Att inte förlora sig i vuxenheten

Stian Holes bilderbokskonst är som skimmer på vattnet där det blänker till mest hela tiden och överallt. Likaså var det när han föreläste för Barnboksbildens vänner i maj förra året, men då var det genom att skimra fram citat som hela tiden fastnar i hjärtat och påminner om stora tankar i barndomen som kanske knuffas undan i vuxenlivet. Hans digitala collageteknik visas upp på storbild och det går inte annat än att hänföras. Nu kommer Morkels alfabet äntligen på svenska.

Det är något magiskt med barnminnen och det är något magiskt med barnböcker, det vet vi ju vid det här laget. Relationen, och kanske förlusten, av barnet i vuxenlivet är något Hole arbetar mycket med. När han arbetar med sina böcker får han vara vuxen och barn samtidigt. Det tycker Hole är en viktig utgångspunkt i arbetet med böckerna - att leka och betrakta. Att se en gång till. Han beskriver det som att vara på teater, där du sitter lite på nålar för att förväntansfullt se vad som händer. Bara en glimt av något, så lite ska till för att barndomsminnena och idéerna ska komma. Och hos Hole glimtar det till.

- Sen far man ut över en klippa in i vuxenvärlden, där man glömmer sig själv… Igenkännande suckar ljudar när Hole önskar han kunde se världen mer som ett barn igen.

I morkels alfabet (Alfabeta förlag, 2016) är det barndomen som bästisrelationen mellan Anna och Morkel. Morkel som sällan är i skolan och bor i en trädkoja. Ja, det är alltså Anna från Annas himmel som är tillbaka, denna gång med stickad mössa. På en av bilderna författaren visar upp är mössan på Annas huvud klarröd och matchar fint Holes energiska ansikte som upplyses av talarstolens sken. Anförandet är en fin energikick, precis som Morkels alfabet stärker och ger värme. 

Boken är nästan filmisk i sina perspektiv - ovanifrån, långtbort, nära, högt upp. En lekplats av kreativitet, där Stian som han säger får laga sitt eget alfabet. Vilket alfabet har egentligen Morkel där i sin koja? Det är genom lekar som barnen förstår världen.

Just det här med lekplats är viktigt menar Hole. För pedagogen måste läsningen vara av nytta, medan Hole tycker läsning alltid har en vinning i sig. Exempelvis att världen växer av läsning och gör att vi utvecklar empati. Att läsa är en mötesplats där vuxna och barn möts och där tempot saktas ner – något Hole menar verkligen behövs idag. Vad känner du när du läser är en viktig fråga att tänka på, både för barn och vuxna. Att stanna upp och tänka efter. Sen är förhoppningen att vuxna blir som barn på nytt.

- Då som barn läste jag mest vuxenböcker. Nu läser jag bara barnböcker, erkänner han och möts av gillande skratt.

Barnböcker som betytt mycket för Hole: Pippi Långstrump, Hjortfot, Alice i Underlandet och Räddaren i nöden.

Morkels alfabet är donerade av Barnboksbildens vänner till Göteborgs Konstmuseums samlingar. Boken kommer ut på svenska i januari 2016 av Alfabeta förlag.

fint med färg och frågor

Parkvarelser & andra varelser med text av  Øystein Dolmen och illustrations- och designkollektivet Yokoland är något för året så ovanligt som en både bra och färgstark bok.
 (Urax, 2014, översattning från norskan av Barbro Lagergren).

Boken förmedlar en glädje i skärningspunkten mellan de stora frågorna och barns lekfullhet.
Det är oförutsägbar undersökning av en park, som tar oss både till platsen innan den var park, till en annan planet, till flugors tankar och en gubbes längtan efter citronläsk. Att få en sådan här idé att funka måste vara som att försöka gå på lina. Om det går så blir det överväldigande tjusigt eller också går det inte alls och då faller man. Men här går det och det är överväldigande.


Oförutsägbarheten finns också i illustrationerna, montage i en blandning av olika tekniker. Jag kan se släktskap med Stian Hole, Jan Lööf och Sarah Sheppard. En styrka i boken förutom, humorn, filosofin, barnperspektivet är också den bristande rädslan för enhetlighet. För uppslagen har många olikheter, bildar egna enheter och bygger på så sätt upp en spänning i berättelsen. En fulländat försök i barnbilderbokens tradition av överraskningsmoment.
/Karin

Vemodet

För närvarande går en norsk teveserie som heter
Där ingen ingen tror att någon kunde bo. Det handlar om människor som väljer att leva omodernt liv, långt ute i obygden.

Det är ett ganska roligt sammanträffande att det samtidigt kommer en norsk bilderbok, Den gamle mannen och valen av Stian Hole (Alfabeta 2013)  om en äldre man; Cornelius,  som säkert hade platsat i det där teveprogrammet om han funnits på riktigt.

Cornelius är en gammal man som lever avskärmad i ett hus på en havsstrand. Från sin horisont kan han se över havet till sin bror som han längtar efter, men som han för många år sedan brutit kontakten med efter ett kärleksdrama. Cornelius blev lämnad av en kvinna som istället valde hans bror. En dag strandar en val hos Cornelius. Han lyckas inte få ut valen i vattnet igen och tillsist ringer han sin bror. De kämpar tillsammans i flera dygn tills de får ut valen i havet. När boken är slut har bröderna fått tillbaka varandra.

 Santiago i Hemingways Den gamle och havet kämpar till havs. Men Cornelius är en man som aldrig kommer ut på havet. Han stannar på land och samlar vrakgods. Det är inte ett alltigenom dåligt liv han lever, men det är ett isolerat liv. När han lyckas få ut den strandade valen frigörs han.

 Illustrationerna speglar Corenlius vardag, det är som fragment av hans tankar, inredning och naturen. Hans utanförskap tydliggörs exempelvis av vinkande turister från hurtigruttens däck. De slänger pengar till honom. Symboler som tillsammans med Cornelius ansikte öppnar för vemodet, något som inte skildras särskilt ofta i barnlitteraturen eller i vardagen över huvud taget. Kanske för att det är svårt att skildra, men förmodligen också  för att vemod inte stämmer ihop med bilden av den moderna människan, som någon som ständigt går framåt och inget ångrar. Att vara vemodig kan i dag vara skamfyllt.

Ibland får jag frågor om Stian Holes bilderböcker verkligen är något för barn. Ja barn är  ingen ingen homogen grupp. Jag anser att det är viktigt att det i barnboksproduktionen finns böcker som inte precis alla barn gillar. Tack och lov styrs bilderboksutgivningen inte enbart av populism. Men min erfarenhet  är att många barn har ganska lätt för att bli vän med Holes bildteknik. Jag tror det beror på balansgången, att där finns mycket annorlunda men att det ändå är en teknik som är släkt med bilder de hittar i sina dataspel. Men också för att det är roligt och överraskande.


/Karin

Bästa julkpappen: Ge bort en barnbilderbok till en vuxen

På supén efter vårt höstmöte satt vi och pratade om att barnbilderböcker kan vara bra presenter även till vuxna. Jag har gått och tänkt på den här idén. Den är bra på många sätt. Dels är ger man bort en bok som man är säker på att mottagaren orkar läsa. Dels så är det ett sätt att påminna dem barnet inom dem. Samtidigt ger man bort en konstupplevelse. Hittar man en bilderbok som träffar mitt i prick så kan det bli ett fantastiskt möte mellan mottagare och givare, bok och läsare.

Här är några tips på bra julklappsbilderböcker!

Till entreprenören : Gatans prins av Dominique Mwakumi

Till romantikern: Hermans hemlighet av Stian Hole

Till den invandrade från mellanöstern : Pojken , flickan och muren av Ulf Stark och Anna Höglund

Till den inredningstokiga; William Morris bok av Benjamin Lacombe och Agata Kawa

Till den övergivna ; Apan och jag av Eva Lindström

Till socialisten; Du hör inte hit Beiron av Anna Härmälä

Till den ängsliga; Gittan gömmer bort sig av Pija Lindenbaum

Till den religöse; Den lille mannen och Gud av Kitty Crowther

/Karin

Handlar böckerna om Herman om det ofattbara?

Stian Hole är en norsk illustratör och barnboksförfattare som skrivit tre böcker om Herman (eller Garmann som han heter på orginalspråk). Hole har ett väldigt speciellt bildspråk, helt skapat i datorn med fotografier och illustrationer sammanfogat till drömska bilder. Den första boken som heter Hermans sommar , tog de svenska kritikerna med storm. Historien om böckerna Herman och barnen på biblioteket där jag arbetar kräver sitt eget blogginlägg. Men det är böcker som kräver en del av sina läsare och fungerar bäst för barn från sex år. Men kanske är det hos nio och tioåringana som böckerna hittat sina största fans, eftersom det är så häftiga illustrationer. Det är bilder som fungerar som ett slags befriare för de som tidigare trodde att de visste vad en bilderbok gick ut på.

Enligt mig är Herman och eldsvådan en mellanbok där den nyss framkomna traditionen från Hermans sommar fördjupades. Med Hermans hemlighet revolutionerar Stian Hole än en gång bilderboken. Jag har läst boken några veckor nu och försökt komma på något vettigt att skriva, men det är inte lätt, för detta liknar inte något annat. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att de teman som jag ser i alla Herman böckerna, men framförallt i den sista, är Det ofattbara.

Bilden från skolgården är ett myller av barn, men Herman håller sig lite vid sidan av, han är rädd och inte den som vet precis hur man skall göra för att vara självklar och eller hur han skall göra för att slippa bli ifrågasatt av de barn som han är rädd för.

I centrum står tvillingarna Hanna och Johanna. De går först i syttende maj tåget, före fanbäraren, som är Elvis Presley.
På festplatsen när de gått tåget befinner han sig plötsligt på ett äventyr med Johanna, den snälla av tvillingarna. Tillsammans söker de sig till en plats i skogen, i flykt från den elakare tvillingen. De hittar vad de tror är resterna av en rymdkapsel och de hittar varandra. Men Hanna ligger där och lurar, hotar att avslöja deras hemligheter.

Det ofattbara illustreras exempelvis av att inte vara självklar på skolgården, rymdkapseln, av stjärnhimlen, kärleken till Johanna, att inte förstå hur tvillingarna kunde bli så olika, om drömmar, fantasier och om vad som gör en hemlighet så spännande. Men framför allt illustreras det ofattbara av bildspråket. En djärv gissning är att om det kommer en fjärde bok om Herman så handlar den om Hanna. För Herman är en sökare.
/Karin