Yakup bor inte i Sverige. Kanske i Turkiet? Det är vad jag tror när jag får läsa och se det landskap och de människor som befolkar Yakup och hans vän Aylas värld.
Det är en bok som har formen av en skröna eller en minnesbild, om pojken Yakup som var så oerhört tokig, gjorde så mycket fel. Efter att han fått glasögon gick saker bättre, även med läsningen och han blev sedemera Yakup professorn.
Det är spännande illustrationer, mycket starka färger, platta hus, tuppar, gamla gummor i hucklen, tjocka gubbar, och lastbilsflak med meloner. Människorna, myllret, lanskapet, sensmoralen, är skildringar som vanligtvis inte syns i den svenska bilderboken. Man kan tänka sig att val av plats är ett sätt att kasta sig loss eller åtminstone befria sig från den svenska bilderbokstraditionen. Det är roligt och oförutsebart. Skönt att röra sig på ett nytt ställe. Som en öppning.
Jag hoppas att det här kan vara en nyckel till att vi får fler svenska bilderboksmakare med rötter i andra länder. Under alla år som barnbibliotekarie i förorter med många invandrare har jag ibland kommit i diskussion om att deras vardag inte syns i den svenska bilderboken. Jag har alltid svarat att det är de själva som måste göra de där böckerna om det skall kunna bli någon kvalité. Sen stöter man på nästa problem; de normer som styr vad som anses vara en bra bilderbok. Vilken eller vilkas estetisk får plats innanför de ramarna? Men Yakup Tokstollen visar på en alternativ väg. Jag får tro på den tillsvidare.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar