torsdag 25 april 2013

Tuffa killar

Opals förlag ger i vår ut Manuela Oltens debutbok från 2005 Echte Kerle. På svenska heter den Tuffa killar. Oltens illustrationer bygger på ett slags grov charm, där det fula och egensinniga blir träffsäkert och bedårande. Det är sympatiskt.

Att boken nominerades till Deutscher Jugendliteraturpreis är inte förvånande.  Jag ler mig igenom både första, andra och tionde läsningen. Ändå är jag lite orolig under första läsningen, vad är det för budskap? Men det är en bok inte bara med grov charm utan också med elegans, som trots extrem fåordighet  simsalabim lyckas vända berättelsen, till något helt annat.


/Karin

söndag 21 april 2013

Sarah Kläpp för den tokiga åldern

När inträffar den tokiga åldern? Finns den ens? Många hamnar nog i en tokig ålder runt fyra. Då när man vet precis hur allting hänger ihop och därför också förstår vad som är fel, vilket väl är ett slags grund för att kunna skoja.

En del människor kommer aldrig ur den där tokiga  åldern och det är nog ett bra kriterium om man skall bli barnboksförfattare. För att  kunna lyckas med en barnbok måste man ju kunna slå an en ton, komma när något specifikt barnsligt.


Jag tror att Ichabod Kvick och Järnbläckfisken av Sarah Kläpp (Söderströms 2013)  är en bok som slår an en för en del fyraåringar. Stilsäkra illustrationer och ett dristigt språk som är lätt att lära sig utantill.

Ichabod Kvick är en räv och vetenskapsman, som en del kallar galen eftersom han bryter mot naturens lagar. Han lever väldigt ensam i ett stort hus. En dag bestämmer han sig  för att ge sig ut i världen. Där  börjar äventyret och det går inte riktigt som han har tänkt sig, men han lär sig en del. För den vuxna finns referenser till Lovecraft, men  jag tänker att Ichabold kanske också är en liten snällare släkting till  Faust. Berättelsen lockar till äventyr och avslutas:


"Ichabod ser ut över havet. Jag vet inte vart jag är på väg tänker han men jag är på väg" . 


Handlingen spänner mellan det neurotiskt kontrollerade  och idén om livet som ett stort spännande äventyr. Det är mycket filosofiskt och mycket barnsligt. Illustrationerna ser ut som grafiska blad. Det finns en svart botten i allt och texten fungerar som en del av konstverket.

Kläpp är serietecknare. Hon är med i redaktionen och styrelsen för den internationella tidskriften C’est Bon Anthology som publicerar nyskapande serier från hela världen. Hon har medverkat i ett flertal utställningar i bland annat Malmö, Stockholm, Göteborg, London, New York och Paris och har även verkat som kurator för utställningar i Malmö och London.

När boken har recenserats i Finland tycker jag att man stirrat sig blind på Kläpps bakgrund som serietecknare. De skriver bland annat att det är en blandning mellan seriebok och bilderbok, för lite äldre barn.  Jag håller inte alls med. För mig är det här en väldigt tydlig bilderbok för barn i fyraårsåldern. Men Sarah Kläpp har en helt egen stil så jag har inte sett något liknande tidigare, sådant kan ju göra recensenter lite osäkra. Jag älskar den här boken.

Här finns en länk till Sarah Kläpps hemsida Sardeller.

/Karin

lördag 20 april 2013

Styrelseledamöter 2015

Margaretha Dahlström, ordförande
Tidigare barnbibliotekskonsulent i Göteborgs stad, barnboksrecensent.

Kerstin Aronsson, vice ordförande
Bokförläggare

Helena Holmquist, kassör
Ekonom

Per Dahlström, sekreterare
Intendent Göteborgs konstmuseum

Lovisa Rodhe, redaktör
Kommunikationsstrateg

Staffan Wennerlund, redaktör
Bibliotekarie

Ann Wettergren Algell, klubbmästeri
F.d. bokhandlare

Magnus Sjöberg, klubbmästeri
Biblioteksassistent och skribent

Alexandra Herlitz, klubbmästeri och webbredaktör
Konst- och bildvetare. Verksam som universitetslektor och museipedagog

Mia Hansén, webbredaktör
Barnbibliotekarie





lördag 6 april 2013

Chris Haugton





















När Lilla piratförlaget förra hösten gav ut Mamma Borta av irländaren Chris Haugton så var det en bok som redan  tilldelats nio prestigefyllda priser i olika länder. Jag kan förstå varför. Mamma borta är en  självklar bilderbok, som man inte riktigt begriper att den inte funnits tidigare. Det är som någon irländare skrev briljant.

Berättelsen är  byggd som en klassisk upprepningssaga för mindre barn. Det handlar om ett ugglebarn som ramlat ur boet. Med hjälp av en ekorre söker ugglan efter sin mor. Det är trial and error skulle man kunna säga. Först säger ugglan att det är en jättestor mamma och då tar ekorren  hen till en björn. Sedan säger ugglan att mamman har spetsiga öron och då går det till en hare. Charmen i berättelsen bygger på vänligheten och öppenheten. Att ugglan får hjälp och att ekorren är fördomsfri i sitt sökande.

Bilderna är byggda i collageteknik. Jag påstår att Haugton befinner sig i samma tradition som Eric Carle. Haugtons egenhet i illustrationerna är främst i hur han arbetar med färger. De flesta sidor är dominerade av en mossgrön ton som jag inte sett tagit plats så pass i någon annan bilderbok. Men det handlar också om hur färgerna kommer fram genom kontraster. Jag önskar kanske att boken hette Pappa borta, men man kan inte få allt.


 Här förklarar Haugton hur boken skapades.  En länk till Haugtons hemsida Vegatable fride rice (som när det här inlägget skrivs är under konstruktion.
/Karin