I Sverige är vi väldigt duktiga på säkerhet, vilket har bidragit till mycket bra, men har kanske också gjort oss räddare? Kan bieffekten av ett alltför omfattade säkerhetstänk jämföras med den känsla som kommer av att stå väldigt länge på kanten och förbereda ett hopp?
Sådant jag tänker på när jag läser Viveka Sjögrens bilderbok Vi blåste bort ibland? (Kabusa böcker 2013). En bok i högkantsformat, med lite text och mycket innehåll. Berättelsen handlar om två som bor under ett träd. Det är en romantisk berättelse i pastell och akvarell (blandteknik) om dessa två som bygger en koja i ett träd, som överlever genom att känna in naturens växlingar.
För det mesta är det bra, men någon gång blåser de bort, vilket de tar med ro. Andra gånger händer det oväntade som när trädet börjar sjunga, eller när giraffer kommer förbi. Om det finns något budskap i berättelsen så är det att ha tillit till att allt ordnar sig. En bra kontrast till kollektiv ängslighet.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar