Katalin Szegedi och möjligheten att se

Katlin Szegedi är en av Ungerns och kanske världens mest intressanta bilderboksillustratörer. I Sverige gav Felis förlag ut hennes bok Lenka ut år 2010.

I Lenka använder sig Szegedi av collageteknik med wellpapp i botten. Illustrationerna bygger på kontraster i miljön med det grå wellpappliknande och den färgstarka Lenka målad i mättad röd färg, som det också finns stänk av i de andra personerna. Det röda fyller berättelsens centrum som handlar om Lenkas utanförskap.
Lenka är en flicka som är duktig på att måla. Hon älskar sin egen målade värld, men föräldrarna vill att hon skall ge sig ut för att få vänner. Ute på gatan blir Lenka mobbad för att hon är tjock. Berättelsen slutar med att hon blir vän med en pojke med samma intresse.

Jag och min dotter läste den här boken många gånger under ett halvår. Ofta fick jag höra att det var en missuppfattning att Lenka var tjock. Det var Lenkas hår och kappa som var stora, men benen var ju pinnsmala vilket bevisade att hon inte var tjock menade min dotter. I en intervju om Lenka säger Katalin Szegedi:


Jag är en rödhårig, knubbig flicka fast i vuxen version så jag förstår skälet till din fråga. Ja, Lenka är jag, iallafall till utseendet. Men det är inte medvetet att det ska bli så. Alla de smala flickorna som jag gjort till böcker tidigare är också jag. De representerar mig som ung och slank, kan man kanske säga. Så jag håller med. Illustrerade figurer i böcker liknar ofta sina illustratörer"


Skulle man inte kunna säga att boken om Lenka handlar om den missförstådda, barnet, konstnären och människa? Eller om den missförstådda världen? Ordet missförstådd ger associationer i all oändlighet. Är det så att vi väljer att se saker som stödjer vår redan färdiga världsbild? Kan konsten förändra vårt sätt att se? Jag tror det. Därför är det bra om vi kan låta våra barn få ta del av olika slags bilderböcker, som exempelvis boken om Lenka.

Varje land har sin egen bilderbokstradition. De bilderböcker som översätts till svenska kommer främst från den anglosaxiska världen, Frankrike, Tyskland och Norden. Att det är så har med den rådande världsordningen att göra. Men man får ändå tacka för alla försök att förändra detta, som ger oss möjlighet att se på ett annat sätt.


/Karin

Vanja Larberg

Bladslottet är barnböcker utgivna på förlaget Bladstaden. Deras intention med sin barnboksutgivning är att vara ett mellanting mellan barnbok och konstbok. (Mia Juhlin har skrivit om dem i en artikel i Solägget som vi publicerat här på bloggen)

Sjung den (Bladstaden 2011) är en bilderbok om ett barn som vandrar runt i en stad som hon trugar eller bara får att sjunga. Brevbäraren sjunger om breven , några barn sjunger om en staty och slutligen är det någon som sjunger staden. När hon ber en man sjunga om en kanin så är en del av sången så här:

"Här syns hallon och fasaner

i buskarna runt om

Det lyser i neon på husen

skyltar ropar Kom!

Och världen ändrar färg

när det äntligen blir höst

Men stigen är sig lik,

markens lilla röst"

Illustrationerna är varsamt målade, den minner mig om impressionismens spel med ljus och skuggor, men tydligast av allt är kanske känslan av att försöka illustrera musik. Det är ljust, luftigt och tycks stiga mot himlen, med mycket omålad yta på sidorna där bild och text liksom svävar tillsammans.

Poeten Sara Hallström och illustratören/arkitekten Vanja Larbergs Sjung den är en försiktig bilderbok om en sjungande stad. Det försiktiga är ett nödvändigt anslag för att skildra den illusion som de tycks vilja förmedla. Resultatet blir vackert och en tankeväckande kontrast till allt vederhäftigt som tar plats i andra bilderböcker.

Bästa julkpappen: Ge bort en barnbilderbok till en vuxen

På supén efter vårt höstmöte satt vi och pratade om att barnbilderböcker kan vara bra presenter även till vuxna. Jag har gått och tänkt på den här idén. Den är bra på många sätt. Dels är ger man bort en bok som man är säker på att mottagaren orkar läsa. Dels så är det ett sätt att påminna dem barnet inom dem. Samtidigt ger man bort en konstupplevelse. Hittar man en bilderbok som träffar mitt i prick så kan det bli ett fantastiskt möte mellan mottagare och givare, bok och läsare.

Här är några tips på bra julklappsbilderböcker!

Till entreprenören : Gatans prins av Dominique Mwakumi

Till romantikern: Hermans hemlighet av Stian Hole

Till den invandrade från mellanöstern : Pojken , flickan och muren av Ulf Stark och Anna Höglund

Till den inredningstokiga; William Morris bok av Benjamin Lacombe och Agata Kawa

Till den övergivna ; Apan och jag av Eva Lindström

Till socialisten; Du hör inte hit Beiron av Anna Härmälä

Till den ängsliga; Gittan gömmer bort sig av Pija Lindenbaum

Till den religöse; Den lille mannen och Gud av Kitty Crowther

/Karin

Benjamin Chaud

Min kanin sockan (rabén & sjögren) är årets kanske charmigaste bilderbok. Upphovsmannen Benjamin Chaud är en av Frankrikes populäraste bilderboksillustratörer. Det här är hans författardebut.

Chaud arbetar med humor och charm. Han använder sig av överdrifter som gör bildspråket roligt men också hjärtskärande. Överdrifterna visar sig i samspelet mellan naturen och de utryck som pojken och kaninen har. Det lyckas bli hjärtskärande eftersom det handlar om en osäker världsfrånvänd pojke och hans fina men enda vän den riktigt naiva kaninen.

Pojken har kommit på att han är för stor för att umgås med kaninen, som varken är bra på att sparka fotboll eller leka indianer och cowboys. Men kaninen är hans enda vän. Han tar med sig kaninen till skogen för att lämna honom där. Kaninen följer honom glatt, ovetandes om det öde som pojken planerar för honom. Pojken binder fast kaninen vid ett träd och går hemåt. Snart drabbas pojken dock av dåligt samvete och går tillbaka för att hämta hem kaninen, som visar sig vara försvunnen. I ett hus med en flicka som tar hand om övergivna djur återfinns kaninen. De sitter och pratar om pojken då han kommer dit. Det är ett trevligt samtal eftersom kaninen inte alls har förstått att pojken försökte lämna honom. Pojken blir vän med flickan och en hund som hon har hand om. Tillsammans bestämmer flickan och pojken att de skall ta hand om övergivna djur. På sista sidan springer pojken hem med kaninen på sina axlar. Båda är lyckliga över att ha fått nya vänner.

När jag läser associerar jag till det som ofta sker med barn från fyra femårsåldern fram till kanske tjugoårsåldern eller i värsta fall hela livet, då en del begår våld mot sig själv för att passa in istället för att låta det unika var vägledande. Jag tackar också för skildringen av den starka flickan.

/Karin

Sara Gimbergsson

Illustratören Sara Gimbergsson har i år tillsammans med författaren Lilian Edvall publicerat bilderboken Zenobia tappar bort sig (B Wahlströms förlag). Gimbergsson och Edvall har tillsammans tidigare kommit ut med bilderböckerna om Kaninen. Jag skulle vilja påstå att deras gemensamma stil kännetecknas av att vara vardagsnära och lättillgänglig, utan att vara banal eller enkel. Ambitionen tycks vara att på stilfullt allvar skildra barns vardagsdramatik. Så även i berättelsen om Zenobia. Men där finns ett ord jag hakar upp mig på. Det är ordet festival. Man får läsa att Zenobia är på festival. Fast illustrationerna tyder på att hon snarare befinner sig på en marknad. Nog är det skillnad på festival och marknad?

Det är en dramatisk berättelse om Zenobia som är runt fyra fem år och plötsligt tappat bort sina släktingar. Hon blir omhändertagen av några ungdomar. Polisen kommer till hjälp men problemet är att ingen saknar Zenobia. I det lyckliga slutet visar det sig att familjen delats upp i två grupper och den enda gruppen tror Zenobia är med den andra och vice versa.

Illustrationerna blir spännande när de skildrar Zenobias rädsla då hon begriper att hon kommit bort. Hon står i mitten av gående vuxna som blivit till skuggor och siluetter. Annars är illustrationerna välgjorda men inte särskilt speciella. Trots att boken inte hör till de konstnärligt mest intressanta bilderböckerna så är det definitivt en bok som tar barns upplevelser på allvar. Det här är en bok som utan vidare kan nå många barn, vilket är bra. Olika bilderböcker måste kunna få ha olika syfte.

/Karin

Adventsmöte!

Torsdagen den 8 december kl 19.00

När decembermörkret smyger på oss, möts vi i värmen inomhus och njuter av julens alla dofter, lussekatter, glögg, pepparkakor, klementiner och förstås godis.

Efter att ha försett oss med allt detta, slår vi oss ner och lyssnar till kvällens föreläsning av Isabella Nilsson, chef för Göteborgs konstmuseum. Hon kommer att berätta för oss om konstnären och författaren Jan Lööf, som häromdagen fick Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-stipendium och dessutom är högaktuell genom den framgångsrika utställningen på Göteborgs konstmuseum.

Boklotteri

Vi säljer julkort, böcker och andra möjliga julklappar. Efter föreläsningen äter vi, som traditionen också bjuder, en skinksmörgås och öl/vatten. Vi träffas på Kulturhuset Kåken, f d Härlanda fängelse, Kålltorpsgatan 2. (Spårvagn 1 eller 3 eller buss 17, hlpl Stockholmsgatan.)

Adventsmötet kostar 150 kr för medlemmar, för gäster 170 kr och för studenter 100 kr. Anmälan senast tisdag 6 december till Margaretha Dahlström, tel 16 93 70eller e-post mg.dahlstrom@comhem.se eller Frida Lax i Bokskåpet, tel 306 30 00eller e-post frida@bokskapet.se

Väl mött! Styrelsen

Jan Lööf får Astrid Lindgren priset 2011

Jan Lööf tilldelas Astrid Lindgren priset för 2011 med motiveringen:

”Ett författar- och konstnärskap med ett eget detaljrikt universum befolkat av originella karaktärer och där uppfinningsrikedom och äventyr går hand i hand med teknik och funktion. Jan Lööfs magiska värld smälter samman fantasi och realism och utgör en oemotståndlig lockelse för såväl stora som små läsare”.

För oss som vänförening till Konstmuseet i Göteborg så känns det extra kul att priset kom just i år då det just nu pågår en Jan Lööf utställning på Konstmuseet i Göteborg.

I ett av grannhusen till konstmuseet, dv.s Göteborgs stadsbibliotek har man hängt på Jan Lööf-temat Här tipsar barnbibliotekarien Sarah Markensten om sina favoriter bland Jan Lööf böckerna:

Jag har också försökt hitta ett klipp med Jan Lööf själv, men det gick inte så bra. I alla fall inte något klipp där han pratar om sina böcker. Men håll till godo, här ser ni Jan Lööf spela saxofon på Mosebacke tidigare i år:

/Karin

Øyvind Torseter

Den norska bilderboken som på svenska heter Ge Järnet, Ina med text av Tore Renberg och illustrationer av Øyvind Torseter (Kabusa förlag 2011) utsågs av norska kulturdepartementet som 2010 års bästa barn och ungdomsbok.

Torseter har en säregen stil där han blandar tekniker som teckning, digitala bildtekniker och trediminesionella miljöer. Vissa av bokens uppslag ger intryck av att delvis eller helt vara uppbyggda av pappersmodeller. Det är just pappersklippen som gör boken unik. Jag har aldrig sett något liknande. Illustrationerna ger lika mycket intrycket av att vara autentiskt uppbyggd miljöer som bokuppslag.

Det är en berättelse om syskonkärlek. Ina är storsystern som tar med sin lillebror Hasse ut med yxan för att gå till skogs och hugga ett stort träd. Hasse är inte särskilt gammal än. Han snubblar och kan bara ett fåtal ord. Han bidrar till dialogen genom att hela tiden säga Och traktor. I slutet av berättelsen, när Ina äntligen får svinga yxan mot det stora trädet, dyker det också upp en traktor. Jag upplever berättelsen som syskonens lek, en gemensam fantasi. Systern berättar för lillebror som tjatar om att få med traktorn i berättelsen. Det är charmerande och förmodligen enkelt att relatera till för de flesta barn.

Syskonen beger sig ut på ett farligt äventyr med yxa över en is alldeles ensamma och träffar på skogens alla djur. En farlig örn cirkulerar över dem när de går på isen. En björn, en älg, ett lodjur, en varg och många fler djur gör dem plötsligt sällskap. Att boken ges ut i Sverige gläder mig med tanke debatten om den nymoraliska vågen inom barnlitteraturen som pågick för några år sedan. . Vi får hoppas att de svenska föräldrarna inte förskräcks över yxor, björnar och ensamma barn på isar. För det handlar om att låta fantasin blomma och leka med det farliga. Men också att genom utmanande tankar bygga förnuftet. Berättelser måste få vara berättelser och inte instruktionsböcker för det perfekta livet.

/Karin

Memmo och Mysen söker efter färger

En förenklad definition mystik är att säg att en mystikern söker efter gudomlig närvaro. Jag är ateist men brukar mena att det är samma sak jag känner när jag tycker mig komma i kontakt med något evigare än oss människor som enskilda individer, som en solnedgång, ett hav eller en nyfödd varelse. En mystiker kan man definiera som någon som på olika sätt letar efter sammanhang som kan ge förnimmelse av något större, som vissa väljer att kalla gudomligt.

Jag menar att den största gruppen mystiker vi har, som med enastående uthållighet, vetgirighet och glädje utforskar världen är de fyraåriga barnen. Det är just upptäckarivern hos dessa barn som Emma Virke tar tillvara i sin nya bok Memmo och Mysen söker efter färger av(Alvina förlag 2011) .

Det är en på bilderbok på rim där barnet Memmo mitt i natten packar sin ryggsäck och tar med sig nallen Mysen för att ge sig ut för att upptäcka världen och dess färger. Handlingen utspelar sig från natt till natt. Ljuset och färgerna tar sig sakta in och sedan bort från berättelsen.

Emma Virke använder samma collageteknik som tidigare. Färgerna är i fokus och tydliggörs genom kontraster. Illustrationerna håller ihop men överraskar, det ena uppslaget kan inte förutspå det andra. Därför tycker jag också berättelsen speglar ett slags lycka över tillvarons oändliga variationsmöjligheter. Eller en hyllning till färgrikedomen.

Memmo och Mysen är väldigt intressanta personligheter. Det händer något med deras ansiktsuttryck på varje bild och det ger berättelsen spänning. Texten i boken fungerar, för berättelsen framåt, men är inte lika speciell som illustrationerna, men därmed inte sagt att det är dåligt skrivet.

/Karin

2011 års Emilpriset till Astrid Lindgrens minne tilldelas Gunilla Bergström

Gunilla Bergström tilldelas i år Emilpriset till Astrid Lindgrens minne. Juryns motivering lyder:
Med värme och humor och genom ett särpräglat bildspråk har hon skapat gestalter som Alfons Åberg, Milla och Bill och Bolla och visar genom dem en djup förståelse för barnets egenart. Mot grundtryggheten i böckerna om Alfons och hans kompis Milla står den växling mellan sorg och glädje som kännetecknar stämningen i Ramsor och tramsor om Bill och Bolla och Tokigt och klokigt, böcker som är inspirerade av Gunilla Bergströms utvecklingsstörda dotter.

Prisset delas ut den 26 november och prissumman är 30 000 kronor. En länk till Alfons Åbergs hemsida finns här.



En fin intervju med Gunilla Bergström

Gunilla Bergström berättar om sin senaste Alfons bok