Årsmöte med Pija Lindenbaum

Den 26 mars klockan 18.30 har vi årsmöte på Göteborgs Konstmuseum. De vanliga förhandlingarna leds traditionsenligt av Margita Björklund. Kvällens föreläsare är Pija Lindenbaum under rubriken: Bild + text säger lika mycket som tusen ord. Om böcker för barn och deras vuxna.

Efter föreläsningen blir det mat, vin, kaka och kaffe i foajén. Kostnad för medlemmar är 150 kronor. För gäster 180 kronor och för studenter 100 kronor.
Stjärnvinst och boklotteri.

Anmäl senast tisdagen den 24 mars till Margaretha Dahlström: mgdahlstrom@comhem.se
eller till Magnus Sjöberg: magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Pija Lindenbaum är skapare till Gittan, Siv, Lill -Zlatan, Åke och många andra älskade barnboksfigurer. 1992 fick hon New New York Times barnbokspris One of The Year`s best illustrated children’s books för Boken om Bodil . 1993 utsågs hon till Illustrator of the year av Internationella illustratörsutställningen vid Barnboksmässan i Bologna för samma bok. I Sverige har hon fått en rad priser och år 2000 fick hon Augustpriset för Gittan och gråvargarna. Hon innehar stol nummer 14 i Svenska barnboksakademin.

Varmt välkomna!

Nu får vi läsa godnattsaga

IBBYs Peter Pan-pris gick till Guji Guji av taiwanesiska Chih-Yuan Chen. Du kan läsa mer om priset här.

En annan nominering var Den stora slummerboken:

Först kommer glada utrop över de gosiga bilderna, sedan kommer de grusiga ögonen. Det finns en stor risk att bli alldeles lycklig och avslappnad av Den stora slummerboken. Boken charmar genom bilder av gott sussande djur som flodhäst, räv och hackspett som alla förutsäger färgglada drömmar.

I sitt nästintill gigantiska format får det plats många trötta djur på uppslagen i boken. Nästan alla bokens djur har somnat och illustrationer av fluffiga täcken i ljusa valörer visar hur gott dessa djur sover. I slutet somnar också barnet inne i bilderboksvärlden, i symbios med dessa djupt sovandes djur.

Att bara läsa böcker för barn i form av godnattsagor innan läggdags är ingen rekommendation, men detta är verkligen en bok som passar för just avslappning. Det är tillåtet att somna, om du vågar riskera att missa någon av bilderna. Stillheten i slumrandet gör att textens rim stilla svävar iväg. 

Simona Mulazzani är en populär barnboksillustratör från Italien med mer än 60 illustrerade böcker både nationellt och internationellt. Den stora slummerboken är hennes och barnboksförfattaren Giovanna Zobolis första översättning till svenska.

Sov gott!

Mia

Kroppen är vår gräns

Hur gör man för att knyta an till en bilderbok? Hur gör en bilderbok för att knyta an till människorna? Vilka strängar kan den spela på? Hur kan man som vuxen läsare relatera till barnperspektiv? - Genom att försöka.

När jag läser Vi Springer! med text av Joar Tiberg och illustrationer av Sara Lundberg (Rabén och Sjögren, 2014) kommer jag att tänka på Christoper McDougalls världsberömda bok Born to run, som är en inspirations- och metodbok för löpare. Likt löpningens egen Branislav Malinoviski reser Mc Dougalls till Mexico. Där träffar han  folk som springer 8 mil, för att de helt enkelt inte kan låta bli, eftersom de aldrig slutat se springandet som en lek.

 Jag gillade McDougalls bok, men jag har aldrig någonsin lyckats få min vuxna löpträning att kännas så rolig som det kändes att springa när jag var barn. Min teori angående detta är att jag inte kan leka barn genom att utgå ifrån en teori (som ska få mig att känna glädje över att springa 8 mil). Att vara barn utgår inte från några teorier, det är ett tillstånd.

 Ett tillstånd jag kommer i kontakt med när jag läser Vi springer! Det finns en rörelse i bilderna, en glädje och en outtröttlighet bortom det vuxna förnuftet. Berättelsen börjar med två barn som sitter i ett trapphus. De är trötta efter en springtur. En runda fylld av lekens fantasier, drömmens associativa logik och kroppens hämningslösa rörelseglädje. De springer över Grönland, Grötland, förbi Villa Villekulla, Månen,  fabriker och tanter som står och röker på en balkong med mera. Vägen ser olika ut, men den syns hela tiden och barnens glada springande kroppar är alltid i bild. De lätta rörelserna binder ihop världen och universum med ett utrop.

 De rökande tanterna på balkongen glädjer mig också, eftersom de ger ett hopp om att låta vuxna i barnboken vara något annat än perfekta föredömen. Apropå debatten om barnbokscensur för fem år sedan där det roligaste var när Ulf Stark påstod att man knappt kunde rita en säl i en barnbok utan att de skulle ha flytväst. För mig handlar det ytterst om att alla barn ska ha rätt att känna sig representerade i en barnbok, oavsett hur många rökande tanter de umgås med.

 Berättelsen hålls samman med barnens spring och associationer som för dem från det ena uppslaget till den andra. Förutom det och jordens rundhet finns ingen övertygande uppsåt att ge bild av en sammanhållen värld vare sig i illustrationer eller textstruktur. Det är en värld som hålls samman med barnens blick, bortom alla försök till analytiska förklaringsmodeller. Jag tror det är barnens värld.

/Karin

Adventsmöte

Årets adventsmöte hålles den 2 december klockan 19.00 på Kulturhuset Kåken. Skådespelerskan Cecilia Milocco föreläser om hur hon var med och gjorde om Shaun Tans bok Det röda trädet till en teaterföreställning på Folkteatern.  Hur boken blev teater skrev Cecilia också  om i en master på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitetet.

Därefter blir det boklotteri. Sen går vi en trappa ner för sedvanlig skinksmörgås, must, öl eller vatten.Kalaset kostar 150 kronor för medlemmar, 170 för gäster och 100 kronor för studenter.

Anmäl er senast den 30 november till mg.dahlstrom@comhem.se eller magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Om rädsla för småbarn

Det är med glädje jag läser Inte vara rädd av Karin Ahlin (Alfabeta 2014) som handlar om två gosedjur, Tigern och Taxen, som övervinner sina rädslor. Att göra nyskapande småbarnsböcker är inte lätt.


Det ska vara enkelt, fantasifullt och meningsskapande på ett sätt som både förmedlare och barn kan acceptera. Att balansera mellan förmedlarnas behov av att ha koll på vad  småbarnen fått ut av, kanske rent av lärt sig av  böckerna och samtidigt lyckas fånga barnens läsglädje, måste vara en komplicerad process.

Inte vara rädd har intressanta perspektiv. Rädslan skildras i texten och illustrationernas skeva perspektiv, så som det kan kännas när man är rädd, inte har koll på läget. Då det är lite svindlande. Kanske för att man skrikit eller gråtit sig yr, eller för att det är mycket man inte vet. Rädslan skildras också i figurernas litenhet i huset. på bilder där flera våningar syns på en gång. Man skulle kunna säga att illustrationerna kännetecknas av stora kontraster med hjälp av skillnader i färgsättning mellan väggar, trappor och golv. Jag tänker skev kubism, naivism inspirerat av collageteknik. Jag tänker något nytt och roligt.

/Karin

Att bygga med fantasi

När Sindre är på fotbollsplanen är  han mer intresserad av månen än av fotbollen. Han lämnar planen beger sig upp på en kulle och drömmer om att ta sig till månen. Där börja Per Gustavssons berättelse Måntornet (Natur och Kultur 2014) som handlar om Sindres längtan till månen.

 Vi får följa med hans sökande genom illusionskonsten på den vaudeville-liknande cirkusen till vetenskapen och astronauten, till praktikern, den lite galne och uppburne byggmästaren. Men ingenstans får Sindre hjälp. Han har inte rätt kunskap, inte rätt material och han är ett barn.

Sindre löser detta genom att själv bygga ett torn av pinnar  av den sort som många barn brukar samla på. Det ser vingligt ut och farligt ut, men tornet tar sig i alla fall högt upp bland molnen, över träd och fåglar. Det är en resa i medvetandet. Från ensamhet och utsatthet till hisnande tyngdlöshet, vackra vyer och vänskap. Slutet blir ett annat än Sindre väntat sig, men det blir bra. Det var idén om att komma till månen som tog honom dit.


Det är förstås svårt att inte tänka på den bibliska referensen Babels torn, som handlar om att människor straffas på grund av sitt övermod. Boken skildrar så väl människans och framförallt barnets litenhet i vår samhällskonstruktion. Men drömmarna, de galna fantasierna och barnen är också en grund för vetenskapen. Hade vi någonsin åkt till månen utan alla dessa årtusendens drömmar om att komma dit?Vad blir det av leken och den fria fantasin kan man fråga sig. Ja det vet man inte och det är det som är bra. Som Pippi hittar på ordet spunk utan att veta vad det betyder. "Fantasi är viktigare än kunskap. Fantasin omgärdar världen. Kunskapen är begränsad" lär Albert Einstein ha sagt. Måntornet är också en berättelse som rent bildligt omgärdar världen, genom att visa den utifrån, som något runt och klotformat, liksom fotbollen och månen i berättelsen.

När jag läser bilderna hittar jag släktskap med det suggestiva drömliknande tillstånd som återfinns i Lennart Engs bilderbok Historien om Albert och Pija Lindenbaums Siv sover vilse, men också med Elsa Beskows Solägget.


Sindre är också namn på en dvärg i nordisk mytologi. Tillsammans med sin bror Brokk skapade Sindre bland annat Frejs magiska skepp Skidblander där alla asagudarna ryms, men som också är så litet att Frej kan stoppa det i sin ficka.

Det tar ganska många läsningar innan jag lägger märke till att Sindre är färgad. Jag funderade över ifall jag ska skulle skriva något om det, för det är absolut inget bärande i berättelsen, men det är också därför det är bra. Vi behöver färgade barn i svenska bilderböcker, som  är är något annat än del av en bakgrund eller förskolegrupp, som får vara huvudpersoner. Det här är en riktigt bra bok.

/Karin

Emelie Östergren

I höst har Emelie Östergren kommit ut med två böcker. En tolkning av Selma Lagerlöfs Bortbytingen på serieförlaget Kolik och bilderboken Elefantstenen på Urax.

Serieboken är  precis som originalberättelsen en allåldersbok. Jag minns exakt var jag satt när jag fick boken läst för mig innan skolåldern. När jag skulle läsa Östergrens version tillsammans med min egen tioåring fortsatte hen att läsa den då jag blev avbruten. Sen var vi otakt och knyckte den ifrån varandra så fort vi fick möjlighet.

Bortbytingen är en  mystisk berättelse med rötter i både  magisk folklore och det religiösa. Vi kan läsa in allmosor, bud om att älska din nästa så som dig själv och karma. Vem är Bortbytingen? Ditt sämre jag? Främlingen? Men berättelsen säger också att en allmän uppfattning kan vara vilseledande. Om de problem som följer med att alltid vara misstänkliggjord. Självklart är det också en berättelse om den komplexitet som byggs av främlingsfientlighet.


Östergrens berättarteknik är detaljrik och lite farligt. Knivar och blod, ständigt flugor som surrar runt trollen som något ont förebådande. Liksom i originalberättelsen saknas övertydliga svar. Mystiken är intakt. I ansiktsuttrycken på folk i människobyn syns en väntan på något farligt. I skildringen av trollbarnet  förenas både det äckliga och det ömmande. Kan inte Bortbytingen också vara familjehemligheter?  Skriken som alla hört men ingen låtsas om? En skildring av ett samhälles oförmåga att vilja kännas vid det fula?

Trots att Elefantstenen nog kan ses som en enkel komposition som problemfritt kan fungera från treårsåldern kan man också se den som komplicerad civilisationskritik.

Berättelsen börjar i huvudpersonen Charlies barnrum  där han sitter med sin nya sorgsna present, en fågel i bur. Tillsammans går de genom en kaféliknande miljö ut i ett trapphus. Med hjälp av en trehjuling hamnar de i en vild prunkande miljö.

De går och sätter sig på en sten, som sedan visar sig vara en elefant. Charlie släpper ut fågeln som genast flyger iväg. Med hjälp av elefanten som  kommer fågeln sedan tillbaks, men den behöver aldrig mer bo i buren. Det är något med blommorna och själva instängdheten som fågeln symboliserar som får mig att tänka på Pink Floyds The Wall men också på William Morris mönster. 

Vem är fågeln? Ditt bättre jag? Frihetstörst? Elefanten skulle kunna vara en stabil tradition.För mig handlar Elefantstenen om individen kontra civilisationen.
/Karin

Rabén och Sjögren satsar på serier

Ariol – Jag är en åsna! Av Emmanuel Guibert och Marc Boutavant , Trollskogen av John HolmvallKatten och Ekorren på Sommarön av Loka Kanarp, Mamma Mu firar Kråkan av Jujja Wieslander & Sven Nordqvist (teckning Michaela Favilla)

För ett år sedan anställde Rabén och Sjögren Josefin Svenska och Fabian Göransson från Kolik Förlag för att göra en satsning på barnserier. På bokmässan presenterade de satsningen tillsammans med Rabén och Sjögrens förlagschef Ann Skiöld Nilsson. De första fyra böckerna kommer i vår (se ovan)

Förr i tiden var serier mest för barn. Våra mest kända seriefigurer skapades för mer än femtio år sedan.  I dag skriver de svenska serieskaparna mest för vuxna, men de blev själva serieskapare genom att läsa serier som barn. Med den här satsningen vill även ge barn möjlighet till samhällsengagerade och roliga serier. Samtidigt som man hoppas att det ska bidra till att stimulera serietecknandet som uttrycksmedel. Jakten på de nya barnserierna är något som just nu engagerar förläggare i hela Europa.

Tanken är att de ska komma så pass många serier per år att man aldrig skall vänta för länge. Böckerna skall förutom i bokhandeln även säljas i kiosker. Det här är en satsning för läsglädje som också tar ansvar för att utveckla barns bildseende, vilket blir allt viktigare i dagens bildburna samhälle.

Jag tycker det är intressant att se hur det här utvecklas.Att serier tidigare inte haft särskilt hög status i Sverige beror på en debatt med rötter i USA, som handlade om seriernas skadliga inverkan. I dag skulle vi kalla det moralpanik. I Sverige skrev Nils Beijrot en mycket tongivande bok i ämnet Barn Serier Samhälle (1954)  som trycktes för sista gången på 80-talet. Där skrev Beijrot bland annat att Kalle Anka var våldsförhärligande.  Denna debatt hade stor inverkan på synen på serier under decennier. Att läsa serier har i vissa sammanhang knappt räknats som läsning.

Men i dag är det annorlunda, vilket främst beror på att vuxenserien etablerats.  Serierna har fått plats både på kultursidor och teaterscener. När Josefin Svenske och Fabian Göransson presenterar seriesatningen så berättar de också att den svenska vuxenserien överlevt och utvecklats i en tradition som varit närmast aktivistsik. Hur viktigt är det inte med motrörelser? Att det ofta är det som är lite vid sidan av, men som överlever för att det är bra, som sedan blir starkt och viktigt.

Vi får inte heller glömma att mangaserier under de senaste femton åren varit tongivande läsning för många barn. Även om mangserierna varit fler och inte lika breda så har de funnits och gjort många barn till både läsare och tecknare. Men Rabén och Sjögrens satsning innebär tillskillnad från mangagenren en inbindning i hårdpärm, vilket väl betyder en annan ansats vad gäller status. Bra där!

/Karin

Höstmöte!

VÄLKOMMEN

BARNBOKSBILDENS VÄNNERS HÖSTMÖTE 

Tisdagen den 28 oktober kl 19.00

i den nyaTrappscenen på Stadsbiblioteket.

Denna gång prövar vi en ny mötesform. I samarbete med Stadsbiblioteket inbjuder vi till en föreläsning som är öppen för alla, inte bara för våra egna medlemmar. Detta för att sprida kännedom om vår förening och dess verksamhet och i förhoppning att få nya medlemmar. Föreläsningen är gratis och det serveras ingen supé efteråt.

Kvällens föreläsare är illustratören och författaren EMMA ADBÅGE, som kommer att överlämna sina originalbilder till boken Leni är ett sockerhjärta

som föreningen köpt in och på plats donerar till Konstmuseet.

Emma Adbåge är född 1982 och har illustrerat allt från vuxendeckare till undervisningsmaterial för låg- och mellanstadiet. Främst är hon emellertid barnboksförfattare/illustratör.

Väl mött!

Styrelsen

fint med färg och frågor

Parkvarelser & andra varelser med text av  Øystein Dolmen och illustrations- och designkollektivet Yokoland är något för året så ovanligt som en både bra och färgstark bok.
 (Urax, 2014, översattning från norskan av Barbro Lagergren).

Boken förmedlar en glädje i skärningspunkten mellan de stora frågorna och barns lekfullhet.
Det är oförutsägbar undersökning av en park, som tar oss både till platsen innan den var park, till en annan planet, till flugors tankar och en gubbes längtan efter citronläsk. Att få en sådan här idé att funka måste vara som att försöka gå på lina. Om det går så blir det överväldigande tjusigt eller också går det inte alls och då faller man. Men här går det och det är överväldigande.


Oförutsägbarheten finns också i illustrationerna, montage i en blandning av olika tekniker. Jag kan se släktskap med Stian Hole, Jan Lööf och Sarah Sheppard. En styrka i boken förutom, humorn, filosofin, barnperspektivet är också den bristande rädslan för enhetlighet. För uppslagen har många olikheter, bildar egna enheter och bygger på så sätt upp en spänning i berättelsen. En fulländat försök i barnbilderbokens tradition av överraskningsmoment.
/Karin