Rafflande Snövit

Det har kommit en ny bilderbok som tolkar Snövit, med illustrationer av Benjamin Lacombe (Rabén & Sjögren 2012) . Det här den inte särskilt barnanpassade versionen, med stark symbolik som inte går att ta miste på. Som vuxen kan jag koppla bilderna till mitt eget liv. Samtidigt hoppas jag att bilderna skall kunna etsa sig fast och vara vägledande, för unga som läser sagan. För det är en symbolik som kan föras över på maktutövande som ofta är subtilt och svårfångat, men som dock är rådande. Har man de här bilderna med sig kanske man kan fånga essensen i en del maktspråk tidigare:


Den hemska styvmodern, anorektitiskt smal med levande fräsande ormar runt halsen. Snövit i en gyllene bur med styvmodern med nyckel i munnen och en påfågelkropp.  Snövit som har en fågel i en bur i sitt bröst, infångad av styvmodern. På slutet, när snövit gift sig får styvmodern, som nu kallas trollpackan, gå i ett par tofflor av glödande kol.

Mina egna barn tycker att det är en bra bok. Det är en bok som fått dem att ifrågasätta Disneyversionen, som något för tillrättalagt, för att vara gulligt. Plötsligt så tar de där steget som man väntat på. De börjar se syftet bakom den kommersiella kulturen. Det är väl så man måste göra för att utmana det kommersiella, man får visa något starkare.

Men vem är Snövit? Det finns ju en symbolik här som är enkel att ta till sig. Min första tanke är att Snövit är en kvinna i ett samhälle där mannen är norm.  Utseendet är det som är kvinnans värde, som kanske jagar bort henne men som också talar om vem hon är. De sju dvärgarna är bra manliga förebilder som hon möter på vägen. De råkar vara män men är väl främst stödjande vuxna som vägleder henne i livet, det goda samhället.

/Karin

Stark och Lundberg!

Sara Lundberg har just tilldelats Elsa Beskow-plaketten  för Vita streck och Öjvind. I höst har hon  har tillsammans med författaren  Ulf Stark gjort bilderboken Yakup Tokstollen som utkommit på Berghs förlag nu i höst.

Yakup bor inte i Sverige.  Kanske i Turkiet? Det är vad jag tror när jag får läsa och se det landskap och de människor som befolkar Yakup och hans vän Aylas värld.

Det är en bok som har formen av en skröna eller en minnesbild, om pojken Yakup som var så oerhört tokig, gjorde så mycket fel. Efter att han fått glasögon gick saker bättre, även med läsningen och han blev sedemera Yakup professorn.

Det är spännande illustrationer, mycket starka färger, platta  hus, tuppar,  gamla gummor i hucklen, tjocka gubbar, och lastbilsflak med meloner. Människorna, myllret, lanskapet, sensmoralen,   är skildringar  som vanligtvis inte syns i den svenska bilderboken. Man kan tänka sig att val av plats är ett sätt att kasta sig loss eller åtminstone befria sig från den svenska bilderbokstraditionen. Det är roligt och oförutsebart.  Skönt att röra sig på ett nytt ställe. Som en öppning.

Jag hoppas att det här kan vara en nyckel till att vi får fler svenska bilderboksmakare med rötter i andra  länder. Under alla år som barnbibliotekarie i förorter med många invandrare har jag ibland kommit i diskussion om att deras vardag inte syns i den svenska bilderboken. Jag har alltid svarat att det är de själva som måste göra de där böckerna om det skall kunna bli någon kvalité. Sen stöter man på nästa problem; de  normer som styr vad som anses vara en bra bilderbok. Vilken eller vilkas  estetisk får plats innanför de ramarna? Men Yakup Tokstollen visar på en alternativ väg. Jag får tro på den tillsvidare.

/Karin

Sotis, en alldeles sann historia

Illustration av Ilon Wikland

Under bokmässan när jag ofokuserat gick och tittade på allt men inget så fick jag se henne, Ilon Wikland. Hon satt där och signerade sin senaste bilderbok Sotis (Brombergs förlag 2012) Jag fick mig en bok signerad och sen glömde jag bort att  jag varit så ofokuserad och trött. Därefter gick jag hem alldeles lycklig.

I berättelsen om lilla katten Sotis är många av oss  hemma i ett välkänt bildspråk. I en magiskt skimrande vardag, som blivit sådan av de mättade färgerna, de mjuka linjerna, hemligheterna som verkar finnas där. Som gör att man vill fortsätta titta.

I Sotis är bakgrunden nästan alltid grön förutom några bilder med stor sorg som delvis eller helt går i blyerts. Det är växtligheten som är i centrum, död, liv, och hemlöshet.  Berättelsen handlar om en flicka vars lilla katt blir påkörd. Men en dag så kommer en ny katt gående, Sotis, och han flyttar hem till flickan.
/ Karin

Tryckfelsnisse: Visningen av A, B-se ska vara tisdag den 16 oktober

Det står fel datum för vår medlemsvisning av A,B,-se utställningen på Konstmuseet. Rätt tid är tisdagen den 16 oktober klockan 18. Anmälan till Margaretha Dahlström.

Jag älskar Pija Lindenbaum

"Jag älskar Manne" är Pija Lindenbaums senaste bilderbok. Eftersom jag är så oförbehållsamt förtjust i Pija Lindenbaum så är det svårt för mig att skriva något om henne. Vad jag tycker om hennes illustrationer, känns alltför privat, okritiskt, som en enkel veckotidningsnovell från min tonårstids romantiska ungdomstidningar.

Men det som är roligt med Lindenbaum är att mina barn är lika förtjusta i böckerna som jag är. De gillar både Lill Zlatan och Kenta, trots att en del vuxna påstår att det är allt för överdrivet genustänk för att barn skall tycka det är bra. Men det tror jag inte mina barn har tänkt en sekund på. De ser barn i en berättelse och gillar historierna, detaljerna i illustrationerna som gör att man vill stanna kvar i böckerna, eftersom det verkar finnas något mer där, som man inte riktigt får tag på, en ytterligare dimension kanske av känslor som väcks till liv men som inte riktigt identifieras.

Jag älskar Manne är Lindenbaums senaste, en bok för tvåårsåldern. Den bygger på tvååringarnas värld. Den mest våldsamma åldern med en ganska grov humor. Berättelsen utspelar sig i sandlådan. Det är en pojke som älskar sin kompis och det visar han på olika vis. Sen kommer ett tredje barn in i bilden och komplicerar. Det är en vardagsnära berättelse  som så väl speglar vanliga problem i tvåårsåldern. Det är roligt men respektfullt. Om sandlådebråk som verkligen är i sandlådan. Lite klargörande även för oss vuxna?
/Karin

Möt oss på bokmässan i Göteborg

I vår monter nummer A01:11 kan du köpa få mer information om vår förening, bli medlem, köpa lotter och lite annat.  Svein Nyhus överlämnar  sina originalillustrationer och berättar om sitt konstnärskap i Nordiska ministerrådets monter på söndag klockan13.30. Se deras program här

Hanna Albrektson

Att förklara vad man känner kan vara svårt, oavsett ålder. Litteratur kan fungera som en guide för att få oss att förstå våra känslor.  Glömmer aldrig när jag fick förklara för en sexåring varför en treåring var  så mån om att bestämma precis allting. Den förlösande repliken som gjorde allt både begripligt och förlåtande  var när jag sa att det mindre barnet var i Karlsson på taket-åldern. Sen kunde vi skratta åt alltsammans, i månader.

Jag kan tänka mig att Hanna Albrektson  pekbok på temat känslor kan fungera på ett liknande vis (Gilla böcker,  2012). På varje sida finns en fågel som uttrycker en känsla. Det är kroppsspråket som tolkar känslorna. Det är väldigt tydligt kroppspråk men inte förutsebart, inte ens vilka känslor som skall tolkas. Eller vad sägs om exempelvis hysterisk, jäktad eller mätt? Det finns också en stor vinst med att de olika känslorna inte uttrycks av någon människa som ser ut på ena eller andra sättet. Färgerna på fåglarna går i blått eller rött. En kul bok som förhoppningsvis också kan fungera som ett slags aha-upplevelse även för de vuxna förmedlarna. /Karin

Höstmöte med Svein Nyhus!

På höstens medlemsmöte den 4 oktober klockan 19.00 kommer den norske bilderboksillustratören Svein Nyhus och talar under rubriken Tystlåtna flickor och arga pappor.  Han presenterar  sina och hustruns Gro Dahles  kontroversiella och omskrivna bilderböcker.

Som vanligt har vi boklotterier, mat, ett glas vin, kaffe och tårta. Kvällen kostar 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster. Anmäl er senast den 2 oktober till frida@bokskåpet.se eller på tel 031 306 30 00. Plats: Gamla Hovrätten, Olof Wijksgatan 6.

Bilderboksutställningen A, B, Se! pågår på Göteborgs konstmuseum till och med den 4 november. Tisdagen  16 oktober klockan 18 är det en visning för våra medlemmar. Begränsat antal platser. Angående anmälan se Solsidan som kom i er brevlåda i veckan (Obs! Det står fel dag i Solsidan. Men rätt dag skall alltså vara tisdagen den 16 oktober klockan)

Klara Persson

Urax är ett nytt barnboksförlag för hösten som lyckats få rättigheterna till två fina nyutgivningar;   både Bertil Almqvists bok Barna Hedenhös på vinterresa genom Sverige samt Fam Ekmans Kalla mig farbror. Den tredje av deras böcker Molly & Sus av Klara Persson. Alla tre böckerna kommer ut nu i september.

Molly & Sus är en bilderbok som jag hade mycket sjå med att försöka förstå tekniken. Men det är både  akryl, collage, akvarell och lager på lager i datorn i en ganska kall färgskala. Texten är en del av konsten, liksom ojämnt skriven med betboningar på särskilda ord eller bokstäver.

Berättelsen handlar om tvillingarna Molly och Sus.  De föds med  hår som sitter ihop, men tröttnar så småningom på varandra, klipper isär flätorna, hittar sedan tillbaka till varandra utanför symbiosen. Lika väl som tvillingarna är sammanflätade lika väl är ord och bild i samklang.  Symboliken i boken är hisnande, tät som en välskriven dikt; flickorna som sammanflätade, att klippa håret (bandet) mellan dem. Eller att de när  återförenas äntligen och för första gången kan  gunga på gungbrädan, få jämnvikt, för att nämna några exempel.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att boken är som ett slags undersökning  av språkbruk och   kända problem som uppstår när bästisar tappar bort varandra. Det låter pretentiöst och ändå blir det mest av allt en rolig berättelse.

Molly & Sus är Klara Perssons debut. Hon är 26 år och jag hoppas på en spännande fortsättning.

/Karin

Fantastiska fiskar

Lindskogs förlag har i år kommit ut med några konstnärligt riktigt tunga bilderböcker. En av böckerna är Fantastiska fiskar med bild av Ane Gustavsson och text avErik Magntorn. Det är en bok som får mig att tänka på två ganska olika filmer, den franske regissören Luc Bessons film  Det stora blå och den animerade amerikanska barnfilmen Hitta Nemo. Det är något med djupet i bilderna med vattnet  och lekfullhet i fiskarna som får ihop det. För havet är djupt och det är mycket som kan inspirera. 

Bokens titeln är måhända en blinkning åt fantastiken. Det är en berättelse om fiskar i ett hav, men av de fiskar som är med finns det sådana som egentligen inte simmar i samma slags vatten och andra som är påhittade. Det är en rolig lek med en hemlig lockande värld.

Magntorn rimmar väl och roligt om fiskarnas olika tillstånd, sysslor och funderingar. Gustavssons illustrationer, som domineras av akvarell står för lockelsen i detta låtsas hav. Där finns ett fint spel med ljusbrytningar, dova detaljer  och spännande fiskar.  Illustrationerna har  inte ett särskilt utstuderat i barntillvänt bildspråket och det känns både kaxigt och respektingivande, visar på en tilltro till barnet förmåga att tolka konst. En bok för barnen att bläddra ofta i och kanske lära sig de rimmade verserna utantill.

Men alla illustrationerna och texterna håller inte riktigt ihop och varje uppslag skulle likaväl kunna vara en egen berättelse. Men det kanske var meningen?

/Karin