fredag 13 december 2013

Vintervarg

Lennart Eng är en bilderboksillustratör med en sparsam utgivning. Han är skicklig på perspektiv, i bildkompositionen så klart, men också i sättet han kopplar det vardagliga med det oändliga. Det har han gjort så träffande i Historien om Albert och Valdemar och världshavet.

I höst har han tillsammans med författaren Stefan Casta kommit ut med bilderboken Du ska inte gråta vintervarg (Opal, 2013). En berättelse som får mig att tänka på nordamerikanska myter med Shape shifters och totemdjur.

Handlingen utspelar sig på vintern. Det är mörka bilder där snön, stjärnorna och den vita vintervargen står för ljuset. Några bilder är inomhus i ljus, men för det mesta är det natt eller skymning.

Pojken Stieg i berättelsen är ensam. I skolan  och i snabbbköpet finns andra, men utanför hans hem står en översnöad bil. Julen närmar sig och pojken sköter alla julförberedelser själv. En ensamhet som illustreras men inte skrivs något om. Det är Stiegs kreativitet som är berättelsens centrum.

Under några nätter, kanske i vakenhet, kanske i dröm möter Stieg en vintervarg. Vargen är ensam ledsen. En natt tröstar Stieg vargen. När de möter varandras blick händer något märkvärdigt med Stieg, han förstår hur allt hänger ihop.

Han skriver och ritar skriver om vintervargen. I skolan läser han lyckosamt upp sin berättelse. Du ska inte gråta vintervarg är en  berättelse om ensamhetens möjligheter, vad man kan hitta i sig själv och vad man kan skapa. Det är vackert och överväldigande med ett lockande mörker.

/Karin

torsdag 5 december 2013

Att blåsa bort

I stormens öga är det helt lugnt.  De flesta upplever att det är jobbigare att stå på kanten än att vara mitt i ett hopp.

I Sverige är vi väldigt duktiga på säkerhet, vilket har bidragit till mycket bra, men har kanske också gjort oss räddare? Kan bieffekten av ett alltför omfattade säkerhetstänk jämföras med den känsla som kommer av att stå väldigt länge på kanten och förbereda ett hopp? 

Sådant jag tänker på när jag läser Viveka Sjögrens bilderbok Vi blåste bort ibland? (Kabusa böcker 2013). En bok i högkantsformat, med lite text och mycket innehåll. Berättelsen handlar om två som bor under ett träd. Det är en romantisk berättelse i pastell och akvarell (blandteknik) om dessa två som bygger en koja i  ett träd, som överlever genom att känna in naturens växlingar. 

För det mesta är det bra, men någon gång blåser de bort, vilket de tar med ro. Andra gånger händer det oväntade som när trädet börjar sjunga, eller när giraffer kommer förbi. Om det finns något budskap i berättelsen så är det att ha tillit till att allt ordnar sig. En bra kontrast till kollektiv ängslighet. 
/Karin 

söndag 1 december 2013

Läsning som förändrar världen

Tidigt i höstas kom Anna Höglund med sin bilderbok Om detta talar man endast med kaniner (Lilla Piratförlaget). En bok som fått mycket uppmärksamhet och som de flesta av er säkert redan känner till.

Det är en Anna Höglund som jag inte direkt känner igen.
Hon arbetar med en annan typ av färgskalor än hon brukar (inte mättat, mer dovt) och där finns ett annat allvar, ett slags skräck i bilderna. Jag ser hennes egen Syborg Stentorp i bilderna från Resor jag aldrig gjort av, Syborg Stensump(1992) men jag ser också  Edward Hopper, Lena Cronqvist, Shaun Tan och Peter Tillberg. 

Berättelsen handlar om ensamhet, utsatthet och gemenskap. I centrum har vi kaninen som lever ett människoliv men som aldrig riktigt känner igen sig i människorna.

Valet av kanin som berättarjag ger många olika möjliga perspektiv. Kaninen blir tydliggörande av berätelsejagets utanförskap. Det är en bild som bygger ut texten, man förstår när man ser. Traditionen från sagans bortbyting finns där. Men det är också en kanin i en bilderbokstradition full med kaniner från Beatrix Potter till Stephanie Blake. Anna Höglunds kanin är den första som tar sig an de stora existentiella frågorna. Bara det är en poäng som ger associationer. Kanske en utställning med bilderbokskaniner?  Sagornas bortbyting ligger också nära till hands.


På slutet har kaninen ett samtal med sin morfar. Om man tittar noga ser man att morfadern också har kaninöron. De tittar i varandras ögon och kaninjaget ser att de är samma. Sen går han ut i naturen och ser hur allt hör ihop. Man måste nog känt sig ensam för att känna gemenskap.


Det här är en bok som passar från 13 år, som handlar om konstnärsjaget som kanske finns någonstans i alla, men mer i några. Jag antar att det med tiden kommer att bli en kultbok för brådmogna femtonåringar. Det är en bok som ger möjlighet till att förändra världen, genom att  se sig själv från andra håll än man är van vid.

/Karin


onsdag 27 november 2013

Vännerna bjuds in på visning av Hedenhösutställningen

I dag invigs utställningen med Barna Hedenhös på Göteborgs konstmuseum. Torsdagen den 5 december klockan 18.00 är Barnboksbildens vänner inbjuden på en visning tillsammans med enhetschef Anna Hylte. Varmt välkomna!
/Karin

söndag 24 november 2013

Adventsmöte

Årets adventsmöte äger rum tisdagen den 3 december klockan 19.00 på Kulturhuset Kåken.

Föreläsare är Elina Druker, forskare vid Stockholms universitet och medlem i ALMA-juryn. Hon kommer att berätta om bilderbokskonstnären Eva Billow som var särskilt produktiv under 1940-50- talet, en spännande och nyskapande period inom svensk bilderbokshistoria.

Elina Druker har skänkt förstaupplaga av Eva Billows Hallondoft som blir stjärnvinst i boklotteriet.

Efter föreläsning blir det traditionsenligt skinksmörgås, öl/vatten. Vi har försäljning av böcker, julkort och annat. Kostnad är 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter.
Anmäl senast söndagen den 1 december till mg.dahlstrom@comhem.se eller till staffan.wennerlund@orgryteharlanda.goteborg.se

Välkomna!

/Karin

söndag 17 november 2013

Barna Hedenhös på Konstmuseet och i julkalendern!

Bilden ingår inte i utställningen.
Det var länge sedan Barna Hedenhös var så i ropet. Årets julkalender i Svt är Barna Hedenhös i Rymden. Vad passar då bättre för Konstmuseet än att göra en utställning av den donation de fick 2010 som innefattade illustrationer från Barna  Hedenhös blir kunglig och Sverige får sin första regering?

I de detaljrika tusch- och akvarellillustrationerna väver Almqvist fyndigt samman femtiotalets politiska förgrundsgestalter med sina populära karaktärer från stenåldersfamiljen Hedenhös. Här möter vi pappa Ben,mamma Knota och barnen Sten och Flisa i ett fantasifullt bildäventyr tillsammans med flertalet av tidens partiledare. 

 I utställningen visas  också originalillustrationer till olika Barna Hedenhös-berättelser och ett urval av Bertil Almqvists satiriska vecko-kommentarer ”På tapeten” som publicerades i Aftonbladet under närmare trettio års tid. 

Utställningen pågår 27 november -12 januari.  1 dec, 5 jan, 6 jan kl 11.30–13 är det julspecial för barn. Då man tittar på utställning och därefter skapar man i Studion. Mer info finns på Konstmuseets hemsida



Här är ett klipp från årets julkalender: 




/Karin

lördag 2 november 2013

Emma Virke och vardagsmagin

Emma Virke har i höst illustrerat två bilderböcker Memmo och Mysen bråkar i vinden (Alvina förlag) där hon är både författare och illustratör, samt Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Bonnier Carlsen) där hon illustrerat och Grethe Rottböll författat.

Virke är en av våra unga egensinniga bilderboksförfattare som arbetar med blandteknik. Det är collageteknik med material som tyg, papper och garn i  en blandning av mättade färger och akvarelltoner. Virkes förmåga att lyfta fram sina figurers känslor som fascinerar mig mest.  I allt från glada plastpåsar till skildringen av lyckorus och desperation. Det finns ett djup i hennes gestalters ansikten, något osagt som jag gärna vill veta mer om.


Jag har läst Memmo och Mysen bråkar i vinden ett tag. Men att läsa boken några dagar efter stormen Simone gör läsningen starkare.

Virke bygger upp en samstämmighet i historien mellan Memmo och Mysen och landskapet. Det börjar ljust, lite blåsigt och spännande, blir sedan mörkt och desperat för att sluta i stillsam glädje. En struktur som är evig i naturens växlingar, men som också följer klassisk berättardramaturgi. Kanske för att själen också är ett stycke natur?  En del stormar är svåra att hämta sig ifrån. Annat kan vara besvärligt, men blåser över. Det är sådant jag kommer att tänka på när jag läser den här boken efter att Simone har svept över landskapet.

Virke lyckas lägga an ett utryck för att tilltala barn, vilket kanske den blå nallen Mysen är tydligast exempel på. Det här är en lättillgänglig bilderbok. Samtidigt är det inte svårt att placera henne i en expressionistisk tradition där både Van Gogh och Munch är närvarande.


I Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta beskrivs en pojkes sorg efter sin döda pappa. I den här boken handlar det om att försonas med det svåra ofattbara, en pappa som aldrig kan ersättas. Det är en bok med respekt för det svåra, som låter barnen vara sörjande.

Här är perspektivskiftena intressanta. Boken börjar helt krasst med meningen Jons pappa är död. Illustrationerna är bleka och går i grått. Jon sitter i ett fönster, utanför är en lekpark med barn och föräldrar. Det blir natt och rummet är mörkt, bredvid Jons säng finns en tom röd fåtölj, den pappan brukat sitta i. Vi får följa Jons minnen, med en pappa som var lojal, en pappa som alltid kommer att finnas i Jons hjärta. På sista bilden sitter Jon i den röda fåtöljen med en röd bok i vilken han gjort berättelser om pappan. En röd bok som skall få plats i det svarta hålet i Jons hjärta. Om Memmo och Mysen bråkar i vinden gör magi av vardagen så begripliggör Jon har ett svart hål i sitt hjärta det ofattbara genom att bygga ihop sorgen med vardagsminnen. Emma Virke väjer inte för att skildra det stora i den unga människan.

/Karin


torsdag 3 oktober 2013

Släppa loss

Ina och trädandarna (Alvina 2013) är något så ovanligt som ett samarbete mellan två illustratörer. Jessika Berglund och Caroline Röstlund har skapat bilderna tillsammans.

Röstlund och Berglund har lyckats öppna bilderna. Det är ett djärvt och lyckat experiment med olika tekniker. Det känns lite serietidning blandat med akvarell. Jag tänker på Alice i Underlandet, Disney och Naturdagbok av en engelsk dam år 1906. Det är orädda variationer och just därför blir det så bra.

 Hur kommer skaparprocesserna utvecklas om fler illustratörer börjar göra bilderböcker tillsammans är en fråga jag ställer mig när jag ser illustrationerna. Det är som Röstlund och Berglund kommit på något nytt och eget, även om jag vet att de inte är helt först med den här sortens samarbete.


Berättelsen handlar om Ina som har svårt att förstå matten i skolan. På rasten går hon ut och träffar där tre trädandar Hasel, Syren och Vide. De umgås i naturen, samlar på sig av sådant som går att plocka och pratar ett eget språk. När Ina kommer tillbaka får hon klart för sig att hon lärt sig den matte hon tidigare hade svårt för.

Budskapet tycks vara att lära sig genom lek och fantasi. Att ha en tilltro till naturens möjlighet att läka sig själv, att det ordnar sig om man bara får möjlighet att släppa loss och utnyttja sina förmågor fullt ut.Problemet är att texten inte lyckas matcha illustrationernas kvalité. Det är lite för stelt och  tillrättalagt för att budskapet skall kännas trovärdigt.

 Jag menar inte att det är dåligt, bara att bilderna är så oerhört mycket bättre. För det är illustrationer som är svåra att slita sig ifrån.

/Karin


måndag 30 september 2013

Välkommen på höstmöte

Onsdagen den 16 oktober klockan 19.00 i Gamla Hovrättens lokaler på Olof Wijksgatan 6  äger vårt höstmöte rum.

 Erik Titusson som arbetar på Lilla Piratförlaget och som är den ende svensk som blivit invald i den internationella juryn för HC Andersen-priset föreläser under ämnet En bild av bilderboken- utifrån ett jury- och förläggarperspektiv. 

Efter föreläsningen blir det boklotteri, sedan sallad, vin, kaffe och kaka. Kostnad är 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter.
Anmäl senast måndagen den 14 oktober på epost till:  mg.dahlstrom@comhem.se

Hjärtligt välkomna!


onsdag 25 september 2013

Händer på Bokmässan

Möt oss på Bok och biblioteksmässan i vår monter A:02:10. Dit kan du komma för att köpa en lotter i vårt populära lotteri, få information om vår förening m.m. På lördag klockan 14.30 överlämnar Erika Hedman de av föreningen förvärvade bilderna till den fotografiska bilderboken Den finaste skatten


På torsdag klockan 13.00-13.34 i sal J1 kan du delta i ett program om den moderna skönlitterära bilderboken som konstart. I seminariet deltar Gro Dahle, Gunna Grähs, Ulla Rhedin, Lena Eriksson med moderator Eva Fred från Kultur i Väst. Föredraget heter En fanfar till bilderboken* apropå boken med samma titel som ges ut av Alfabeta förlag i samarbete med Nordiska Akvarellmuseet.

Barn under 6 år kommer in gratis i målsmans sällskap.
Barnens Torg på Bokmässan i år genomsyras av ett afrikanskt tema. Bland annat finns sydafrikanske illustratören Piet Grobler på plats för att pyssla och teckna med barnen.

*En fanfar till Bilderboken släpps den 8 november på Nordiska Akvarellmuseet i samband med ett spännande heldagseminarium  med chans att möta medlemmar från Fanfarens skribentgrupp, nordiska bilderboksskapare, Ulla Rhedin och representanter för högskoleutbildningar och den prisbelönade belgiska bilderboksskaparen Kitty Crowther. För närvarande pågår utställningen Bilderbokens nya skepnader på Nordiska akvarellmuseet.

/Karin





lördag 31 augusti 2013

Hur har Plupp kunnat bli modern?


En fördel med att läsa böcker är att man egentligen aldrig behöver ta hänsyn till upphovsgivarens avsikt, utan kan göra vilken läsning som helst. Det är något man får klara av med verk man väljer att offentliggöra.

Opal förlag har i sommar (2013)  gett ut Inga Borgs  Plupp bygger bo.  Boken publicerades första gången 1956. Att boken kommer nu passar särskilt bra just  eftersom blått hår äntligen slagit igenom lite bredare. Borg hävdade att Plupp var osynlig, men jag menar att tiden har gett Plupp en möjlighet att materialiseras.

Jag tror att Plupp i dag lever som aktivist i fjällen, inte så mycket samhällskritiker som alternativ. Någon som är väldigt medveten om sina konsumtionsmönster och försöker leva efter återvinningsprincipen. Sådana personer har alltid funnits, men det är först på senare år som de börjat dyka upp med blått hår. För tillfället så pågår en strid i Kallak, mellan politiker på ena sidan, samer och aktivister på andra. Jag är inte helt säker, men jag tyckte jag såg Plupp skymta fram i ett teveinslag om bråket däruppe.

Plupp är också en föregångare till  till Kivik och Monsterhund som var först med att använda ordet hen i barnlitteraturen. Borg gav aldrig Plupp något kön för att både pojkar och flickor skulle kunna identifiera sig med hen.

Med Plupp bygger bo Borg har lyckats bygga en rätt så naturromantisk bok, en hyllning till fjällvärlden och till fantasin. Berättelsen handlar om hur Plupp bygger ett bo med hjälp av sådant som finns i naturen.

Det är ett bra grepp att låta Plupp ha blått hår, det bryter av den annars vita stillsamma fjällnaturen.
Vidderna är sällan barnens perspektiv. Plupp blir detaljen som gör att man får syn på helheten, som utgör lockelsen. Det var väl så det var; berättelserna om Plupp speglade Borgs fascination för fjällen. Den här gången har man valt att ge ut Plupp i ett litet större format, som en vanlig bilderbok, mot tidigare då boken höll pekboksformatet. Det här är bättre.

/Karin






tisdag 20 augusti 2013

En bok för bibliomanti

Bibliomanti är en spådomsmetod som man använder i syfte att få vägledning genom att på måfå slå upp en sida i en bok( oftast bibel)

Det är en metod som också passar för Jostein Gaarder och Akin Düzakins bok Man undrar (Kabusa böcker 2013). Boken är i behändigt fickformat för barn från fyra år och tar upp  frågor som Skulle alla stjärnor och planeter kunna finnas utan att någon visste om dem? eller Hur kan mina fötter flytta sig dit jag vill fast jag tänker på något helt annat? 

En bok som man kan läsa hur man vill, allt på en gång eller en sida åt gången. 


Frågorna har var sitt uppslag. Det är ett barn som ställer frågorna och är med på alla uppslag. Ibland ensam, andra gånger i sällskap med en hund, ett publikhav eller med vänner. Det är i havet eller bredvid havet, i skogen och under himmel.

Düzakin lyckas bygga starka kontraster med dova färger som ligger nära varandra. Den enda ljusblå färgen blir märkligt stark kontrast till den andra ljusblå. Stora frågor ackompanjerade av en sällsam harmoni, något riktigt vilsamt och samtidigt underligt. Illustrationerna kunde ha gjorts nästan hur som helst, men det är effektfullt att välja ett barn som huvudperson. Många barn har filosofiska frågor och illustrationerna är en påminnelse om det samt ger en möjlighet till identifikation. Hur skulle man annars  fattat att det är en barnbok? Eller en allåldersbok. Jag gillar den här boken. 

När jag först såg förhandsreklam för boken så trodde jag att den var riktigt stor. Fickformatet är bra, men illustrationerna hade kommit mer till sin rätt i storformat. 

/Karin




måndag 12 augusti 2013

Större än en dröm

I större än en dröm lyckas författaren  Jef Aerts  och illustratören  Marit Törnqvist (Rabén och Sjögren 2013) med hjälp av filosofisk precision fånga det svåra och göra det hanterligt. Boken tolkar jag som en hyllning till livet och vad som finns innanför dess sköra gränser. 

Berättelsen handlar om en pojke som får besök av sin döda syster som han mest känner från ett gulnat fotografi. Systern tar med sig sin bror ut på ett nattligt äventyr.  

De cyklar först genom gränder sedan upp i trädtopparna, åker båt, besöker systerns grav och sjukhuset där hon vistats. När de kommer hem lägger sig syskonen bredvid varandra i sängen. Då pojken vaknar är systern borta och det finns inga märken efter henne.  

Precisionen finns i språket och den fulländade färgpaletten. Döden beskrivs först av mamman som större än en dröm. Under resan får man veta mer. Illustrationerna skildrar  många olika stämningar och blir ändå en självklar helhet. Det är en berättelse om saknadens alla faser men också om glädjen över att få träffa någon man längtat efter. Om pojken som får lov att vara sin systers lillebror. Systern som vet saker han inte vet, som att att en död inte har användning för sitt skelett, eller behöver stödhjul när de cyklar. Detaljer som också gör berättelsen till ett  utforskande. 

En lila sida med fåglar som flyger i väg. Mörka gränder och gröna ängar. En vit sida när syskonen sitter i en båt. I det gråa om sorgen som låg gömd i mammas soppa, i pappas bröd och pojkens varma mössa. Illustrationer som pekar på att livet är fyllt av symboler för gräns och slut.

På första uppslaget sitter pojken ensam vid ett stort nästan tomt köksbord. På sista bilden är det samma bord, fast med duk, fyllt med mat av olika slag och en katt som krupit upp, sitter och spinner, väntar på att bli klappad kanske. 

Kan inte säga annat än att det här är ett mästerverk som får mig förstummad och oväntat nog glad. 
/Karin

måndag 5 augusti 2013

Einar Turkowski

Det nya modiga förlaget Urax har gett ut den tyske bilderbokskonstnärens Einar Turkowskis bok Månblomman En fantasi. Turkowski tilldelades 2007 Grand Prix utmärkelsen vid den 21 Bienanalen i Bratislawa.

I dagens bilderböcker kan man se två stora trender. Turkowski hör till samma trend som bland annat  Stian Hole, och Oskar K med bilderböcker för äldre barn. Den andra mer tongivande trenden är bilderböcker som skickligt utforskar det naiva uttrycket med bl.a. Tomas och Anna- Clara Tidholm och Isol. Det är lyckosamt med dessa två trender samtidigt eftersom det ger bilderboken ett brett utrymme. Även om det är den naiva traditionen som just nu är mest spridd och därför mest lätt tillgänglig

Jag kan tänka mig att många förmedlare ser Månblomman som en svår bilderbok eftersom den krockar med  deras uppfattning om vad en bilderbok är. På samma sätt som jag tror förra årets succé Bockarna Bruse i Badhuset sett som en ful och svår bok om den kommit ut för tio år sedan, medan man i fjol knappt kunde tänka sig en charmigare bilderbok. Men Månblomman är definitivt en bok som  breddar vägen för bilderboksuttrycken, som får mig nyfiken på hur bilderboken kommer att utvecklas under de närmaste åren.

Därmed vill jag ha sagt att Månblomman är en härlig väldigt specifik läsupplevelse, kanske främst för barn mellan 5-9 år och för vuxna. Det är ett diger text skicklig ackompanjerad av detaljerade blyertsteckningar,  i  avancerad teknik. Det är illustrationer som kräver mycket text för att man skall hinna titta ordentligt på bilderna och vice versa. För även om det är en bok för äldre så är det ett verk som passar för högläsning. Boken utspelar sig i Herr Ribbelstones speciella trädgård. Vi får förståelse för hur mörkt det kan vara på vissa ställen, hur annorlunda djur det finns, som bl.a. stora fjärilar och motordrivna skalbaggar. Men vi får också ta del  Ribbelstones tankar, exempelvis om hur  han har en känsla av vara iaktagen. Det kan hända att man tvekar innan man går in i trädgården, men är man väl där möts man av en överväldigande upplevelse som många nog aldrig sett maken till.

Boken handlar om en växt som plötsligt dyker upp i trädgården. Trots stora efterforskningar lyckas Herr Ribbelstone inte få reda på vad det är för växt. När sedan en blomknopp dyker upp så gör han allt för att de ska slå ut. Han spelar teater, läser för den om blommors befruktning, spelar musik, sover hos den m.m. Men knoppen slår inte ut och Ribbelstone börjar misströsta. Vid nästa fullmåne slår dock blomman ut och förstummar sin omgivning. Därefter slår den ut vid varje fullmåne och då har man fest.

Allting lever i trädgården som är full av överraskningar;  fiskar som simmar omkring i luften, lysmaskar som dansar , träd som böjer sig fram för att titta ner. Det är en bok som rör i det undermedvetna, om trädgården inom oss. Att hitta balansen i att öppna sig för det oväntade, att vårda  och samtidigt lita på alltings regelbundenhet. Så var i alla fall min läsning. Mer om Månblomman finns på Einar Turkowskis hemsida.

/Karin


söndag 16 juni 2013

Ett hett sommartips; åk till Norrköping på bilderboksutställning

På Norrköpings konstmuseum pågår från 1 juni - 3 september  utställningen Gulligt! Läskigt! Roligt! om bilderboken under hundra år. Titeln på utställningen är med tanke på texter som sju forskare från Linnéuniversitetet  och Mittuniversitetet skrivit för katalogen.

I utställningen kan man bland annat  ströva i Mattisskogen, åka rutschkana med Mamma Mu och resa med Linnea till Monets trädgård. På plats finns konstverk från Göteborgs konstmuseums BBV-samling. Mer om utställningen finns att läsa här

Har du barn med dig så kan det passa att också åka till Norrköpings arbetarmuseum där det finns sommarverkstäder för barn mellan 17 juni- 18 augusti.  På arbetets museum pågår också en utställning för barn som heter  Bland skatter och vrak. 

Det är fritt inträde både på Arbetets museum och konstmuseet.

/Karin

tisdag 28 maj 2013

Bilderboksantologi för flera generationer

Opal har i vår gett ut en bilderboksantologi med böcker mellan år 1955 och 2005. Det är Inga Borg, Sven Nordqvist, Eva Eriksson,  Paola Ciliberto, Maj Fagerberg, Lennart Eng,  Sara Gimbergsson, Mimmi Tollerup och Lars Rudebjer.

Kända upphovsmän, men inte alltid de mest lästa böckerna.  Sven Nordqvist representeras av Agaton Öman och alfabetet från 1983. En riktigt fin antologi som bygger ett sammanhang i den skandinaviska bilderboksutgivningen, där nio svenskar och en dansk är representerade.

Själv fascineras jag över hur moderna Inga Borgs illustrationer ter sig. Det har jag aldrig tänkt på tidigare. Är det tiden som hunnit i fatt henne? Eller är det sammanhanget som får mig att förstå?

Min favorit är ändå Lennart Engs bidrag  Valdemar i världshavet från 2003.  Eng har en enastående förmåga att skapa samband mellan mikro- och makrokosmos, att ge en känsla inför det svindlande, utan att vara det minsta komplicerad. Det sammanfattar också vad helheten av antologin förmedlar. En bok där yngre och äldre kan förenas i berättelser och minnen.
/Karin



söndag 26 maj 2013

Vemodet

För närvarande går en norsk teveserie som heter
Där ingen ingen tror att någon kunde bo. Det handlar om människor som väljer att leva omodernt liv, långt ute i obygden.

Det är ett ganska roligt sammanträffande att det samtidigt kommer en norsk bilderbok, Den gamle mannen och valen av Stian Hole (Alfabeta 2013)  om en äldre man; Cornelius,  som säkert hade platsat i det där teveprogrammet om han funnits på riktigt.

Cornelius är en gammal man som lever avskärmad i ett hus på en havsstrand. Från sin horisont kan han se över havet till sin bror som han längtar efter, men som han för många år sedan brutit kontakten med efter ett kärleksdrama. Cornelius blev lämnad av en kvinna som istället valde hans bror. En dag strandar en val hos Cornelius. Han lyckas inte få ut valen i vattnet igen och tillsist ringer han sin bror. De kämpar tillsammans i flera dygn tills de får ut valen i havet. När boken är slut har bröderna fått tillbaka varandra.

 Santiago i Hemingways Den gamle och havet kämpar till havs. Men Cornelius är en man som aldrig kommer ut på havet. Han stannar på land och samlar vrakgods. Det är inte ett alltigenom dåligt liv han lever, men det är ett isolerat liv. När han lyckas få ut den strandade valen frigörs han.

 Illustrationerna speglar Corenlius vardag, det är som fragment av hans tankar, inredning och naturen. Hans utanförskap tydliggörs exempelvis av vinkande turister från hurtigruttens däck. De slänger pengar till honom. Symboler som tillsammans med Cornelius ansikte öppnar för vemodet, något som inte skildras särskilt ofta i barnlitteraturen eller i vardagen över huvud taget. Kanske för att det är svårt att skildra, men förmodligen också  för att vemod inte stämmer ihop med bilden av den moderna människan, som någon som ständigt går framåt och inget ångrar. Att vara vemodig kan i dag vara skamfyllt.

Ibland får jag frågor om Stian Holes bilderböcker verkligen är något för barn. Ja barn är  ingen ingen homogen grupp. Jag anser att det är viktigt att det i barnboksproduktionen finns böcker som inte precis alla barn gillar. Tack och lov styrs bilderboksutgivningen inte enbart av populism. Men min erfarenhet  är att många barn har ganska lätt för att bli vän med Holes bildteknik. Jag tror det beror på balansgången, att där finns mycket annorlunda men att det ändå är en teknik som är släkt med bilder de hittar i sina dataspel. Men också för att det är roligt och överraskande.


/Karin

lördag 4 maj 2013

Vårmöte med Anna-Clara Tidholm!

På årets vårmöte får  vi den stora äran att få lyssna på Anna -Clara Tidholm. Hon kommer prata om bilderbokens tre delar; text, bild och bok.

I vårt lotteri kommer vi ha en stjärnvinst. Efter föreläsningen blir det smörgåstårta, vin, kaffe och kaka.
Kvällen kostar 150 kronor för medlemmar, 170 för gäster och 100 kronor för studenter.

Tid: Torsdagen den 16 maj klockan 19.00
Plats: Gamla hovrätten, Olof Wijksgatan 6

Anmälan senast den 14 maj till:  per.dahlstrom@kultur.goteborg.se

torsdag 25 april 2013

Tuffa killar

Opals förlag ger i vår ut Manuela Oltens debutbok från 2005 Echte Kerle. På svenska heter den Tuffa killar. Oltens illustrationer bygger på ett slags grov charm, där det fula och egensinniga blir träffsäkert och bedårande. Det är sympatiskt.

Att boken nominerades till Deutscher Jugendliteraturpreis är inte förvånande.  Jag ler mig igenom både första, andra och tionde läsningen. Ändå är jag lite orolig under första läsningen, vad är det för budskap? Men det är en bok inte bara med grov charm utan också med elegans, som trots extrem fåordighet  simsalabim lyckas vända berättelsen, till något helt annat.


/Karin

söndag 21 april 2013

Sarah Kläpp för den tokiga åldern

När inträffar den tokiga åldern? Finns den ens? Många hamnar nog i en tokig ålder runt fyra. Då när man vet precis hur allting hänger ihop och därför också förstår vad som är fel, vilket väl är ett slags grund för att kunna skoja.

En del människor kommer aldrig ur den där tokiga  åldern och det är nog ett bra kriterium om man skall bli barnboksförfattare. För att  kunna lyckas med en barnbok måste man ju kunna slå an en ton, komma när något specifikt barnsligt.


Jag tror att Ichabod Kvick och Järnbläckfisken av Sarah Kläpp (Söderströms 2013)  är en bok som slår an en för en del fyraåringar. Stilsäkra illustrationer och ett dristigt språk som är lätt att lära sig utantill.

Ichabod Kvick är en räv och vetenskapsman, som en del kallar galen eftersom han bryter mot naturens lagar. Han lever väldigt ensam i ett stort hus. En dag bestämmer han sig  för att ge sig ut i världen. Där  börjar äventyret och det går inte riktigt som han har tänkt sig, men han lär sig en del. För den vuxna finns referenser till Lovecraft, men  jag tänker att Ichabold kanske också är en liten snällare släkting till  Faust. Berättelsen lockar till äventyr och avslutas:


"Ichabod ser ut över havet. Jag vet inte vart jag är på väg tänker han men jag är på väg" . 


Handlingen spänner mellan det neurotiskt kontrollerade  och idén om livet som ett stort spännande äventyr. Det är mycket filosofiskt och mycket barnsligt. Illustrationerna ser ut som grafiska blad. Det finns en svart botten i allt och texten fungerar som en del av konstverket.

Kläpp är serietecknare. Hon är med i redaktionen och styrelsen för den internationella tidskriften C’est Bon Anthology som publicerar nyskapande serier från hela världen. Hon har medverkat i ett flertal utställningar i bland annat Malmö, Stockholm, Göteborg, London, New York och Paris och har även verkat som kurator för utställningar i Malmö och London.

När boken har recenserats i Finland tycker jag att man stirrat sig blind på Kläpps bakgrund som serietecknare. De skriver bland annat att det är en blandning mellan seriebok och bilderbok, för lite äldre barn.  Jag håller inte alls med. För mig är det här en väldigt tydlig bilderbok för barn i fyraårsåldern. Men Sarah Kläpp har en helt egen stil så jag har inte sett något liknande tidigare, sådant kan ju göra recensenter lite osäkra. Jag älskar den här boken.

Här finns en länk till Sarah Kläpps hemsida Sardeller.

/Karin

lördag 20 april 2013

Styrelseledamöter 2015

Margaretha Dahlström, ordförande
Tidigare barnbibliotekskonsulent i Göteborgs stad, barnboksrecensent.

Kerstin Aronsson, vice ordförande
Bokförläggare

Helena Holmquist, kassör
Ekonom

Per Dahlström, sekreterare
Intendent Göteborgs konstmuseum

Lovisa Rodhe, redaktör
Kommunikationsstrateg

Staffan Wennerlund, redaktör
Bibliotekarie

Ann Wettergren Algell, klubbmästeri
F.d. bokhandlare

Magnus Sjöberg, klubbmästeri
Biblioteksassistent och skribent

Alexandra Herlitz, klubbmästeri och webbredaktör
Konst- och bildvetare. Verksam som universitetslektor och museipedagog

Mia Hansén, webbredaktör
Barnbibliotekarie





lördag 6 april 2013

Chris Haugton





















När Lilla piratförlaget förra hösten gav ut Mamma Borta av irländaren Chris Haugton så var det en bok som redan  tilldelats nio prestigefyllda priser i olika länder. Jag kan förstå varför. Mamma borta är en  självklar bilderbok, som man inte riktigt begriper att den inte funnits tidigare. Det är som någon irländare skrev briljant.

Berättelsen är  byggd som en klassisk upprepningssaga för mindre barn. Det handlar om ett ugglebarn som ramlat ur boet. Med hjälp av en ekorre söker ugglan efter sin mor. Det är trial and error skulle man kunna säga. Först säger ugglan att det är en jättestor mamma och då tar ekorren  hen till en björn. Sedan säger ugglan att mamman har spetsiga öron och då går det till en hare. Charmen i berättelsen bygger på vänligheten och öppenheten. Att ugglan får hjälp och att ekorren är fördomsfri i sitt sökande.

Bilderna är byggda i collageteknik. Jag påstår att Haugton befinner sig i samma tradition som Eric Carle. Haugtons egenhet i illustrationerna är främst i hur han arbetar med färger. De flesta sidor är dominerade av en mossgrön ton som jag inte sett tagit plats så pass i någon annan bilderbok. Men det handlar också om hur färgerna kommer fram genom kontraster. Jag önskar kanske att boken hette Pappa borta, men man kan inte få allt.


 Här förklarar Haugton hur boken skapades.  En länk till Haugtons hemsida Vegatable fride rice (som när det här inlägget skrivs är under konstruktion.
/Karin


lördag 16 mars 2013

Dags för årsmöte!

Välkommen på årsmöte den 4 april klockan 18.30 på Göteborgs konstmuseum.
Efter årsmötes förhandlingarna håller Ingmari Desaix föredrag om barnmotiv i konsten under rubriken:  
"Se barnet! Ett urval av representativa bilder i konsten"
Därefter boklotteri, buffé, ett glas vin, kaffe och tårta. Kostnad för medlemmar är 150 kronor och för gäster 170. Studenter betalar 100 kronor. 
Anmäl er senast den 2 april genom att mejla  till frida@bokskapet.se eller till mg.dahlstrom@comhem.se
Det går också bra att ringa och anmäla sig på telefon 031 306 30 00 (till Bokskåpet) 

Årsmötet senare i år är på grund av ombyggnader i konstmuseet. 
Väl mött! Styrelsen


söndag 10 mars 2013

Natten!

 Familjen Sömnlösing eller The Insomniacs som boken heter i original är en alldeles förtjusande bilderbok som uppfyller alla mina önskningar om vad en bra bilderbok bör vara. Den har en lustfylld berättelse med originella, roliga, mystiska bilder och  intressant symbolik. (Bild Bröderna Hilts , text Karina Wolf och översättning av Lennart Hellsing, Bonnnier Carlsen 2013)

Illustrationerna är för gjorda i mättade färger, de flesta i blått som svarar mot natthimmelns färgspektra, eller gult för att skildra dagsljuset. Boken handlar om en familj (en far, en mor, den dotter)  som inte klarar av att hålla sig vakna på dagen efter att ha flyttat tolv tidzoner. De samtalar om hur de skall lösa sitt problem och kommer fram till att björnar sover bra. En natt ger de sig därför ut på jakt efter björnarna som de hoppas kunna få råd av. Men de träffar inga björnar men många andra djur eller som det står:

Familjen Sömnlösing gjorde en upptäckt
Mörkret var fullt av liv.

Bland annat havsängel, jordsvin, grävling.  Det blir så att familjen hanterar sitt liv genom att lägga om sina rutiner. Flickan läser kvällskurser på distans och föräldrarna jobbar på natten. De får det bra och  gör nattens liv till sitt. Symboliken i bilderna speglar en fascination över allt familjen upptäcker av natten.

Det finns en  kraft i den här berättelsens illustrationer som gör dem otvivelaktiga och självklara, trots exempelvis  att pappan mest ser ut som ett ägg med mustasch och ben som får mig att tänka på krocketbågar,  medan mamman och dottern ser mer ut som människor. Berättelsens tema, mötet med natten och ett annorlunda livsval gör också boken  spännande. Berättelsen får mig att associera både till Neil Gaiman och Astrid Lindgren. Familjen Sömnlösing  är utan pekpinnar vilket visar på en tilltro till fantasi och läsarnas förnuft. En bok som öppnar världar.  Sånt är stärkande.

/Karin




söndag 17 februari 2013

En bok utgiven till minne av Rosa Parks 100 årsdag

Jag har börjat att skriva det här blogginlägget, med utgångspunkt i femtiotalet, så många gånger. Vad jag än skrivit så har resultatet blivit så himlans klyschigt. Fåniga meningar om femtiotalets estetik som alltid är modernt eftersom det blivit klassiskt. Om hemmafruideal, tillväxt, kommunistjakt och framtidstro.

I det här löjliga skrivandet försöker jag  komma åt bilderna i Rosas buss (Alvina förlag 2013) med text av Fabrizio Silei och illustrationer av Maurizio A.C. Quarello. Det är en bok som jag gärna vill skriva om, men eftersom det här är en bilderboksblogg så känner jag att jag måste  skaffa mig ett alibi, kanske en teori, eftersom  illustrationerna inte är särskilt originella utan påminner väldigt mycket om  Edward Hoppers konst (vilket tom förlaget skriver i sitt pressmeddelande)

Att   Maurizio A.C. Quarello valt att ligga nära  Edward Hopper verkar vara ett medvetet grepp. Det är det greppet jag försöker att komma åt, utan att riktigt lyckas. Men kanske är det förmedlandet av en tidsanda,  det stilistiskt rena, om att hålla sin positioner?


Att det är en intressant bok råder det i alla fall ingen tvekan om. Det är en  bilderbok för lite äldre barn  kanske från sjuårsåldern. Tiden är femtiotalet och berättelsen bygger på en historisk person, medborgarättskämpen Rosa Park,  som vägrade resa sig för att ge plats för en vit person en buss. Ett aktion som genom en dom i Högsta Domstolen förbättrade de färgades villkor i USA. 

I Rosas buss får vi berättelsen om Rosa Park utifrån en morfar och hans barnbarn. Morfadern som själv var färgad åkte med samma buss som Rosa Park tar med sitt barn till Henry Ford museet för att visa Rosas buss och för att berätta historien om Rosa Park.  Morfadern tillhörde de som försökte få Rosa Park att resa sig, eller som han själv sa han tillhörde de fega.

Bilderna från nutid skildras i färg medan Rosas Parks  berättelse är färglös eller svartvit vilket passar bra eftersom det är en berättelse om en tid i ett land där svart och vit inte hade samma rättigheter.

Det är en  fin berättelse som säger något om hur svårt det är att förändra sin roll i ett givet sammanhang, men också hur mycket vi har att tacka de modiga för. En bok som berättar historien om hur svårt det är att vara människa och vårt behov av hjältar.

En lärarhandledning till boken finns att ladda ner på förlagets hemsida.

/Karin


torsdag 7 februari 2013

Stenåldern






Man brukar säga att vi fortfarande är stenåldersmänskor. Hur då brukar jag vanligtvis tänka men  när jag läser Kälda och älgen med  text av Regine Nordström och bild av Eva Stina Sandling (Kabusa Böcker 2013), så upptäcker jag något av stenåldersmänniskan inom mig.

Jag förstår att vissa saker i min vardag har en klar koppling till stenåldern. Exempelvis samlingen på min fönsterkarm; några fossiler, en docka, en uråldrig psalmbok. Att jag tränar för att få uppleva lyckorus. Känslan av lättnad som infinner sig när man märker att ens nära mår bra. 

 Kälda och älgen  förmedlar en känsla  av hur man kan tänka sig att  samhällen var uppbyggd på stenåldern. Fotografier av illustrationer som är gjorda i en  väldigt egen collagteknik med olika rit- och illlustrationsekniker,  urklippt i tyg och naturmaterial, förmedlar något om stenåldern. Det är därför boken får mig att gissa att  föremålen  på min fönsterkarm, är som ett slags rest av samlarsamhället.  Kommer på att mitt välbefinnande efter en joggingtur måste påminna om känslan av efter att ha fällt en älg med ett drev och ett spjut. Min glädje över att vänners lycka måste vara ett arv i från stenålderssamhällen,  då varje individs insats var märkbart viktig för hela gruppens överlevnad. 


Bilderboken Kälda och älgen liknar inget annat. Tonen är poetiskt prövande ton i både språk och illustration. Det finns mycket vitt tomrum på sidorna,  i vilken jag läser in stenålderns fragmentariska infrastruktur.  Men berättelsen handlar kanske mest om kulturens som bärande element; Kelda som ritar en älg på väggen i grottan. Berättar Offar som samlar gruppen. Elden. Hän som är med stammen men som  kommer från andra sidan.

Illustrationerna av lägret, med skidor, nät, uppspända skinn, skildrar sådant som man vet om stenåldern. Eller som det står:

  Jag vänder fötterna mot varma stenen. 
Värmer dem.
Stenen är skön. Säcken bubblar guldguldricka. 
Snart är det min tur att smaka. Det honungssöta. 
Sommarminne. Björkens saft. 

(Nordström, sidan 5, 2013).

Till boken skall det också ges ut en lärarhandledning. Jag tror att det här är en bok som kan göra stor nytta i historieundervisningen för yngre barn men även för sådana som mig. /Karin





söndag 27 januari 2013

En bok om läsandets kraft


















Ibland slås jag av hur böcker först påverkat och sedan styrt mitt liv. Från de första läsupplevelserna, till min första kompis som jag delade läsningen med, till  att jag i dag arbetar som bibliotekarie och att jag i stort sett hittat hela mitt umgänge genom skönlitteraturen.

William Joyce vann en Oscar 2012 för bästa animerade film med The fantastic flying books of Mr Morris Lessmore. Av berättelsen har också gjorts en bokversion som kom ut på Kabusa böcker i november 2012 under titeln Mr Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna. En bok till alla oss som låtit kärleken till böcker styra våra liv.

Berättelsen handlar om den unge  och skrivande Morris Lessmore (less is more). Hans liv förändras när ett knippe flygande böcker ger honom skjuts till en byggnad med många olika böcker som han lär sig älska, sköta om och leva med.  Under kvällarna skriver han sin egen bok. På slutet är han gammal, lämnar byggnaden och flyger i väg på samma sätt som han en gång kom. En berättelse om läsningens tjuskraft.

Bilderna andas aristokratisk 1900-talsmiljö. Det är vackert och mystiskt med en symbolik som är svår att värja sig ifrån, det är mättat och lustfyllt. Illustrationerna spelar med det tunga och det ljusa; det högtidligt inredda biblioteket,  solljusets brutala påverkan, böckerna som flyger runt och skapar en oförutsebar spänning.

Det finns också en app för den här historien.

Filmen är mer dramatisk än boken. Båda förtjusande på sina olika sätt, men filmen är ju ordlös men språket i boken är välkomponerat och betydelsefullt. Det är samma berättelse, men med olika klang. /Karin

onsdag 9 januari 2013

Mardrömmar




















Ifall en bok passar för många eller få barn säger egentligen ingenting om bokens kvalité. Barn måste likaväl som vuxna, ges en möjlighet att ha en  smalare smak. Sen handlar det om utveckling, att det smala oftast inspirerar det breda. Det bildspråk som  i dagens bilderböcker anser vara lättillgängligt skulle förmodligen setts som svårt och smalt för tio år sedan.

Om Vargarna i väggen ( text Neil Gaiman och illustratioiner Dave McKean, Epix förlag, 2012) är en svår eller lättillgänglig bok har jag inget enkelt svar på. Jag tror att den är rätt lättillgänglig, även om folkbiblioteken på sätt och vis gör den svårtillgänglig eftersom Bibliotekstjänst valt att klassa den som en bok för mellanåldern, så att den inte kan hittas i bilderbokstrågen där den enligt mig borde stå.

Att det blivit så antar jag beror på att författaren och illustratören tidigare samarbetat med vuxenserier som SandmanMr Punch och Violent Cases. Epix förlag är heller inget barnboksförlag utan ger ut främst vuxenserier vilket också kan ha bidragit till genrebestämningen. Men de flesta barn i mellanåldern finner nog berättarstrukturen förutsebar och den pedagogiska avsikten övertydlig.

Berättelsen handlar om Lucy och hennes familj. I huset där de bor upptäcker de plötsligt att det bor vargar i väggarna. Vargar som tar sig ut ur väggarna och tar över hemmet. Familjen hamnar i väggen istället, men de tar sig slutligen ut i hemmet igen och då blir vargarna väldigt rädda och springer iväg. Boken har en tydlig hemvist i anglosaxisk berättartradition, både i dess charm och den något övertydliga sensmoralen. Men det är bra ändå eftersom illustrationerna ger uttryck för både mystik och humor, som lyckas vara både lättillgängliga och lite svåra, en konst, men inte nödvändigtvis stor konst. Det är modernt på ett sätt som jag tror attraherar dagens barn. Illustrationerna är en blandning av pennteckning, fotomontage, collage och datorgrafik.

Det är en berättelse som passar bäst för 4-6 åringar.  För de som letar efter äventyr i alla vrår likväl som för de som vill sluta på förskolan och definiera sig som något lite modigare. Det är kul och spännande.

/Karin

¨