Röstlund och Berglund har lyckats öppna bilderna. Det är ett djärvt och lyckat experiment med olika tekniker. Det känns lite serietidning blandat med akvarell. Jag tänker på Alice i Underlandet, Disney och Naturdagbok av en engelsk dam år 1906. Det är orädda variationer och just därför blir det så bra.
Hur kommer skaparprocesserna utvecklas om fler illustratörer börjar göra bilderböcker tillsammans är en fråga jag ställer mig när jag ser illustrationerna. Det är som Röstlund och Berglund kommit på något nytt och eget, även om jag vet att de inte är helt först med den här sortens samarbete.
Berättelsen handlar om Ina som har svårt att förstå matten i skolan. På rasten går hon ut och träffar där tre trädandar Hasel, Syren och Vide. De umgås i naturen, samlar på sig av sådant som går att plocka och pratar ett eget språk. När Ina kommer tillbaka får hon klart för sig att hon lärt sig den matte hon tidigare hade svårt för.
Budskapet tycks vara att lära sig genom lek och fantasi. Att ha en tilltro till naturens möjlighet att läka sig själv, att det ordnar sig om man bara får möjlighet att släppa loss och utnyttja sina förmågor fullt ut.Problemet är att texten inte lyckas matcha illustrationernas kvalité. Det är lite för stelt och tillrättalagt för att budskapet skall kännas trovärdigt.
Jag menar inte att det är dåligt, bara att bilderna är så oerhört mycket bättre. För det är illustrationer som är svåra att slita sig ifrån.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar