Elin Fahlstedt

Bara 21 år gammal blev Elin Fahlstedt en av vinnarna i Opals bilderbokstävling 2010 med boken Önskeprickar.

Jag har haft boken hemma ett halvår och har haft svårt att bestämma mig för vad jag skall skriva om den. Att det är en bok med annorlunda uttryck och poetiskt språk duger inte, då det är något kännetecknar så gott som alla bilderböcker med någon uns av kvalité och originalitet.

Då jag först fick fatt i boken så ville negligerade den eftersom illustrationerna påminde mig om manga, vilket jag avfärdade som ett billigt trick. När jag sedan läst boken och inte kunde undgå märka att den är ambitiös så blev jag irriterad. Det är klart en bilderbok som utmanar mina föreställningar om vad en bra bilderbok är. Sådant är kul! Jag kan inte heller placera in den i någon speciell genre så jag antar att det är början på något nytt. Förmodligen är det förmätet att jämföra bildspråket med Andy Wharols genombrott med popkonsten, men det är den enda association jag får. Kanske hör boken hemma i popkonsten?

Att denna genomarbetade bilderbok har använt sig av lättillgängliga formler från serievärlden känns efter viss eftertanke som ett smart tilltag för att nå sin målgrupp, då berättelsen är allt annat än en lättsam. I centrum finns ett barn som lever i en märklig spökstad med en hemsk fabrik i centrum. Där finns bl. a. män med parabolhattar, en galen mamma i ett badkar, ett torg där det säljs jord, skrotdelar, mat och äpplen (från en annan plats för i staden kan inget växa).

Berättelsen handlar om huvudpersonens födelsedag. Hon (eller han) följer olika lappar genom staden för att slutligen hamna hos sina goda vänner med en lapp som det står Grattis på. Värmen från vännerna och ljuset i den sista illustrationen är historiens hopp. En bilderbok som med ett närmast surrealistiskt grepp tar upp situationen för barn som tvingas växa upp i ett okontrollerat mörker, sådant behövs. Nu när jag väl börjat skriva om Önskeprickar känns det som jag inte kan sluta. Men det är nog bäst att sätta punkt här.

/Karin