Emma Virke och vardagsmagin

Emma Virke har i höst illustrerat två bilderböcker Memmo och Mysen bråkar i vinden (Alvina förlag) där hon är både författare och illustratör, samt Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Bonnier Carlsen) där hon illustrerat och Grethe Rottböll författat.

Virke är en av våra unga egensinniga bilderboksförfattare som arbetar med blandteknik. Det är collageteknik med material som tyg, papper och garn i  en blandning av mättade färger och akvarelltoner. Virkes förmåga att lyfta fram sina figurers känslor som fascinerar mig mest.  I allt från glada plastpåsar till skildringen av lyckorus och desperation. Det finns ett djup i hennes gestalters ansikten, något osagt som jag gärna vill veta mer om.


Jag har läst Memmo och Mysen bråkar i vinden ett tag. Men att läsa boken några dagar efter stormen Simone gör läsningen starkare.

Virke bygger upp en samstämmighet i historien mellan Memmo och Mysen och landskapet. Det börjar ljust, lite blåsigt och spännande, blir sedan mörkt och desperat för att sluta i stillsam glädje. En struktur som är evig i naturens växlingar, men som också följer klassisk berättardramaturgi. Kanske för att själen också är ett stycke natur?  En del stormar är svåra att hämta sig ifrån. Annat kan vara besvärligt, men blåser över. Det är sådant jag kommer att tänka på när jag läser den här boken efter att Simone har svept över landskapet.

Virke lyckas lägga an ett utryck för att tilltala barn, vilket kanske den blå nallen Mysen är tydligast exempel på. Det här är en lättillgänglig bilderbok. Samtidigt är det inte svårt att placera henne i en expressionistisk tradition där både Van Gogh och Munch är närvarande.

I Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta beskrivs en pojkes sorg efter sin döda pappa. I den här boken handlar det om att försonas med det svåra ofattbara, en pappa som aldrig kan ersättas. Det är en bok med respekt för det svåra, som låter barnen vara sörjande.

Här är perspektivskiftena intressanta. Boken börjar helt krasst med meningen Jons pappa är död. Illustrationerna är bleka och går i grått. Jon sitter i ett fönster, utanför är en lekpark med barn och föräldrar. Det blir natt och rummet är mörkt, bredvid Jons säng finns en tom röd fåtölj, den pappan brukat sitta i. Vi får följa Jons minnen, med en pappa som var lojal, en pappa som alltid kommer att finnas i Jons hjärta. På sista bilden sitter Jon i den röda fåtöljen med en röd bok i vilken han gjort berättelser om pappan. En röd bok som skall få plats i det svarta hålet i Jons hjärta. Om Memmo och Mysen bråkar i vinden gör magi av vardagen så begripliggör Jon har ett svart hål i sitt hjärta det ofattbara genom att bygga ihop sorgen med vardagsminnen. Emma Virke väjer inte för att skildra det stora i den unga människan.

/Karin