre hjälp. Han har inte rätt kunskap, inte rätt material och han är ett barn.

Sindre löser detta genom att själv bygga ett torn av pinnar  av den sort som många barn brukar samla på. Det ser vingligt ut och farligt ut, men tornet tar sig i alla fall högt upp bland molnen, över träd och fåglar. Det är en resa i medvetandet. Från ensamhet och utsatthet till hisnande tyngdlöshet, vackra vyer och vänskap. Slutet blir ett annat än Sindre väntat sig, men det blir bra. Det var idén om att komma till månen som tog honom dit.


Det är förstås svårt att inte tänka på den bibliska referensen Babels torn, som handlar om att människor straffas på grund av sitt övermod. Boken skildrar så väl människans och framförallt barnets litenhet i vår samhällskonstruktion. Men drömmarna, de galna fantasierna och barnen är också en grund för vetenskapen. Hade vi någonsin åkt till månen utan alla dessa årtusendens drömmar om att komma dit?Vad blir det av leken och den fria fantasin kan man fråga sig. Ja det vet man inte och det är det som är bra. Som Pippi hittar på ordet spunk utan att veta vad det betyder. "Fantasi är viktigare än kunskap. Fantasin omgärdar världen. Kunskapen är begränsad" lär Albert Einstein ha sagt. Måntornet är också en berättelse som rent bildligt omgärdar världen, genom att visa den utifrån, som något runt och klotformat, liksom fotbollen och månen i berättelsen.

När jag läser bilderna hittar jag släktskap med det suggestiva drömliknande tillstånd som återfinns i Lennart Engs bilderbok Historien om Albert och Pija Lindenbaums Siv sover vilse, men också med Elsa Beskows Solägget.


Sindre är också namn på en dvärg i nordisk mytologi. Tillsammans med sin bror Brokk skapade Sindre bland annat Frejs magiska skepp Skidblander där alla asagudarna ryms, men som också är så litet att Frej kan stoppa det i sin ficka.

Det tar ganska många läsningar innan jag lägger märke till att Sindre är färgad. Jag funderade över ifall jag ska skulle skriva något om det, för det är absolut inget bärande i berättelsen, men det är också därför det är bra. Vi behöver färgade barn i svenska bilderböcker, som  är är något annat än del av en bakgrund eller förskolegrupp, som får vara huvudpersoner. Det här är en riktigt bra bok.

/Karin

Emelie Östergren

I höst har Emelie Östergren kommit ut med två böcker. En tolkning av Selma Lagerlöfs Bortbytingen på serieförlaget Kolik och bilderboken Elefantstenen på Urax.

Serieboken är  precis som originalberättelsen en allåldersbok. Jag minns exakt var jag satt när jag fick boken läst för mig innan skolåldern. När jag skulle läsa Östergrens version tillsammans med min egen tioåring fortsatte hen att läsa den då jag blev avbruten. Sen var vi otakt och knyckte den ifrån varandra så fort vi fick möjlighet.

Bortbytingen är en  mystisk berättelse med rötter i både  magisk folklore och det religiösa. Vi kan läsa in allmosor, bud om att älska din nästa så som dig själv och karma. Vem är Bortbytingen? Ditt sämre jag? Främlingen? Men berättelsen säger också att en allmän uppfattning kan vara vilseledande. Om de problem som följer med att alltid vara misstänkliggjord. Självklart är det också en berättelse om den komplexitet som byggs av främlingsfientlighet.


Östergrens berättarteknik är detaljrik och lite farligt. Knivar och blod, ständigt flugor som surrar runt trollen som något ont förebådande. Liksom i originalberättelsen saknas övertydliga svar. Mystiken är intakt. I ansiktsuttrycken på folk i människobyn syns en väntan på något farligt. I skildringen av trollbarnet  förenas både det äckliga och det ömmande. Kan inte Bortbytingen också vara familjehemligheter?  Skriken som alla hört men ingen låtsas om? En skildring av ett samhälles oförmåga att vilja kännas vid det fula?

Trots att Elefantstenen nog kan ses som en enkel komposition som problemfritt kan fungera från treårsåldern kan man också se den som komplicerad civilisationskritik.

Berättelsen börjar i huvudpersonen Charlies barnrum  där han sitter med sin nya sorgsna present, en fågel i bur. Tillsammans går de genom en kaféliknande miljö ut i ett trapphus. Med hjälp av en trehjuling hamnar de i en vild prunkande miljö.

De går och sätter sig på en sten, som sedan visar sig vara en elefant. Charlie släpper ut fågeln som genast flyger iväg. Med hjälp av elefanten som  kommer fågeln sedan tillbaks, men den behöver aldrig mer bo i buren. Det är något med blommorna och själva instängdheten som fågeln symboliserar som får mig att tänka på Pink Floyds The Wall men också på William Morris mönster. 

Vem är fågeln? Ditt bättre jag? Frihetstörst? Elefanten skulle kunna vara en stabil tradition.För mig handlar Elefantstenen om individen kontra civilisationen.
/Karin

Rabén och Sjögren satsar på serier

Ariol – Jag är en åsna! Av Emmanuel Guibert och Marc Boutavant , Trollskogen av John HolmvallKatten och Ekorren på Sommarön av Loka Kanarp, Mamma Mu firar Kråkan av Jujja Wieslander & Sven Nordqvist (teckning Michaela Favilla)

För ett år sedan anställde Rabén och Sjögren Josefin Svenska och Fabian Göransson från Kolik Förlag för att göra en satsning på barnserier. På bokmässan presenterade de satsningen tillsammans med Rabén och Sjögrens förlagschef Ann Skiöld Nilsson. De första fyra böckerna kommer i vår (se ovan)

Förr i tiden var serier mest för barn. Våra mest kända seriefigurer skapades för mer än femtio år sedan.  I dag skriver de svenska serieskaparna mest för vuxna, men de blev själva serieskapare genom att läsa serier som barn. Med den här satsningen vill även ge barn möjlighet till samhällsengagerade och roliga serier. Samtidigt som man hoppas att det ska bidra till att stimulera serietecknandet som uttrycksmedel. Jakten på de nya barnserierna är något som just nu engagerar förläggare i hela Europa.

Tanken är att de ska komma så pass många serier per år att man aldrig skall vänta för länge. Böckerna skall förutom i bokhandeln även säljas i kiosker. Det här är en satsning för läsglädje som också tar ansvar för att utveckla barns bildseende, vilket blir allt viktigare i dagens bildburna samhälle.

Jag tycker det är intressant att se hur det här utvecklas.Att serier tidigare inte haft särskilt hög status i Sverige beror på en debatt med rötter i USA, som handlade om seriernas skadliga inverkan. I dag skulle vi kalla det moralpanik. I Sverige skrev Nils Beijrot en mycket tongivande bok i ämnet Barn Serier Samhälle (1954)  som trycktes för sista gången på 80-talet. Där skrev Beijrot bland annat att Kalle Anka var våldsförhärligande.  Denna debatt hade stor inverkan på synen på serier under decennier. Att läsa serier har i vissa sammanhang knappt räknats som läsning.

Men i dag är det annorlunda, vilket främst beror på att vuxenserien etablerats.  Serierna har fått plats både på kultursidor och teaterscener. När Josefin Svenske och Fabian Göransson presenterar seriesatningen så berättar de också att den svenska vuxenserien överlevt och utvecklats i en tradition som varit närmast aktivistsik. Hur viktigt är det inte med motrörelser? Att det ofta är det som är lite vid sidan av, men som överlever för att det är bra, som sedan blir starkt och viktigt.

Vi får inte heller glömma att mangaserier under de senaste femton åren varit tongivande läsning för många barn. Även om mangserierna varit fler och inte lika breda så har de funnits och gjort många barn till både läsare och tecknare. Men Rabén och Sjögrens satsning innebär tillskillnad från mangagenren en inbindning i hårdpärm, vilket väl betyder en annan ansats vad gäller status. Bra där!

/Karin

Höstmöte!

VÄLKOMMEN

BARNBOKSBILDENS VÄNNERS HÖSTMÖTE 

Tisdagen den 28 oktober kl 19.00

i den nyaTrappscenen på Stadsbiblioteket.

Denna gång prövar vi en ny mötesform. I samarbete med Stadsbiblioteket inbjuder vi till en föreläsning som är öppen för alla, inte bara för våra egna medlemmar. Detta för att sprida kännedom om vår förening och dess verksamhet och i förhoppning att få nya medlemmar. Föreläsningen är gratis och det serveras ingen supé efteråt.

Kvällens föreläsare är illustratören och författaren EMMA ADBÅGE, som kommer att överlämna sina originalbilder till boken Leni är ett sockerhjärta

som föreningen köpt in och på plats donerar till Konstmuseet.

Emma Adbåge är född 1982 och har illustrerat allt från vuxendeckare till undervisningsmaterial för låg- och mellanstadiet. Främst är hon emellertid barnboksförfattare/illustratör.

Väl mött!

Styrelsen

fint med färg och frågor

Parkvarelser & andra varelser med text av  Øystein Dolmen och illustrations- och designkollektivet Yokoland är något för året så ovanligt som en både bra och färgstark bok.
 (Urax, 2014, översattning från norskan av Barbro Lagergren).

Boken förmedlar en glädje i skärningspunkten mellan de stora frågorna och barns lekfullhet.
Det är oförutsägbar undersökning av en park, som tar oss både till platsen innan den var park, till en annan planet, till flugors tankar och en gubbes längtan efter citronläsk. Att få en sådan här idé att funka måste vara som att försöka gå på lina. Om det går så blir det överväldigande tjusigt eller också går det inte alls och då faller man. Men här går det och det är överväldigande.


Oförutsägbarheten finns också i illustrationerna, montage i en blandning av olika tekniker. Jag kan se släktskap med Stian Hole, Jan Lööf och Sarah Sheppard. En styrka i boken förutom, humorn, filosofin, barnperspektivet är också den bristande rädslan för enhetlighet. För uppslagen har många olikheter, bildar egna enheter och bygger på så sätt upp en spänning i berättelsen. En fulländat försök i barnbilderbokens tradition av överraskningsmoment.
/Karin

Min pappa är stor och stark men ...är en fransk bilderbok med text av Coralie Saudo och illustrationer av Kris DI Giacomo (Atrium, 2014) En söt humoristisk tvärtom-berättelse om en pojke som försöker få sin pappa att lägga sig. Efter en saga övertalas  pappan att lägga sig, men då han vill han ha lampan tänd. Jag kan tänka mig att berättelsen fungerar förlösande. Det kan inte vara särskilt svårt för barnen att identifiera sig med den här stora starka pappan.

Illustrationerna är roliga. Barnet är litet; står på stolsryggen för att komma i höjd med pappans ansikte. En tredje varelse finns i boken; en liten hund som står på två ben och betraktar spelet mellan pappan och barnet.

Bakgrunden är sparsmakad. Alla sidor har en ljusbrun bakgrund. Det finns lite detaljer som vittnar om ett vuxenliv, som  stolar, en portfölj, lampor och ett klädsträck.Pappan har hatt, vit skjorta, slips och ett par byxor som skulle kunna innehålla en blöja. Illustrationerna är gjorda i blandteknik med blyertskonturer, ibland lite grova. Dessa tydliga linjer är ett bra stöd för den distinkta berättelsen.

Ännu en nyutgiven bilderbok i murriga färger. Och är det riktigt eller bara som jag inbillar mig att  barnböckerna på sistone åter verkar ha en  dominans av pojkar som huvudpersoner? Är det för att fånga de icke läsande pojkarna? Jag tror att ett läsintresse byggs av det motsatta,  djärvhet och att bjuda på möjligheten att leva sig in i någon som från början inte verkar vara som en själv, som exempelvis i en pappa som inte vill gå och lägga sig.


/Karin

Lek blir bok

Vad ska Lilla Nallen göra nu? av debutanterna Eva Petrén (text) och Petra Wester Norgren  (Opal, 2014) är en berättelse  om en nalle. På slutet badar nallen. Det är underligt när jag tänker på hur ofta jag faktiskt sett nallar bada.  Man skulle kunna säga att det här är en realistisk bok, med utgångspunkt i småbarnslek där förståelsen för hur blöt en nalle kan bli utgör ett överraskningsmoment.

En bärande idé i svenska småbarnsböcker  är att de ska vara realistiska. De har ofta ett slags orienteringsfunktion, att genom boken orientera barnet i världen.

Jag uppskattar att den här boken för att det trots allt blir en spännande berättelse med referenser till Mors lilla Olle. Men istället för att låta Olle dyka upp i blåbärssnåret så går Nallen hem och badar. Det blir realism för barnet och surrealism för den vuxne förmedlaren. En skicklig komposition!

Illustrationerna är strama i men ändå skojiga i collageteknik med bland annat filt och krita. Så svårt det måste vara att göra originella berättelser på den här sortens vardagstematik som går hem hos tvååringar.

Färgskalan är dov, i höst och jordfärger. Det verkar vara ett mode i bilderböcker just nu. Vet egentligen inte vad jag tycker om det. Känns som ett trick för att signalera autenticitet och stil, ett slags fjäsk för de vuxna sparsmakade förmedlarna. Men här fungerar det utmärkt. Det här är en återvinningsberättelse av återvinningsmaterial.

/Karin

Atjimpa är inget att leka med

Ursäkta att jag inte skrivit här på länge. Jag har varit på semester och haft ett himlans sjå med bilderboken Atjimpa det mystiska ordet av Catarina Sobral (Urax 2014). Boken som jag blev så förtjust i så fort jag fick se den. Illustrationer i en naivistsik humoristisk blandteknik, med krita, skeva perspektiv och överdrivet viktiga farbröder. En bok som belönats som bästa barnbok i Sobrals hemland Portugal.

Men det hände något när jag började läsa texten. Jag blev tveksam och besviken. Den handlade om ordklasser och använde sig av begrepp som verb i första kongjuationen. Hur mycket barnperspektiv var det? Dessa portugiser, vilka viktigpettrar var inte de? Vad visste de egentligen om barn? frågade jag mig.


Boken handlar om ett ord, atjimpa, som upptäcks av en vetenskapsman. Tant Augusta 137 år, känner igen ordet och säger att det är ett verb.Sen blir ordet ett modeord. Folk klagar i affärerna att det inte finns någon Atjimpa. Affärsinnehavarna klagar till grossisterna. I riksdagen börjar man använda ordet atjimpigt i debatten. Ordet används lite hur som helst och man bråkar om vilken ordklass det tillhör.

Men som alltid när jag har höga förväntningar på något, så vill jag inte riktigt ge upp,  vill ge det en andra chans. Därför bad jag en barnfamilj med en femåring och en treåring att provläsa boken. De tyckte som jag, det här var inte för barn.

Den mest kritiska läsaren, min fjortonårige son fick bli nästa läsare. Han tyckte den var rolig. Ville absolut inte utveckla varför, men att få honom att tycka en bilderbok är bra är något mycket extraordinärt. Ungefär som att få färska svenska jordgubbar på julafton. Kanske en bok för tonåringar?

Därefter bad jag en annan familj att läsa boken, med två barn på sju och nio år. Det blev en fullträff! En underbar bok sa de. Så då kände jag mig tvungen att ställa lite frågor om vad som fångat dem i den här berättelsen:

- Vad handlade boken om? 
- Om ord och om grammatik, ords betydelse och vilka som får tolkningsföreträde. Men också detta att man glömmer bort vad ordet är för något och sedan börjar fundera över vilken ordklass det är.
- Är det en politisk bok?
- Nej den är kul, öppen och fantasifull.
- Är Atjimpa ett ord som kan missbrukas?
- Ja alla ord kan missbrukas
- Är Atjimpa ett laddat ord?
- Ja det beror på vem som laddar det och hur, eftersom ingen vet vad det betyder. Det är också roligt med tant Augusta. På slutet hittar de ju ett nytt ord Perlingo och tant Augusta bestämmer sig för att svara det är en ordklass. Ungefär som hon sa om Atjimpa. Det känns som hon bara hittar på, säger vad hon har lust. 

Atjimpa är en bok om mystik. Om det ofångbara som slinter ur händerna precis när man fått tag på det. Det är också en bok om makt eller vad man nu bestämmer sig för att den handlar om. Som det står:

"Jag skulle tro att man ofta atjimperade förr i världen. Man har nog alltid atjimperat och man kommer nog fortsätta atjimpera så länge det finns människor på jorden."

Numera tycker jag Atimpa är en bra bok. Kanske inte en bok för alla. Men hur tråkiga är inte böcker som passar alla?

Tack Kajsa Pehrsson för översättningen.

/Karin

Flickan från långt borta

Jag heter Ingerun Sjösvärd och har barn&ungdomsboksbloggen Boktjuven där idén är att jag i varje recension ska peka ut något som jag skulle vilja stjäla från just den boken till egna manus.

I april i år var jag på barnboksfrukost hos BonnierCarlsen, vilket jag bl.a berättat om i inlägget "Plus och minus med barnboksfrukostar".

Flickan från långt borta

När Karin bad mig gästblogga på Barnboksbildens vänner så var det just en bok jag hade sett där som jag tänkte på. En bok som jag tänkt tillbaks på många gånger sedan jag hörde om den, "Flickan från långt borta" av Annika Thor(författare) och Maria Jönsson(illustrationer). Du kan provläsa de första sju uppslagen här.

Den gråa

Berättelsen handlar om den gråa som bor själv i sitt hus. Det är varmt och mysigt och det är så himla skönt att vara ensam så man slipper besvär! En dag ringer en riktigt liten en på dörren, flickan från långt borta. Hon har kommit från sitt hem, för det finns ingen kvar som kan ta hand om henne där. Den gråa skruvar på sig och anstränger sig att slippa bli invaderad av den lilla, men förlorar till sist kampen att inte öppna sitt hjärta.

Färger = känslor

Historien är väldigt enkelt och rakt berättad och illustrationerna berättar med olika färger för olika känslor hur den gråa tvekar, drar sig tillbaks och till slut öppnar sig. Det är den gråa som är historiens huvudperson och flickan är den som hjälper henne.

Bilderna är en stor anledning att jag minns den här bilderboken. Speciellt tekniken att låta den röda kärleksfärgen breda ut sig, dra sig tillbaks och till slut segra. Det var enkelt men mycket effektivt, precis som texten. Jag vill minnas att Maria Jönsson, som annars kanske är mest känd för de humoristiska böckerna om spyflugan Astrid,  sa att hon hade fått tänka ut en ny stil för den här boken. Jag hoppas att få se fler böcker i samma stil och på ett fortsatt samarbete mellan Annika Thor och Maria Jönsson.

Du kan provläsa de första sju uppslagen här.

Annika Thor, Maria Jönsson och Dukiko Duke i samtal om "Flickan från långt borta"

Annika Thor Foto:Ulla Montan

Maria Jönsson Foto:Jenny Mark Ketter

Pappersväxten

Josefin Sundqvist debuterar i vår med bilderboken Pappersväxten (Urax förlag 2014). Jag skulle säga att det är en bok om att upptäcka utanför ramarna.

Berättelsen börjar i skolan där Edgar befinner sig utanför bild. Läraren vill att eleverna ska skriva allt de vet om de vet om abborren. I bilden finns en död fisk som ligger på en bänk.

Edgar går hem. I en av sina burkar har en ett frö, som växer och knakar, som blir en pappersväxt, som tar med honom ut på äventyr. Edgar är ett ensam barn men tack vare pappersväxtens väg blir han vän med Egon.

När jag läser den här boken tänker jag på både på kortfilmer och dikter. Det är laddat och mättat, men inte övertydligt. Det skildrar något ömtåligt som växer sig starkt. Om möjligheten att vara två som ser från samma håll. Pappersväxten är det en bok? Läsandet eller tillblivelsen av en berättelse? Vem är Egon, är han någon som finns i berättelsen, en annan läsare eller något annat?

Illustrationerna går i brun gula skalor. De är spännande och tycks bära på hemligheter. En berättelse om det oexploaterade. Men vart passar den här berättelsen in? Måste den passa in. Kanske är det därför den är bra, för att den inte riktigt passar in, utan kan visa världen från ett annat håll, utanför ramarna. I det ännu inte upptäckta.

När jag läser om Edgar och Egon tänker jag en del på Stian Holes Herman. Det är samma känslighet och sökande efter äventyr, en poetisk dimension som är svår att ta tillvara, för den flyr från definitioner.

Jag önskar att det här är en bok som bara får finnas i klassrummens förskoleklasser. Som kan läsas som godnattsaga för bättre drömmar. Som ska finnas att bläddra i för de mindre barnen bara för att det är bilder som inte vet precis allting, utan söker efter det oväntade.

Av någon anledning kommer jag att tänka på alla berättelser som skrevs om månen innan månbestigningen. Om att upptäcka det som ännu inte är definierat, i sig själv eller i världsalltet.

/Karin