Det är en Anna Höglund som jag inte direkt känner igen.
Hon arbetar med en annan typ av färgskalor än hon brukar (inte mättat, mer dovt) och där finns ett annat allvar, ett slags skräck i bilderna. Jag ser hennes egen Syborg Stentorp i bilderna från Resor jag aldrig gjort av, Syborg Stensump(1992) men jag ser också Edward Hopper, Lena Cronqvist, Shaun Tan och Peter Tillberg.
Berättelsen handlar om ensamhet, utsatthet och gemenskap. I centrum har vi kaninen som lever ett människoliv men som aldrig riktigt känner igen sig i människorna.
Valet av kanin som berättarjag ger många olika möjliga perspektiv. Kaninen blir tydliggörande av berätelsejagets utanförskap. Det är en bild som bygger ut texten, man förstår när man ser. Traditionen från sagans bortbyting finns där. Men det är också en kanin i en bilderbokstradition full med kaniner från Beatrix Potter till Stephanie Blake. Anna Höglunds kanin är den första som tar sig an de stora existentiella frågorna. Bara det är en poäng som ger associationer. Kanske en utställning med bilderbokskaniner? Sagornas bortbyting ligger också nära till hands.
På slutet har kaninen ett samtal med sin morfar. Om man tittar noga ser man att morfadern också har kaninöron. De tittar i varandras ögon och kaninjaget ser att de är samma. Sen går han ut i naturen och ser hur allt hör ihop. Man måste nog känt sig ensam för att känna gemenskap.
Det här är en bok som passar från 13 år, som handlar om konstnärsjaget som kanske finns någonstans i alla, men mer i några. Jag antar att det med tiden kommer att bli en kultbok för brådmogna femtonåringar. Det är en bok som ger möjlighet till att förändra världen, genom att se sig själv från andra håll än man är van vid.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar