En bok om läsandets kraft

Ibland slås jag av hur böcker först påverkat och sedan styrt mitt liv. Från de första läsupplevelserna, till min första kompis som jag delade läsningen med, till  att jag i dag arbetar som bibliotekarie och att jag i stort sett hittat hela mitt umgänge genom skönlitteraturen.

William Joyce vann en Oscar 2012 för bästa animerade film med The fantastic flying books of Mr Morris Lessmore. Av berättelsen har också gjorts en bokversion som kom ut på Kabusa böcker i november 2012 under titeln Mr Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna. En bok till alla oss som låtit kärleken till böcker styra våra liv.

Berättelsen handlar om den unge  och skrivande Morris Lessmore (less is more). Hans liv förändras när ett knippe flygande böcker ger honom skjuts till en byggnad med många olika böcker som han lär sig älska, sköta om och leva med.  Under kvällarna skriver han sin egen bok. På slutet är han gammal, lämnar byggnaden och flyger i väg på samma sätt som han en gång kom. En berättelse om läsningens tjuskraft.

Bilderna andas aristokratisk 1900-talsmiljö. Det är vackert och mystiskt med en symbolik som är svår att värja sig ifrån, det är mättat och lustfyllt. Illustrationerna spelar med det tunga och det ljusa; det högtidligt inredda biblioteket,  solljusets brutala påverkan, böckerna som flyger runt och skapar en oförutsebar spänning.

Det finns också en app för den här historien.

Filmen är mer dramatisk än boken. Båda förtjusande på sina olika sätt, men filmen är ju ordlös men språket i boken är välkomponerat och betydelsefullt. Det är samma berättelse, men med olika klang. /Karin

Mardrömmar

Ifall en bok passar för många eller få barn säger egentligen ingenting om bokens kvalité. Barn måste likaväl som vuxna, ges en möjlighet att ha en  smalare smak. Sen handlar det om utveckling, att det smala oftast inspirerar det breda. Det bildspråk som  i dagens bilderböcker anser vara lättillgängligt skulle förmodligen setts som svårt och smalt för tio år sedan.

Om Vargarna i väggen ( text Neil Gaiman och illustratioiner Dave McKean, Epix förlag, 2012) är en svår eller lättillgänglig bok har jag inget enkelt svar på. Jag tror att den är rätt lättillgänglig, även om folkbiblioteken på sätt och vis gör den svårtillgänglig eftersom Bibliotekstjänst valt att klassa den som en bok för mellanåldern, så att den inte kan hittas i bilderbokstrågen där den enligt mig borde stå.

Att det blivit så antar jag beror på att författaren och illustratören tidigare samarbetat med vuxenserier som Sandman, Mr Punch och Violent Cases. Epix förlag är heller inget barnboksförlag utan ger ut främst vuxenserier vilket också kan ha bidragit till genrebestämningen. Men de flesta barn i mellanåldern finner nog berättarstrukturen förutsebar och den pedagogiska avsikten övertydlig.

Berättelsen handlar om Lucy och hennes familj. I huset där de bor upptäcker de plötsligt att det bor vargar i väggarna. Vargar som tar sig ut ur väggarna och tar över hemmet. Familjen hamnar i väggen istället, men de tar sig slutligen ut i hemmet igen och då blir vargarna väldigt rädda och springer iväg. Boken har en tydlig hemvist i anglosaxisk berättartradition, både i dess charm och den något övertydliga sensmoralen. Men det är bra ändå eftersom illustrationerna ger uttryck för både mystik och humor, som lyckas vara både lättillgängliga och lite svåra, en konst, men inte nödvändigtvis stor konst. Det är modernt på ett sätt som jag tror attraherar dagens barn. Illustrationerna är en blandning av pennteckning, fotomontage, collage och datorgrafik.

Det är en berättelse som passar bäst för 4-6 åringar.  För de som letar efter äventyr i alla vrår likväl som för de som vill sluta på förskolan och definiera sig som något lite modigare. Det är kul och spännande.

/Karin

¨

Skalbaggar!

Augustin Comotto är en illustratör och bilderboksförfattare från Argentina, vars böcker nått utanför hemlandet. Sju miljoner skalbaggar (Siete millones escarabajos) kom ut på Lindskogs förlag nu i höst.

Ungefär samtidigt som boken kom ut så lade jag märke till att avdelningen om insekter är särskilt stor på bibliotekets barnavdelning där jag är ansvarig för inköp. Jag bär nämligen på en föreställning om att många barn är fascinerade av småkryp, som exempelvis skalbaggar vilket Comottos bok handlar om.

Förklaringarna till barns och människors fascination för småkryp är nog olika. Men en idé som jag bär  med mig sedan barnsben är att dessa små insekters sätt att organisera  ger  en förnimmelse av det oändliga.  Det får åtminstone mig att komma i kontakt med hur liten jorden är i det stora universum.

Comottos bok går i svartvitt. Det handlar om sju miljoner skalbaggar som invaderar en båt för att åka till sin kusin Marcelo som bor i ett avlägset land. Det är galet på ett sätt som kan förstås av en tvååring. Som vuxen läsare uppskattar jag att Comotto tar ut svängarna och hittar ett eget, rätt hämningslöst tilltal. Skalbaggarna är (medvetet) slarvigt tecknade, men ger intrycket av att vara olika intressanta personligheter, som man jag vill veta mer om. Tänk sju miljoner personliga skalbaggar! Ja alla får inte plats på bild i boken så klart,  men där finns ändå en tanke om den oändliga variationen.

Svein Nyhus menade på sin föreläsning hos oss i höst att en bilderbok måste ses i relation till andra bilderböcker. På så sätt får denna svartvita bilderbok ett speciellt värde, just för att den är svartvit och för att den är en av få bilderböcker i den svenska bilderboksproduktion som kommer ifrån Latinamerika. Samtidigt som den handlar om något så spännande som skalbaggar.

/Karin

Välkommen på adventsmöte

'




Årets medlemsmöte håller vi måndagen den 3 december klockan 19.00 på Kulturhuset Kåken*.
Föredraget heter Den första boken, där två bilderboksdebutanter Erika Hedman och Lena Due Jensen berättar om sina bilderböcker som kommit ut nu i höst.

Som tilltugg till föredraget bjuds på glögg, pepparkakor, clementiner och godis. Efteråt blir det skinksmörgås, samkväm och boklotteri. Inträde: 150 kronor för medlemmar. 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter. 

Anmäl till Frida på bokskåpet senast fredagen den 30 november, tel 03130630 00 eller via mejl

frida@bokskåpet.se 

* Kåken ligger i f.d. Härlanda fängelse. Adress Kåltorpsgatan 2. Spårvagn 1 eller 3 eller buss 17. Hållplats Stockholmsgatan.

Den vindlande vägen och den lilla grodan

Willa Holma är ett nytt förlag och deras allra första bok; Den vindlande vägen och lilla grodan med text av Linda Fridh och illustrationer av Jutta Falkengren utgavs nu i oktober.

Falkengrens illustrationer ger mig en idé av sjuttiotalet då jag växte upp. Det är en skön grön värld, som påminner mig om bilder ett av mina  barndoms nattlinnen och tjeckiska tecknade barnprogram. Det handlar väl om formspråket, men det är inte mossigt, utan snarare klassiskt. Därför känns det som en modern bilderbok.

Boken öppnar dörrar, får mig att ramla in i en värld för obegränsad fantasi och möjligheter. Berättelsen handlar också om den vindlande vägen där grodan tar sig fram. En väg som man inte kan och som tar oss bl.a. till himlen, under lejon, maränger och simbassänger. Ord och illustrationer bjuder på en balanserad humor. Det är skickligt eftersom om idén presenterad på fel sätt, med fel tilltal likaväl skulle kunna känts både motbjudande och och hurtfrisk. Men resultatet är lockande och vilsamt. En länk till Jutta Falkengrens blogg finns här
/Karin

Rafflande Snövit

Det har kommit en ny bilderbok som tolkar Snövit, med illustrationer av Benjamin Lacombe (Rabén & Sjögren 2012) . Det här den inte särskilt barnanpassade versionen, med stark symbolik som inte går att ta miste på. Som vuxen kan jag koppla bilderna till mitt eget liv. Samtidigt hoppas jag att bilderna skall kunna etsa sig fast och vara vägledande, för unga som läser sagan. För det är en symbolik som kan föras över på maktutövande som ofta är subtilt och svårfångat, men som dock är rådande. Har man de här bilderna med sig kanske man kan fånga essensen i en del maktspråk tidigare:


Den hemska styvmodern, anorektitiskt smal med levande fräsande ormar runt halsen. Snövit i en gyllene bur med styvmodern med nyckel i munnen och en påfågelkropp.  Snövit som har en fågel i en bur i sitt bröst, infångad av styvmodern. På slutet, när snövit gift sig får styvmodern, som nu kallas trollpackan, gå i ett par tofflor av glödande kol.

Mina egna barn tycker att det är en bra bok. Det är en bok som fått dem att ifrågasätta Disneyversionen, som något för tillrättalagt, för att vara gulligt. Plötsligt så tar de där steget som man väntat på. De börjar se syftet bakom den kommersiella kulturen. Det är väl så man måste göra för att utmana det kommersiella, man får visa något starkare.

Men vem är Snövit? Det finns ju en symbolik här som är enkel att ta till sig. Min första tanke är att Snövit är en kvinna i ett samhälle där mannen är norm.  Utseendet är det som är kvinnans värde, som kanske jagar bort henne men som också talar om vem hon är. De sju dvärgarna är bra manliga förebilder som hon möter på vägen. De råkar vara män men är väl främst stödjande vuxna som vägleder henne i livet, det goda samhället.

/Karin

Stark och Lundberg!

Sara Lundberg har just tilldelats Elsa Beskow-plaketten  för Vita streck och Öjvind. I höst har hon  har tillsammans med författaren  Ulf Stark gjort bilderboken Yakup Tokstollen som utkommit på Berghs förlag nu i höst.

Yakup bor inte i Sverige.  Kanske i Turkiet? Det är vad jag tror när jag får läsa och se det landskap och de människor som befolkar Yakup och hans vän Aylas värld.

Det är en bok som har formen av en skröna eller en minnesbild, om pojken Yakup som var så oerhört tokig, gjorde så mycket fel. Efter att han fått glasögon gick saker bättre, även med läsningen och han blev sedemera Yakup professorn.

Det är spännande illustrationer, mycket starka färger, platta  hus, tuppar,  gamla gummor i hucklen, tjocka gubbar, och lastbilsflak med meloner. Människorna, myllret, lanskapet, sensmoralen,   är skildringar  som vanligtvis inte syns i den svenska bilderboken. Man kan tänka sig att val av plats är ett sätt att kasta sig loss eller åtminstone befria sig från den svenska bilderbokstraditionen. Det är roligt och oförutsebart.  Skönt att röra sig på ett nytt ställe. Som en öppning.

Jag hoppas att det här kan vara en nyckel till att vi får fler svenska bilderboksmakare med rötter i andra  länder. Under alla år som barnbibliotekarie i förorter med många invandrare har jag ibland kommit i diskussion om att deras vardag inte syns i den svenska bilderboken. Jag har alltid svarat att det är de själva som måste göra de där böckerna om det skall kunna bli någon kvalité. Sen stöter man på nästa problem; de  normer som styr vad som anses vara en bra bilderbok. Vilken eller vilkas  estetisk får plats innanför de ramarna? Men Yakup Tokstollen visar på en alternativ väg. Jag får tro på den tillsvidare.

/Karin

Sotis, en alldeles sann historia

Illustration av Ilon Wikland

Under bokmässan när jag ofokuserat gick och tittade på allt men inget så fick jag se henne, Ilon Wikland. Hon satt där och signerade sin senaste bilderbok Sotis (Brombergs förlag 2012) Jag fick mig en bok signerad och sen glömde jag bort att  jag varit så ofokuserad och trött. Därefter gick jag hem alldeles lycklig.

I berättelsen om lilla katten Sotis är många av oss  hemma i ett välkänt bildspråk. I en magiskt skimrande vardag, som blivit sådan av de mättade färgerna, de mjuka linjerna, hemligheterna som verkar finnas där. Som gör att man vill fortsätta titta.

I Sotis är bakgrunden nästan alltid grön förutom några bilder med stor sorg som delvis eller helt går i blyerts. Det är växtligheten som är i centrum, död, liv, och hemlöshet.  Berättelsen handlar om en flicka vars lilla katt blir påkörd. Men en dag så kommer en ny katt gående, Sotis, och han flyttar hem till flickan.
/ Karin

Tryckfelsnisse: Visningen av A, B-se ska vara tisdag den 16 oktober

Det står fel datum för vår medlemsvisning av A,B,-se utställningen på Konstmuseet. Rätt tid är tisdagen den 16 oktober klockan 18. Anmälan till Margaretha Dahlström.

Jag älskar Pija Lindenbaum

"Jag älskar Manne" är Pija Lindenbaums senaste bilderbok. Eftersom jag är så oförbehållsamt förtjust i Pija Lindenbaum så är det svårt för mig att skriva något om henne. Vad jag tycker om hennes illustrationer, känns alltför privat, okritiskt, som en enkel veckotidningsnovell från min tonårstids romantiska ungdomstidningar.

Men det som är roligt med Lindenbaum är att mina barn är lika förtjusta i böckerna som jag är. De gillar både Lill Zlatan och Kenta, trots att en del vuxna påstår att det är allt för överdrivet genustänk för att barn skall tycka det är bra. Men det tror jag inte mina barn har tänkt en sekund på. De ser barn i en berättelse och gillar historierna, detaljerna i illustrationerna som gör att man vill stanna kvar i böckerna, eftersom det verkar finnas något mer där, som man inte riktigt får tag på, en ytterligare dimension kanske av känslor som väcks till liv men som inte riktigt identifieras.

Jag älskar Manne är Lindenbaums senaste, en bok för tvåårsåldern. Den bygger på tvååringarnas värld. Den mest våldsamma åldern med en ganska grov humor. Berättelsen utspelar sig i sandlådan. Det är en pojke som älskar sin kompis och det visar han på olika vis. Sen kommer ett tredje barn in i bilden och komplicerar. Det är en vardagsnära berättelse  som så väl speglar vanliga problem i tvåårsåldern. Det är roligt men respektfullt. Om sandlådebråk som verkligen är i sandlådan. Lite klargörande även för oss vuxna?
/Karin