
Maurice Sendak. Jag hittade den och var på väg att betala men drogs mot ett bord med en bok som jag inte kunde gå förbi. Jag lyfte upp boken, läste den och fann mig själv gråtande. Det är inte så jag brukar göra.
Boken var Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg. Den boken var för mig något av
det vackraste, modigaste och mest hoppfulla jag läst på länge. Och jag läser mycket. När jag slog igen
sista sidan kände jag ett stort JA inom mig. Äntligen en bok som rispar i stigmat kring psykisk ohälsa.
Äntligen en bok som inte är antingen hemsk eller god. Äntligen en bok som tillåter sig att ställa frågor, men utan tomma svar.
En pappa försvinner från sin dotter. Han försvinner in i sjukdom och bort till vård bakom låsta dörrar.
Flickan undrar var han är, hur han kan tänka på att inte leva när hon finns, när han ska komma tillbaka?
Hon tar inte hans nej för ett svar när han inte vill ses utan åker tillbaka till sjukhuset varje dag och söker de som låter sig finnas där. Hon får en vän i en annan patient som trots sin egen smärta på sitt eget vis förmår finnas där för flickan. Vännen ska simma över havet och barnet ska följa med. De samtalar, simmar, somnar, väntar sida vid sida tills pappan kan följa med hem igen. Hemma blir inte allt glittrande lyckligt bara för att pappa är där igen. Pappan blir inte helt glad, en del människor blir inte det. Men det går ändå.

Sara Stridsbergs ord är fria, uppriktiga, raka, tillåtande. De går rakt in och jag tror på varenda ett. Sara
Lundbergs bilder målar mig in i flickans värld och jag blir alldeles mjuk av formerna, färgerna,
uttrycken. För mig är Saras ord och Saras bilder tillsammans en befrielse, en vila och en obeskrivlig gåva till så många barn och vuxna.
Emma Vendelek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar