För några veckor sedan gick jag in på Bokskåpet i Göteborg för att köpa Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Jag hittade den och var på väg att betala men drogs mot ett bord med en bok som jag inte kunde gå förbi. Jag lyfte upp boken, läste den och fann mig själv gråtande. Det är inte så jag brukar göra.
Boken var Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg. Den boken var för mig något av
det vackraste, modigaste och mest hoppfulla jag läst på länge. Och jag läser mycket. När jag slog igen
sista sidan kände jag ett stort JA inom mig. Äntligen en bok som rispar i stigmat kring psykisk ohälsa.
Äntligen en bok som inte är antingen hemsk eller god. Äntligen en bok som tillåter sig att ställa frågor, men utan tomma svar.
En pappa försvinner från sin dotter. Han försvinner in i sjukdom och bort till vård bakom låsta dörrar.
Flickan undrar var han är, hur han kan tänka på att inte leva när hon finns, när han ska komma tillbaka?
Hon tar inte hans nej för ett svar när han inte vill ses utan åker tillbaka till sjukhuset varje dag och söker de som låter sig finnas där. Hon får en vän i en annan patient som trots sin egen smärta på sitt eget vis förmår finnas där för flickan. Vännen ska simma över havet och barnet ska följa med. De samtalar, simmar, somnar, väntar sida vid sida tills pappan kan följa med hem igen. Hemma blir inte allt glittrande lyckligt bara för att pappa är där igen. Pappan blir inte helt glad, en del människor blir inte det. Men det går ändå.
Jag har länge arbetat som kurator inom sjukvården med särskilt fokus på barn som närstående. Jag har följt många familjer genom livssmärta. Jag har hört berättelser som liknar den i Dyksommar. Jag vet såklart inte allt om hur det är att vara barn till någon sjuk. Men jag vet att om det finns utrymme för barn att ställa akuta och nödvändiga frågor är det något av det mest förebyggande som finns. Jag vet att om vi ska låtsas att alla vuxna är glada är det förödande. Jag vet att om barn blir skrämda för sjukhus och sjukdom är det farligt. Mycket farligare för de än att få utforska det som är och få sätta ord på det de känner ser hör förnimmer. Sorg, smärta och förvirring är inget att längta efter, det är inget att önska någon. Men sorg, smärta och förvirring hör livet till. Olika mycket, för olika människor. Det är inte per definition farligt. Det är bemötandet av sorg, smärta och förvirring som kan bli farligt. Sara Stridsbergs ord är fria, uppriktiga, raka, tillåtande. De går rakt in och jag tror på varenda ett. Sara
Lundbergs bilder målar mig in i flickans värld och jag blir alldeles mjuk av formerna, färgerna,
uttrycken. För mig är Saras ord och Saras bilder tillsammans en befrielse, en vila och en obeskrivlig gåva till så många barn och vuxna.
Emma Vendelek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar