Jag har läst Det röda trädet av Almapristagren Shaun Tan i sommar. På något sätt känns det märkligt att försöka skriva något neutralt om ett verk av en upphovsman som redan är så känd och erkänd, som varenda människa som är bekant med hans böcker drar andan inför. Eller det märkliga är kanske snarare att tro att man kan vara neutral eftersom de lovord som man eventuellt tänkt skriva känns som redan förbrukade. Just därför hade det varit enklare om jag inte tyckt om den här boken, men det gjorde jag.
Boken handlar om flicka som har allt emot sig. Det som gör berättelsen så levande för mig är illustrationernas förmåga att förmedla känslor som är svåra och som man som barn kanske tror att man är ensam om. Därför tror jag att boken kan fungera som en befriare. Jag vet inte något annat som är mer kännetecknande för stor litteratur än förmågan att få läsare att känna igen sig och förenas med berättelsens personer.
Ändå finns det knappt något bekant i bilderna, mer än det enkla barnrummet i början och slutet av berättelsen. De andra illustrationerna i blandteknik drar åt det surrealistiska med tydligt spelande mellan ljus och mörker. Texten är kortfattad och poetisk, vilket är befriande eftersom bilderna har så mycket att tala om. Mer text hade blivit överlastat. En sjuåring som jag läst boken tillsammans med sa att det handlar om en väldigt ensam flicka som nog skulle kunna bli en bra lekkamrat till Britta Kajsa i Astrid Lindgrens saga Mirabell. Här är en länk till recension av boken i Svenska Dagbladet
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar