tisdag 30 augusti 2011

Om en typiskt ljuvlig bilderbok

I går morse, när jag hade ganska bråttom till jobbet, lade jag märke till en liten pojke på ungefär 4 år. Med stor iver cyklade han runt runt. En bit bort stod hans mamma, lillasyster och storasyster. Jag vet att det var på väg till förskolan och de väntade givetvis på att pojken skulle börja cykla rakt fram istället, mot samma mål som dem. Det fanns ett slags förstånd i den där cykelturen runt runt som man kanske skulle kunna kalla det för det barnsliga förståndet. För det handlar självklart om att värna om det härligt kreativa framför långtråkigt stressiga rutiner som ingen är särskilt förtjust i, men som ändå måste råda för att vardagen skall fungera och som vi vuxna måste stå för.

Om just detta handlar Fannys fantastiska resa av den franska barnboksillustratören och författaren Charlotte Gastaut. Det är en typiskt ljuvlig bilderbok med härligt charmfulla bilder, fulla av överraskningar som ovanligt utstansade blad och en del färgade smörpapperstunna sidor för ovanliga effekter. Historien börjar med några uppslag med stora bokstäver som täcker nästan hela uppslagen bestående av Fannys mammas tjat som "Hade du borstat tänderna?" "Svara när jag pratar med dig" och "Åhh jag blir så trött" I bilderna finns också Fanny. Hon håller för öronen, kramar kudden, sjunger. Sedan flyr hon iväg ut i sitt äventyr bland moln, växter och märkliga landskap. De sidorna är utan text. Det påminner om Tove Janssons illustrationer, om landskapen som Mumin och Lilla Knyttet färdas i, fast ivrigare, färggladare och utan vemod. Det är som en bergådalbanefärd för den som tjuter av glädje i alla backarna.

Jag önskar bara att det var Fannys pappa som var tjatade istället för hennes mamma. Men som sagt en typiskt ljuvlig bilderbok om Fannys alltigenom fantastiska resa. På franska heter boken Le Grand Voyage de Mademoiselle Prudence
/Karin

onsdag 10 augusti 2011

Inre liv

Jag har läst Det röda trädet av Almapristagren Shaun Tan i sommar. På något sätt känns det märkligt att försöka skriva något neutralt om ett verk av en upphovsman som redan är så känd och erkänd, som varenda människa som är bekant med hans böcker drar andan inför. Eller det märkliga är kanske snarare att tro att man kan vara neutral eftersom de lovord som man eventuellt tänkt skriva känns som redan förbrukade. Just därför hade det varit enklare om jag inte tyckt om den här boken, men det gjorde jag.

Boken handlar om flicka som har allt emot sig. Det som gör berättelsen så levande för mig är illustrationernas förmåga att förmedla känslor som är svåra och som man som barn kanske tror att man är ensam om. Därför tror jag att boken kan fungera som en befriare. Jag vet inte något annat som är mer kännetecknande för stor litteratur än förmågan att få läsare att känna igen sig och förenas med berättelsens personer.

Ändå finns det knappt något bekant i bilderna, mer än det enkla barnrummet i början och slutet av berättelsen. De andra illustrationerna i blandteknik drar åt det surrealistiska med tydligt spelande mellan ljus och mörker. Texten är kortfattad och poetisk, vilket är befriande eftersom bilderna har så mycket att tala om. Mer text hade blivit överlastat. En sjuåring som jag läst boken tillsammans med sa att det handlar om en väldigt ensam flicka som nog skulle kunna bli en bra lekkamrat till Britta Kajsa i Astrid Lindgrens saga Mirabell. Här är en länk till recension av boken i Svenska Dagbladet
/Karin