Boken har ett enkelt upplägg. Olika figurer presenteras, bland annat en robot, en trollkarl, en matros. På ena sidan får man frågan om vad figurerna har bakom ryggen och på nästa sida så får man se vad de har. Roboten har en nalle, trollkarlen har ingenting och matrosen har en ros, etc. Ett koncept som på ett eget sätt tar sig an traditionen från folksagan med upprepningsmoment som minneslek, så småningom lär man sig vad de har bakom ryggen.
Boken har också ett annorlunda format, den är långsmal. Färgsättningen i boken påminner mest av allt om en dovt mönstrat femtiotalstapet, ett slags mönstertänk som kommit i ropet.
Men även om det är ett intressant koncept så är det illustrationerna är som gör boken rolig. Alla figurerna är verkligen personligheter som man vill titta länge på. De står mot en vit bakgrund vilket också ger utrymme för fantasin. Matrosen med alla sina tatueringar, står han på en kaj eller är han till havs? Den stora tjejen med sin festhatt, har hon lämnat festen?
Jag har pratat med några vuxna om den här boken och frågat dem vem de tycker den vänder sig till. Vi har varit överens om att den bör fungera från 2 års ålder, eftersom den är enkel men med för mycket detaljer för att matcha yngre barns synförmåga. Att lära sig boken utantill fungerar säkert för ännu yngre, men att associera till vad någon har bakom ryggen är i de flesta fall säkert enklare och roligare från tvåårsåldern.
Men värt att notera är också att de vuxna jag frågat också sagt att det också är en bok för dem. Varför? Det är också första gången jag hört vuxna säga på det sättet om en bilderbok och eftersom det är samma bok som de uttryckt sig om så antar jag att det står för något. Jag tror att det beror på att boken har ett formspråk som knyter an till vuxna människors rätt moderna konstreferenser och därför i alla sin enkelhet gör den spännande även för många vuxna läsare. Vilket stödjer min idé om att den här boken kan bli en klassiker eftersom barnböcker kräver sina förmedlare för att bli stora.
För att överleva som konstnär krävs förutom talang att kunna märka ut sig och det har Lena Sjöberg genom den här boken gjort, liksom många klassiska sagohjältar men också precis som figurerna i boken. Superhjälten har med sig en skateboard, drottningen en potta, björnen har med sig en nyckel till sitt järnkoppel och riddaren har med sig en bärbar drake. Avantgardekonstens intresse för cirkus, gatumodet och popkonsten är exempel på referenser som jag menar illustrationerna har.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar