Monterbygge på gång

Även i år hittar ni oss på Bokmässan i Göteborg! 
Igår var det monterbygge som gällde och delar av styrelsen var på plats för att sätta ihop en fin liten monter. Som vanligt säljer vi vykort och annat bilderboksrelaterat och ska ha ett lotteri med fina vinster. 


Hoppas ni har vägar förbi oss i montern A01:05! Varmt välkomna! 

Christina Wedenmark och Margaretha Dahlström bygger årets monter. 

Jag måste berätta om denna bok…

…som har blivit liggande alldeles för länge! Den kom lagom till bokmässan förra året och antagligen har de flesta bilderboksfantaster vid det här läget läst boken. Jag menar Pija Lindenbaums ”Pudlar och Pommes”, som inte bara är för barn i den typiska bilderboksåldern, utan även äldre (min 12-åring tycker om den!). Själv tycker jag att alla borde läsa den, vuxna och små, för den förmedlar mellan raderna så mycket om värme och medmänsklighet.

Pija Lindenbaum – Pudlar och pommes (inbunden 2016), Lilla Piratförlaget.

När Pija Lindenbaum var på ett av våra medlemsmöten för några år sedan och berättade om sitt bilderboksskapande, fick vi veta att hon inte brukar utgå från en story, utan oftast ifrån en känsla som hon vill förmedla. Vad som gäller denna bok bör känslan vara främlingskap. Eller kanske en känsla som är mycket knepigare än att kunna beskrivas i ett enda ord:
den känsla man har, när man tvingas lämna ett hem man älskar; den känsla man har, när man tvingas på en farlig resa som gör att man (nästan) måste lämna tillbaka någon älskad och (nästan) förlorar någon älskad undervägs och (nästan) förlorar livet; den känsla man har, när man spolas fram på en främmande strand i ett land, där man känner igen vissa saker, men allt är annorlunda ändå; den känsla man har, när man inte är välkommen där; den känsla som antagligen många av dem som har kommit via Medelhavet till Europa de senaste åren känner igen och som är viktigt för oss, som behöver kunna förstå och känna med, när vi möter människor som har satsat sitt liv för att kunna hamna i trygghet hos oss i Europa.

Som vanligt finns det inga moraliska pekpinnar i Pija Lindenbaums bok, utan man hänger med i berättelsen och känner med hela hjärtat med de små individerna i denna sorgliga dock även optimistiska berättelse med de för Pija typiska humoristiska glimtar.

I detta fall är huvudpersonerna tre hundar, Ulle, Luddis och Katta, som blir tvungna att lämna sin ö med pool, där det förut nästan jämt var kanonbra, för att komma till landet som bebos av tre pudlar. En dag finns bara 17 potatisar kvar, solen skiner så att maskarna torkar, vattenkranen förblir torr och smågodis och plåster har tagit slut för länge sedan. Poolen har förstörts av en stor bumling, som någon okänd slängt dit. När bara en potatis återstår, bestämmer sig hundarna för att de inte kan stanna hemma, om de vill överleva. Pyjamasar och plånboken packas, allt annat kan köpas när de kommer fram. Vovven måste stanna kvar på bryggan, vilket är det första som verkligen smärtar i boken: den får inte plats i båten, men de ska hämta honom, när de hittat ett annat land: ”I alla fall före jul.”, säger de, när de puttrar iväg med gummibåten. Eller nej: det blir för sorgligt i magen och de hämtar vovven som sedan spolas i en storm på havet över bord, men som klarar sig mirakulöst! (Det får inte bli för sorgligt för barnen, men man får i alla fall en bra känsla av hur det kan vara och kännas att fly med en liten gummibåt över det stora, farliga havet…)

På stranden i det andra landet spolas hundarna till sist upp efter många timmar av roende. Lilla vovve är vid det läget platt som en strumpa (för tredje gången tror man nu att han inte finns i livet längre, och för tredje gången överraskar den lilla parveln de små läsarna!) och även hundarna orkar knappt tala, när de kommer i land och möter pudlarna. ”HÄR BOR VI”, står det tydligt att läsa ovanför pudlarnas husdörr och man förstår som vuxen genast att den gamla trista dikotomin av vi versus de gör sig gällande på denna ö. Hundarna får handdukar och termos och de får veta att de får stanna också, men sen tar gästvänligheten slut. Några av pudlarna börjar bli rädda, när de förväntas dela sin mat med de främmande hundarna. Här äts pommes, vilket är ett bra knep av Pija Lindenbaum, för det är just så det kan kännas. Saker och ting är sig på sätt och vis lika på det nya stället, men ändå är allt något annorlunda, så att man hela tiden känner sig något främmande. Det äts potatis i det nya landet också, men de tillbereds på det där andra sättet. Men det behöver de tre nyanlända hundarna inte vänja sig vid direkt, för de får bara en enda potatis att dela på. Pommes frites en masse blir det bara för pudlarna själva.

När det är läggdags väntar nästa överraskning, då de tre nyanlända hundarna nekas entré till pudlarnas stora hus. Den ”dumma” pudeln proklamerar: ”Om man har ett så här långt hus, då vill man vara ifred. Det är nog med dogs här.” Det långa huset, som inte alls fylls av de tre pudlarna, får en att tänka på det avlånga landet som vi bor i och pudelns retorik känns också bekant från vardagens debatter om flyktingmottagandet.

Pija Lindenbaum fotograferad av Ulrica Zwenger.

Men berättelsen vore inte Pijas (och inte en barnboks) om den inte hade ett positivt slut och i sista bilden får de nyanlända hundar visa för pudlarna hur man bygger en fantastisk pool! Samtidigt förstår läsaren utifrån berättelsen, att man måste våga möta varandra, att man måste vara öppen för det nya. Det gör Pija Lindenbaum så fint i och med metaforen om skärpen som de nyanlända hundarna har på sig och som pudlarna så gärna vill (och får!) testa. De tre hundarna har förlorat allt de hade – plånboken och pyjamasarna som de hade med sig, samt allt de fick lämna i sitt gamla land – men de har ändå något av vilket de kan dela med sig i det nya landet. Både kunskap (poolbygge) och ting (skärpen).

Som sagt: alla borde läsa denna fina bok, som beskriver det sorgliga med så mycket hopp och optimism, för att sedan öppna sig för människor och företeelser de hittills inte har känt till. Alla kan bara vinna på det, som berättelsen om pudlar och pommes försöker förmedla med Pija Lindenbaums alldeles egna värme och humor.

//Alexandra

Bokrecension: Oili Tanninens "Hippu"

Nu är bokmässan slut och inspirationen har vuxit sig starkare under dessa spännande dagar, samtidigt som jag får lite tid över att skriva en kortare bokrecension som jag funderat på länge.

Finska barnboksförfattaren Oili Tanninens bok "Hippu" kom ut för första gången 1967, då den fick en utmärkelse "som en av de vackraste finska böckerna" som givits ut det året. Nu kom den, i retrovågen som hyllar 50- och 60-talets anda, ut i nyutgåva på Speja förlag. 2015 översattes den till engelska och pulicerades sedan framgångsrikt. Enligt förlaget såldes rättigheterna sedan dess även till Tyskland och Frankrike. Här i Sverige kom den ut i våras.

Passande nog har jag numera ett litet "försöksobjekt" där hemma: en liten ettåring, som t.o.m. var några månader yngre, när boken damp ner i vår brevlåda. I nyutgåvans slutord beskriver Oili Tanninen sina tre utgångspunkter för den bilderboken hon ville åstadkomma, när hon bodde i Hampstead, London på 60-talet. Hon bestämde sig för att skapa en bok som var liten i format, kvadratisk, "lätt för en ettåring eller till och med yngre att själv hålla i". Boken skulle dessutom vara billig att trycka och därmed billig att införskaffa för unga föräldrar. Därför bestämde sig Oili Tanninen att enbart använda två färger: röd och svart. Till sist ville Tanninen berätta en liten historia, samtidigt som varje sida skulle handla om "vanliga, vardagliga saker som alla barn kunde relatera till".

När jag nu tittar på boken om och om igen med min egen ettåring, kan jag konstatera att Oili Tanninens koncept fungerar. Boken är liten och upplevs som färgsprakande, trots sin begränsade palett. Formgivningen uppmuntrar ett litet barn att själv hålla i boken och känna sig stolt över denna förmåga. Sidorna är inte i tung kartong, som de flesta andra bebisböcker, däremot är bokens bilder tryckta på ett mycket tjockt och stadigt papper, som inte ens min lilla vilding har lyckats riva sönder hittills, trots frekvent användning av boken på hans egen villkor!

Boken berättar på sitt enkla och charmiga sätt om en vänskap som uppstår mellan musen Hippu och hunden Heppu, som en vacker dag sitter framför Hippus hus. Eller... så vacker är dagen nog inte, för Hippu går ut med paraply och bjuder in den ensamma hunden till sitt hem, när det börjar regna. Sen handlar bokens olika uppslag om hur det handlas mat i affären och hur de nya kompisar leker, promenerar, tittar på TV, badar och lägger sig inför natten - "vardagliga saker som alla barn kan relatera till", samtidigt som vi får följa ett bra exempel på en udda vänskap de två olika djuren emellan.

Boken är skapad i en collageteknik, där Oili Tanninen rev och klippte japanskt origamipapper och fyllde i bilderna med färg i efterhand. Det som kritikerna skrev på 60-talet, då det begav sig - att hon hade gett barnboken ett nytt och modernt formspråk och att boken innehöll "enkla och stilrena bilder, nya färger och humor" - kan man mycket väl hålla med om även idag! Boken känns fortfarande modern och samtida i sina klara färger och former. Och vänskaper, framför allt otippade sådana, kan nog aldrig tematiseras för mycket! En så genomtänkt och charmig bok på alla sätt!

/Alexandra Herlitz

Att inte förlora sig i vuxenheten

Stian Holes bilderbokskonst är som skimmer på vattnet där det blänker till mest hela tiden och överallt. Likaså var det när han föreläste för Barnboksbildens vänner i maj förra året, men då var det genom att skimra fram citat som hela tiden fastnar i hjärtat och påminner om stora tankar i barndomen som kanske knuffas undan i vuxenlivet. Hans digitala collageteknik visas upp på storbild och det går inte annat än att hänföras. Nu kommer Morkels alfabet äntligen på svenska.

Det är något magiskt med barnminnen och det är något magiskt med barnböcker, det vet vi ju vid det här laget. Relationen, och kanske förlusten, av barnet i vuxenlivet är något Hole arbetar mycket med. När han arbetar med sina böcker får han vara vuxen och barn samtidigt. Det tycker Hole är en viktig utgångspunkt i arbetet med böckerna - att leka och betrakta. Att se en gång till. Han beskriver det som att vara på teater, där du sitter lite på nålar för att förväntansfullt se vad som händer. Bara en glimt av något, så lite ska till för att barndomsminnena och idéerna ska komma. Och hos Hole glimtar det till.

- Sen far man ut över en klippa in i vuxenvärlden, där man glömmer sig själv… Igenkännande suckar ljudar när Hole önskar han kunde se världen mer som ett barn igen.

I morkels alfabet (Alfabeta förlag, 2016) är det barndomen som bästisrelationen mellan Anna och Morkel. Morkel som sällan är i skolan och bor i en trädkoja. Ja, det är alltså Anna från Annas himmel som är tillbaka, denna gång med stickad mössa. På en av bilderna författaren visar upp är mössan på Annas huvud klarröd och matchar fint Holes energiska ansikte som upplyses av talarstolens sken. Anförandet är en fin energikick, precis som Morkels alfabet stärker och ger värme. 

Boken är nästan filmisk i sina perspektiv - ovanifrån, långtbort, nära, högt upp. En lekplats av kreativitet, där Stian som han säger får laga sitt eget alfabet. Vilket alfabet har egentligen Morkel där i sin koja? Det är genom lekar som barnen förstår världen.

Just det här med lekplats är viktigt menar Hole. För pedagogen måste läsningen vara av nytta, medan Hole tycker läsning alltid har en vinning i sig. Exempelvis att världen växer av läsning och gör att vi utvecklar empati. Att läsa är en mötesplats där vuxna och barn möts och där tempot saktas ner – något Hole menar verkligen behövs idag. Vad känner du när du läser är en viktig fråga att tänka på, både för barn och vuxna. Att stanna upp och tänka efter. Sen är förhoppningen att vuxna blir som barn på nytt.

- Då som barn läste jag mest vuxenböcker. Nu läser jag bara barnböcker, erkänner han och möts av gillande skratt.

Barnböcker som betytt mycket för Hole: Pippi Långstrump, Hjortfot, Alice i Underlandet och Räddaren i nöden.

Morkels alfabet är donerade av Barnboksbildens vänner till Göteborgs Konstmuseums samlingar. Boken kommer ut på svenska i januari 2016 av Alfabeta förlag.

Förintelsen

Illustrationerna i Saras vingar utgår från fotografier, som redigerats tills de snarare liknar kol- eller tuschteckningar. Känslan är därför mörkaste mörker, passande bokens ämne som är förintelsen.

Berättarrösten i Saras vingar är den beskyddande rödhaken som är den och det enda färgglada att förgylla sidorna med. Det flammande fågelbröstet håller ett öga på barnet Sara under den tid då så många vuxna och barn frihetsberövades till koncentrationslägren och mördades. Texten berättar om hur Rödhaken ser Saras mamma slitas bort från henne. Bilderna visar lok som spyr ut sin svarta rök. Stängsel  och spöklika, utmärglade ansikten på rader. Först tänker jag att det är snö de står i, men såklart är det ett vitt brus där inget i omgivningen spelar någon roll. De finns bara där i sitt fångenskap, deras familjer mördas och inget annat finns. Är det inte det vita bländande som äter upp omgivningen så är det de mardrömslikt skuggiga barackerna. Kontrasten skär.

Fågeln samlar mat till Sara, som genom fångenskapet ser ut att komma närmre döden för var dag som går. Sällskapet i fågeln ger en viss levnadsglöd i Saras ögon, men rörelserna är hopsjunkna och ögonen ändå matta. Sista gången fågeln räddar flickan är när rödhaken ser Sara på kö framför husen med rök bolmande ur sina skorstenar. Då lånar fågeln sina vingar till Sara. Sista uppslaget visar hur hundratals fåglar lyfter från svarta taggiga grenar mot himlens blå.

Rödhaken har länge haft en symbolik kring beskydd och lycka, att den fått sin röda färg antingen genom blod eller eld då den beskyddat andra. Inspiration ligger säkert även hos den engelska sagan Babes in the wood, där rödhaken spelar en stor roll. I sagan lämnas två barn i en stuga i skogen för att svälta ihjäl, precis som barnen i förintelselägren lämnades åt sin död. Rödhaken är trygghet, allt det lysande bland all svärta, fågeln är bokens enda ljuspunkt och en viktig och stark symbol att arbeta med barn för att tala om förintelsen. Det är ett sätt att tala om det som varit för att världen inte ska komma ännu närmre sina tidigare katastrofer.

Illustratören heter Sonia M. L. Possentini och har studerat konsthistoria och bokbindning samt även grafik vid Ölands grafiska skola. Detta är Sonias och författaren Lorenza Farinas första översatta verk till svenska.

Nu får vi läsa godnattsaga

IBBYs Peter Pan-pris gick till Guji Guji av taiwanesiska Chih-Yuan Chen. Du kan läsa mer om priset här.

En annan nominering var Den stora slummerboken:

Först kommer glada utrop över de gosiga bilderna, sedan kommer de grusiga ögonen. Det finns en stor risk att bli alldeles lycklig och avslappnad av Den stora slummerboken. Boken charmar genom bilder av gott sussande djur som flodhäst, räv och hackspett som alla förutsäger färgglada drömmar.

I sitt nästintill gigantiska format får det plats många trötta djur på uppslagen i boken. Nästan alla bokens djur har somnat och illustrationer av fluffiga täcken i ljusa valörer visar hur gott dessa djur sover. I slutet somnar också barnet inne i bilderboksvärlden, i symbios med dessa djupt sovandes djur.

Att bara läsa böcker för barn i form av godnattsagor innan läggdags är ingen rekommendation, men detta är verkligen en bok som passar för just avslappning. Det är tillåtet att somna, om du vågar riskera att missa någon av bilderna. Stillheten i slumrandet gör att textens rim stilla svävar iväg. 

Simona Mulazzani är en populär barnboksillustratör från Italien med mer än 60 illustrerade böcker både nationellt och internationellt. Den stora slummerboken är hennes och barnboksförfattaren Giovanna Zobolis första översättning till svenska.

Sov gott!

Mia

Einar Turkowski

Det nya modiga förlaget Urax har gett ut den tyske bilderbokskonstnärens Einar Turkowskis bok Månblomman En fantasi. Turkowski tilldelades 2007 Grand Prix utmärkelsen vid den 21 Bienanalen i Bratislawa.

I dagens bilderböcker kan man se två stora trender. Turkowski hör till samma trend som bland annat  Stian Hole, och Oskar K med bilderböcker för äldre barn. Den andra mer tongivande trenden är bilderböcker som skickligt utforskar det naiva uttrycket med bl.a. Tomas och Anna- Clara Tidholm och Isol. Det är lyckosamt med dessa två trender samtidigt eftersom det ger bilderboken ett brett utrymme. Även om det är den naiva traditionen som just nu är mest spridd och därför mest lätt tillgänglig

Jag kan tänka mig att många förmedlare ser Månblomman som en svår bilderbok eftersom den krockar med  deras uppfattning om vad en bilderbok är. På samma sätt som jag tror förra årets succé Bockarna Bruse i Badhuset sett som en ful och svår bok om den kommit ut för tio år sedan, medan man i fjol knappt kunde tänka sig en charmigare bilderbok. Men Månblomman är definitivt en bok som  breddar vägen för bilderboksuttrycken, som får mig nyfiken på hur bilderboken kommer att utvecklas under de närmaste åren.

Därmed vill jag ha sagt att Månblomman är en härlig väldigt specifik läsupplevelse, kanske främst för barn mellan 5-9 år och för vuxna. Det är ett diger text skicklig ackompanjerad av detaljerade blyertsteckningar,  i  avancerad teknik. Det är illustrationer som kräver mycket text för att man skall hinna titta ordentligt på bilderna och vice versa. För även om det är en bok för äldre så är det ett verk som passar för högläsning. Boken utspelar sig i Herr Ribbelstones speciella trädgård. Vi får förståelse för hur mörkt det kan vara på vissa ställen, hur annorlunda djur det finns, som bl.a. stora fjärilar och motordrivna skalbaggar. Men vi får också ta del  Ribbelstones tankar, exempelvis om hur  han har en känsla av vara iaktagen. Det kan hända att man tvekar innan man går in i trädgården, men är man väl där möts man av en överväldigande upplevelse som många nog aldrig sett maken till.

Boken handlar om en växt som plötsligt dyker upp i trädgården. Trots stora efterforskningar lyckas Herr Ribbelstone inte få reda på vad det är för växt. När sedan en blomknopp dyker upp så gör han allt för att de ska slå ut. Han spelar teater, läser för den om blommors befruktning, spelar musik, sover hos den m.m. Men knoppen slår inte ut och Ribbelstone börjar misströsta. Vid nästa fullmåne slår dock blomman ut och förstummar sin omgivning. Därefter slår den ut vid varje fullmåne och då har man fest.

Allting lever i trädgården som är full av överraskningar;  fiskar som simmar omkring i luften, lysmaskar som dansar , träd som böjer sig fram för att titta ner. Det är en bok som rör i det undermedvetna, om trädgården inom oss. Att hitta balansen i att öppna sig för det oväntade, att vårda  och samtidigt lita på alltings regelbundenhet. Så var i alla fall min läsning. Mer om Månblomman finns på Einar Turkowskis hemsida.

/Karin

Blivande klassiker?

Jag tycker att Lena Sjögrens  Vad har du bakom ryggen? som getts  ut nu i vår (rabén & sjögren) borde kunna bli en klassiker. Den har i alla fall både egensinne, självklarhet, tradition och humor. Både idén och genomförandet framstår som ett slags uppenbarelse som bör kunna återanvändas lika ofta som pekbokstemat med djur och deras läten.


Boken har ett enkelt upplägg. Olika figurer presenteras, bland annat en robot, en trollkarl, en matros. På ena sidan får man frågan om vad figurerna har bakom ryggen och på nästa sida så får man se vad de har. Roboten har en nalle, trollkarlen har ingenting och matrosen har en ros, etc. Ett koncept som på ett eget sätt tar sig an traditionen från folksagan med upprepningsmoment som minneslek,  så småningom lär man sig vad de har bakom ryggen.

Boken har också ett  annorlunda format, den är långsmal. Färgsättningen i boken påminner mest av allt om en dovt mönstrat femtiotalstapet, ett slags mönstertänk som kommit i ropet.

Men även om det är ett intressant koncept så är det illustrationerna är som gör boken rolig.  Alla figurerna är verkligen personligheter som man vill titta länge på. De står mot en vit bakgrund vilket också ger utrymme för fantasin. Matrosen med alla sina tatueringar, står han på en kaj eller är han till havs?  Den stora tjejen med sin festhatt, har hon lämnat festen?

Jag har pratat med några vuxna om den här boken och frågat dem vem de tycker den vänder sig till. Vi har varit överens om att den bör fungera från 2 års ålder, eftersom den är enkel men med för mycket  detaljer för att matcha yngre barns synförmåga. Att lära sig boken utantill fungerar säkert för ännu yngre, men att associera till vad någon har bakom ryggen är i de flesta fall säkert  enklare och roligare från tvåårsåldern.

Men värt att notera är också  att de vuxna jag frågat också sagt att det också är en bok för dem. Varför? Det är också första gången jag hört vuxna säga på det sättet om en bilderbok och eftersom det är samma bok som de uttryckt sig om så antar jag att det står för något. Jag tror att det beror på att boken har ett formspråk som knyter an till vuxna människors rätt moderna konstreferenser och därför i alla sin enkelhet gör den spännande även för  många vuxna läsare. Vilket stödjer min idé om att den här boken kan bli en klassiker eftersom barnböcker kräver sina förmedlare för att bli stora.

För att överleva som konstnär krävs förutom talang att kunna märka ut sig  och det har Lena Sjöberg genom den här boken gjort, liksom många klassiska sagohjältar men också precis som figurerna i boken. Superhjälten har med sig en skateboard, drottningen en potta, björnen har med sig en nyckel till sitt järnkoppel och riddaren har med sig en bärbar drake.  Avantgardekonstens intresse för cirkus, gatumodet och popkonsten är exempel på referenser som jag menar illustrationerna har.


/Karin

Bilderboksretro

Det första som slår mig när jag börjar bläddra i bokserien Bilderboksretro är att många av de bilderböcker som presenteras redan i första antologin (om bilderböcker från 50-talet) fortfarande är aktuella. Böckerna om Plupp och serieversionen av Pippi Långstrump ges ständigt ut på nytt. Fortsätter vi till 60-talet är såväl dagens fem- som femtioåringar bekanta med Lilla Spöket Laban, Lilla Anna, Totte och Babar. Och sedan har vi 70-talet, då allas vår Alfons Åberg föddes. Kort sagt: Vår bilderbokshistoria är i allra högsta grad levande och stora delar av den förblir därmed inte bara historia.

Som en följd av detta är det lika naturligt för mig, född i början av 80-talet, att se 50-talets Kriktor, 60-talets Lisen kan inte sova och 70-talets Tandresan som min barndomslitteratur. Slitstarka både till det inre och yttre, kan våra favoriter leva vidare decennium efter decennium. För mig är serien Bilderboksretro därför en härlig nostalgitripp från 50- till 70-tal. Jag ser med spänning fram emot mitt decennium, 80-talet. Boken ges ut i höst och avslutar därmed serien.

Även om bilderna ska stå i fokus – och det gör de verkligen! – kan jag önska att det hade funnits lite mer text, lite mer bakgrund, lite mer historia. Bilderna i all ära, jag vill veta mer! Vi är inte bortskämda med samlad bilderbokshistoria i det här landet och det finns mycket att berätta. Bilderböcker har både älskats och kritiserats och lyckas fortfarande skapa debatt. Se bara på nyligen utgivna Kivi & monsterhund, den första bilderboken innehållande ordet ”hen”!

MEN bilderna är förstås det viktigaste och det är glädjande att de faktiskt får ta så mycket plats som de gör i Bilderboksretro. Visst känns det bittert att jag inte får läsa och titta i varje bilderbok i dess helhet, men det ger å andra sidan både mig och alla andra en god anledning att uppsöka närmaste bibliotek för fortsatt bilderboksläsande. Kanske upptäcker vi dessutom andra personliga favoriter när vi botaniserar för fullt i bilderbokshyllorna?

/Anna

Gå på bilderboksevent!

Som annonserats i medlembrev och på facebook så håller vi vårmöte  tisdagen den 28 maj. Det finns möjlighet att anmäla sig till och med måndag. Kvällens föreläsare är bilderboksillutratör Sara Gimbergsson. Därefter blir det boklotteri, smörgåstårta, ett glas vin och kaffe. 

Plats: Gamla Hovrätten, Göteborgs Universitet, Erik Wijksgata 6

Tid: 19.00

Pris: 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter. 

Anmäl er genom till Frida på bokskåpet genom att ringa 306 30 00 eller mejl: frida@bokskapet. se 

Riktigt rolig händelse i sommar  är  Göteborgs konstmuseum utställning  A, B, Se! som bjuder på ett brett urval av klassiska och moderna barnboksillustrationer med exempelvis konstnärer som Kaj Beckman och Svein Nyhus. Utställningen pågår mellan den 13 juni- 4 november. Illustrationen här är Kaj Beckmans Tummelisa och den kommer att vara med i utställningen. 

/Karin

Välkommen till Sverige Tango

"Välkommen Tango" är en bilderbok skriven  av  Justin Richardsson och Peter Parnell,  med illustrationer av Henry Cole  (Kabusa förlag 2012). Det roliga med den här boken är att den bygger på  en sann berättelse om två pingviner på Central Parks Zoo i New York. Den handlar om två pingvinhannar, Roy och Silo,  som blir kära i varandra. Precis som alla andra par så vill de ha barn. När de andra paren ruvar på sina ägg, så ruvar Roy och Silo enträget på en sten. 

 En skötare på som sett alltsammans bestämmer sig för att ge Roy och Silo ett ägg från ett pingvinpar som alltid brukar få fler ägg än vad de kan ta hand om. Ur detta ägg kommer en pingvinflicka som de döper till Tango, eftersom det krävs två för en tango. Än i dag finns Tango och hennes pappor på Zoo i Central Park.

 När "And Tango makes three" kom ut i USA 2005 så väckte den stor uppmärksamhet. Mellan åren 2006-2010 utsågs American Library Association boken till årets mest utmanande bok,  alla år utom 2009 då man tyckte den var näst mest utmanande.  Boken har varit något som biblioteken har fått ta ställning till. I vissa stater förbjöd man boken på skolbiblioteken eftersom den ansågs gå emot traditionella familjevärderingar. Men det fanns också bibliotek som tog strid för boken efter klagomål från föräldrar. Mer om de rabalder boken skapade kan ni läsa  här. 

Den sanna berättelsen slår bort benen för de som annars skulle få lust att döma ut boken som onaturlig eller överdrivet konstruerad. Samtidigt är den bok med charm på klassiskt bilderboksmanér, med en retorik där det säregna ofta företräds av det lilla barnet,  men här av två pingvinhannar, skall hitta vägen till läsarens hjärta. De har lyckats med många. De har lyckats med mig. 

Illustrationerna är på intet sätt nyskapande. Pingvinerna är något förmänskligade på ett sätt som håller jämn takt med berättelsen. Det är djur det handlar om, men de har namn som Roy och Silo, som man kallar för pojkar. Illustrationerna påminner både om fågelmåleri och fabelbilder. Det är bra eftersom alltför nyskapande bilder säkerligen hade gjort det krångligare för den här viktiga berättelsen att nå ut. Härligt med böcker som man kan knäppa folk på näsan med. Roligt med bilderböcker med förmåga att bli viktiga. 

/Karin

På resa med Tummelisa

Charlotte Gastaut har illustrerat och tolkat HC Andersens Tummelisa. Boken har kommit ut på Rabén och Sjögren nu i vår. Jag tog med mig boken på en resa genom Europa. Det var inte planerat men resan slutade i Köpenhamn på ett HC Andersen museum där jag fick lyssna på den ursprungliga versionen av Tummelisa.  Sen åkte jag hem och letade rätt på min egen sagosamling av HC Andersen med illustrationer av Svend Otto, som jag fick i julklapp år 1976. Gastaut har gjort en förkortad och något förändrad tolkning av originalberättelsen.

Att jag skriver allt det här beror på att jag läst boken i snart två månader utan att jag har något särskilt att skriva om den,  mer än att den är hänförande vacker. Det gör ont i kroppen när jag läser den. Lite fånigt att erkänna, men jag är förälskad i den här boken.  Boken slår mitt i prick eftersom den balanserar väl mellan tradition och förnyelse, men också mellan skönhet och spänning.  Jag associerar bl.a. till Nils Dardel, Elsa Beskow och kinesiska mönster. Berättelsen tema påminner mig om tvångsäktenskap, kvinnlig frigörelse,  taoism och att följa sitt hjärta. Det är ju bra det, för innan den här boken så tyckte jag att Tummelisa var en rätt löjlig berättelse. En länk till Gastaut blogg finns här.
/Karin

Vanja Larberg

Bladslottet är barnböcker utgivna på förlaget Bladstaden. Deras intention med sin barnboksutgivning är att vara ett mellanting mellan barnbok och konstbok. (Mia Juhlin har skrivit om dem i en artikel i Solägget som vi publicerat här på bloggen)

Sjung den (Bladstaden 2011) är en bilderbok om ett barn som vandrar runt i en stad som hon trugar eller bara får att sjunga. Brevbäraren sjunger om breven , några barn sjunger om en staty och slutligen är det någon som sjunger staden. När hon ber en man sjunga om en kanin så är en del av sången så här:

"Här syns hallon och fasaner

i buskarna runt om

Det lyser i neon på husen

skyltar ropar Kom!

Och världen ändrar färg

när det äntligen blir höst

Men stigen är sig lik,

markens lilla röst"

Illustrationerna är varsamt målade, den minner mig om impressionismens spel med ljus och skuggor, men tydligast av allt är kanske känslan av att försöka illustrera musik. Det är ljust, luftigt och tycks stiga mot himlen, med mycket omålad yta på sidorna där bild och text liksom svävar tillsammans.

Poeten Sara Hallström och illustratören/arkitekten Vanja Larbergs Sjung den är en försiktig bilderbok om en sjungande stad. Det försiktiga är ett nödvändigt anslag för att skildra den illusion som de tycks vilja förmedla. Resultatet blir vackert och en tankeväckande kontrast till allt vederhäftigt som tar plats i andra bilderböcker.

Benjamin Chaud

Min kanin sockan (rabén & sjögren) är årets kanske charmigaste bilderbok. Upphovsmannen Benjamin Chaud är en av Frankrikes populäraste bilderboksillustratörer. Det här är hans författardebut.

Chaud arbetar med humor och charm. Han använder sig av överdrifter som gör bildspråket roligt men också hjärtskärande. Överdrifterna visar sig i samspelet mellan naturen och de utryck som pojken och kaninen har. Det lyckas bli hjärtskärande eftersom det handlar om en osäker världsfrånvänd pojke och hans fina men enda vän den riktigt naiva kaninen.

Pojken har kommit på att han är för stor för att umgås med kaninen, som varken är bra på att sparka fotboll eller leka indianer och cowboys. Men kaninen är hans enda vän. Han tar med sig kaninen till skogen för att lämna honom där. Kaninen följer honom glatt, ovetandes om det öde som pojken planerar för honom. Pojken binder fast kaninen vid ett träd och går hemåt. Snart drabbas pojken dock av dåligt samvete och går tillbaka för att hämta hem kaninen, som visar sig vara försvunnen. I ett hus med en flicka som tar hand om övergivna djur återfinns kaninen. De sitter och pratar om pojken då han kommer dit. Det är ett trevligt samtal eftersom kaninen inte alls har förstått att pojken försökte lämna honom. Pojken blir vän med flickan och en hund som hon har hand om. Tillsammans bestämmer flickan och pojken att de skall ta hand om övergivna djur. På sista sidan springer pojken hem med kaninen på sina axlar. Båda är lyckliga över att ha fått nya vänner.

När jag läser associerar jag till det som ofta sker med barn från fyra femårsåldern fram till kanske tjugoårsåldern eller i värsta fall hela livet, då en del begår våld mot sig själv för att passa in istället för att låta det unika var vägledande. Jag tackar också för skildringen av den starka flickan.

/Karin

Sara Gimbergsson

Illustratören Sara Gimbergsson har i år tillsammans med författaren Lilian Edvall publicerat bilderboken Zenobia tappar bort sig (B Wahlströms förlag). Gimbergsson och Edvall har tillsammans tidigare kommit ut med bilderböckerna om Kaninen. Jag skulle vilja påstå att deras gemensamma stil kännetecknas av att vara vardagsnära och lättillgänglig, utan att vara banal eller enkel. Ambitionen tycks vara att på stilfullt allvar skildra barns vardagsdramatik. Så även i berättelsen om Zenobia. Men där finns ett ord jag hakar upp mig på. Det är ordet festival. Man får läsa att Zenobia är på festival. Fast illustrationerna tyder på att hon snarare befinner sig på en marknad. Nog är det skillnad på festival och marknad?

Det är en dramatisk berättelse om Zenobia som är runt fyra fem år och plötsligt tappat bort sina släktingar. Hon blir omhändertagen av några ungdomar. Polisen kommer till hjälp men problemet är att ingen saknar Zenobia. I det lyckliga slutet visar det sig att familjen delats upp i två grupper och den enda gruppen tror Zenobia är med den andra och vice versa.

Illustrationerna blir spännande när de skildrar Zenobias rädsla då hon begriper att hon kommit bort. Hon står i mitten av gående vuxna som blivit till skuggor och siluetter. Annars är illustrationerna välgjorda men inte särskilt speciella. Trots att boken inte hör till de konstnärligt mest intressanta bilderböckerna så är det definitivt en bok som tar barns upplevelser på allvar. Det här är en bok som utan vidare kan nå många barn, vilket är bra. Olika bilderböcker måste kunna få ha olika syfte.

/Karin

Øyvind Torseter

Den norska bilderboken som på svenska heter Ge Järnet, Ina med text av Tore Renberg och illustrationer av Øyvind Torseter (Kabusa förlag 2011) utsågs av norska kulturdepartementet som 2010 års bästa barn och ungdomsbok.

Torseter har en säregen stil där han blandar tekniker som teckning, digitala bildtekniker och trediminesionella miljöer. Vissa av bokens uppslag ger intryck av att delvis eller helt vara uppbyggda av pappersmodeller. Det är just pappersklippen som gör boken unik. Jag har aldrig sett något liknande. Illustrationerna ger lika mycket intrycket av att vara autentiskt uppbyggd miljöer som bokuppslag.

Det är en berättelse om syskonkärlek. Ina är storsystern som tar med sin lillebror Hasse ut med yxan för att gå till skogs och hugga ett stort träd. Hasse är inte särskilt gammal än. Han snubblar och kan bara ett fåtal ord. Han bidrar till dialogen genom att hela tiden säga Och traktor. I slutet av berättelsen, när Ina äntligen får svinga yxan mot det stora trädet, dyker det också upp en traktor. Jag upplever berättelsen som syskonens lek, en gemensam fantasi. Systern berättar för lillebror som tjatar om att få med traktorn i berättelsen. Det är charmerande och förmodligen enkelt att relatera till för de flesta barn.

Syskonen beger sig ut på ett farligt äventyr med yxa över en is alldeles ensamma och träffar på skogens alla djur. En farlig örn cirkulerar över dem när de går på isen. En björn, en älg, ett lodjur, en varg och många fler djur gör dem plötsligt sällskap. Att boken ges ut i Sverige gläder mig med tanke debatten om den nymoraliska vågen inom barnlitteraturen som pågick för några år sedan. . Vi får hoppas att de svenska föräldrarna inte förskräcks över yxor, björnar och ensamma barn på isar. För det handlar om att låta fantasin blomma och leka med det farliga. Men också att genom utmanande tankar bygga förnuftet. Berättelser måste få vara berättelser och inte instruktionsböcker för det perfekta livet.

/Karin

Memmo och Mysen söker efter färger

En förenklad definition mystik är att säg att en mystikern söker efter gudomlig närvaro. Jag är ateist men brukar mena att det är samma sak jag känner när jag tycker mig komma i kontakt med något evigare än oss människor som enskilda individer, som en solnedgång, ett hav eller en nyfödd varelse. En mystiker kan man definiera som någon som på olika sätt letar efter sammanhang som kan ge förnimmelse av något större, som vissa väljer att kalla gudomligt.

Jag menar att den största gruppen mystiker vi har, som med enastående uthållighet, vetgirighet och glädje utforskar världen är de fyraåriga barnen. Det är just upptäckarivern hos dessa barn som Emma Virke tar tillvara i sin nya bok Memmo och Mysen söker efter färger av(Alvina förlag 2011) .

Det är en på bilderbok på rim där barnet Memmo mitt i natten packar sin ryggsäck och tar med sig nallen Mysen för att ge sig ut för att upptäcka världen och dess färger. Handlingen utspelar sig från natt till natt. Ljuset och färgerna tar sig sakta in och sedan bort från berättelsen.

Emma Virke använder samma collageteknik som tidigare. Färgerna är i fokus och tydliggörs genom kontraster. Illustrationerna håller ihop men överraskar, det ena uppslaget kan inte förutspå det andra. Därför tycker jag också berättelsen speglar ett slags lycka över tillvarons oändliga variationsmöjligheter. Eller en hyllning till färgrikedomen.

Memmo och Mysen är väldigt intressanta personligheter. Det händer något med deras ansiktsuttryck på varje bild och det ger berättelsen spänning. Texten i boken fungerar, för berättelsen framåt, men är inte lika speciell som illustrationerna, men därmed inte sagt att det är dåligt skrivet.

/Karin

Elin Fahlstedt

Bara 21 år gammal blev Elin Fahlstedt en av vinnarna i Opals bilderbokstävling 2010 med boken Önskeprickar.

Jag har haft boken hemma ett halvår och har haft svårt att bestämma mig för vad jag skall skriva om den. Att det är en bok med annorlunda uttryck och poetiskt språk duger inte, då det är något kännetecknar så gott som alla bilderböcker med någon uns av kvalité och originalitet.

Då jag först fick fatt i boken så ville negligerade den eftersom illustrationerna påminde mig om manga, vilket jag avfärdade som ett billigt trick. När jag sedan läst boken och inte kunde undgå märka att den är ambitiös så blev jag irriterad. Det är klart en bilderbok som utmanar mina föreställningar om vad en bra bilderbok är. Sådant är kul! Jag kan inte heller placera in den i någon speciell genre så jag antar att det är början på något nytt. Förmodligen är det förmätet att jämföra bildspråket med Andy Wharols genombrott med popkonsten, men det är den enda association jag får. Kanske hör boken hemma i popkonsten?

Att denna genomarbetade bilderbok har använt sig av lättillgängliga formler från serievärlden känns efter viss eftertanke som ett smart tilltag för att nå sin målgrupp, då berättelsen är allt annat än en lättsam. I centrum finns ett barn som lever i en märklig spökstad med en hemsk fabrik i centrum. Där finns bl. a. män med parabolhattar, en galen mamma i ett badkar, ett torg där det säljs jord, skrotdelar, mat och äpplen (från en annan plats för i staden kan inget växa).

Berättelsen handlar om huvudpersonens födelsedag. Hon (eller han) följer olika lappar genom staden för att slutligen hamna hos sina goda vänner med en lapp som det står Grattis på. Värmen från vännerna och ljuset i den sista illustrationen är historiens hopp. En bilderbok som med ett närmast surrealistiskt grepp tar upp situationen för barn som tvingas växa upp i ett okontrollerat mörker, sådant behövs. Nu när jag väl börjat skriva om Önskeprickar känns det som jag inte kan sluta. Men det är nog bäst att sätta punkt här.

/Karin

Anna Härmälä

Du hör inte hit Beiron är en lyckad bilderboksdebut av grafikern Anna Härmälä som kommit ut på det finska förlaget Schildts. Om jag skulle hitta på ett släktträd över olika bilderboksillustratörer så skulle Anna Härmälä tillhöra samma släkt som Eva Lindström, Emma Virke, Per Jose´Karlén, Lisen och Emma Adbåge. Det är charmerande humoristiskt där bristen på perfektion står i centrum. Illustrationerna innehåller också många överraskande och skojiga detaljer.

Man kan säga att bristen på perfektion är ett av flera tema i berättelsen, som handlar om byrackan Beiron som ger sig iväg för att vara med på en hundutställning bland perfekta rashundar. Han klär ut sig till olika raser, men blir alltid påkommen och förnedrad i slutet på tävlingarna när förklädnaden avslöjas. Tills nakenhundstävlingen som han vinner. Efter att han vunnit så får han dåligt samvete och bekänner från vinnarpodiet att han lurats. Sedan beger han sig hem där vännerna väntar och utnämner honom till skogens modigaste hund. Det är en suverän berättelse som har mycket gemensamt med den typiska klassresan som den beskrivs i många romaner. Men istället för att stanna kvar och känna sig fel återvänder Beiron hem och blir hyllad som hjälte, precis som den förlorade sonen. Jag kan tänka mig att Beiron kan vara en bra kompis att ha med sig genom livet om man läst boken som barn. Trots ett tungt tema är det ingen svår bok. Det är lite text, som sagt roligt och berättelsen passar från 3 år men ger mig som vuxen läsare mängder av associationer.Jag hoppas på fler böcker av Anna Härmälä.

/Karin

Om en typiskt ljuvlig bilderbok

I går morse, när jag hade ganska bråttom till jobbet, lade jag märke till en liten pojke på ungefär 4 år. Med stor iver cyklade han runt runt. En bit bort stod hans mamma, lillasyster och storasyster. Jag vet att det var på väg till förskolan och de väntade givetvis på att pojken skulle börja cykla rakt fram istället, mot samma mål som dem. Det fanns ett slags förstånd i den där cykelturen runt runt som man kanske skulle kunna kalla det för det barnsliga förståndet. För det handlar självklart om att värna om det härligt kreativa framför långtråkigt stressiga rutiner som ingen är särskilt förtjust i, men som ändå måste råda för att vardagen skall fungera och som vi vuxna måste stå för.

Om just detta handlar Fannys fantastiska resa av den franska barnboksillustratören och författaren Charlotte Gastaut. Det är en typiskt ljuvlig bilderbok med härligt charmfulla bilder, fulla av överraskningar som ovanligt utstansade blad och en del färgade smörpapperstunna sidor för ovanliga effekter. Historien börjar med några uppslag med stora bokstäver som täcker nästan hela uppslagen bestående av Fannys mammas tjat som "Hade du borstat tänderna?" "Svara när jag pratar med dig" och "Åhh jag blir så trött" I bilderna finns också Fanny. Hon håller för öronen, kramar kudden, sjunger. Sedan flyr hon iväg ut i sitt äventyr bland moln, växter och märkliga landskap. De sidorna är utan text. Det påminner om Tove Janssons illustrationer, om landskapen som Mumin och Lilla Knyttet färdas i, fast ivrigare, färggladare och utan vemod. Det är som en bergådalbanefärd för den som tjuter av glädje i alla backarna.

Jag önskar bara att det var Fannys pappa som var tjatade istället för hennes mamma. Men som sagt en typiskt ljuvlig bilderbok om Fannys alltigenom fantastiska resa. På franska heter boken Le Grand Voyage de Mademoiselle Prudence

/Karin