lördag 31 augusti 2013

Hur har Plupp kunnat bli modern?


En fördel med att läsa böcker är att man egentligen aldrig behöver ta hänsyn till upphovsgivarens avsikt, utan kan göra vilken läsning som helst. Det är något man får klara av med verk man väljer att offentliggöra.

Opal förlag har i sommar (2013)  gett ut Inga Borgs  Plupp bygger bo.  Boken publicerades första gången 1956. Att boken kommer nu passar särskilt bra just  eftersom blått hår äntligen slagit igenom lite bredare. Borg hävdade att Plupp var osynlig, men jag menar att tiden har gett Plupp en möjlighet att materialiseras.

Jag tror att Plupp i dag lever som aktivist i fjällen, inte så mycket samhällskritiker som alternativ. Någon som är väldigt medveten om sina konsumtionsmönster och försöker leva efter återvinningsprincipen. Sådana personer har alltid funnits, men det är först på senare år som de börjat dyka upp med blått hår. För tillfället så pågår en strid i Kallak, mellan politiker på ena sidan, samer och aktivister på andra. Jag är inte helt säker, men jag tyckte jag såg Plupp skymta fram i ett teveinslag om bråket däruppe.

Plupp är också en föregångare till  till Kivik och Monsterhund som var först med att använda ordet hen i barnlitteraturen. Borg gav aldrig Plupp något kön för att både pojkar och flickor skulle kunna identifiera sig med hen.

Med Plupp bygger bo Borg har lyckats bygga en rätt så naturromantisk bok, en hyllning till fjällvärlden och till fantasin. Berättelsen handlar om hur Plupp bygger ett bo med hjälp av sådant som finns i naturen.

Det är ett bra grepp att låta Plupp ha blått hår, det bryter av den annars vita stillsamma fjällnaturen.
Vidderna är sällan barnens perspektiv. Plupp blir detaljen som gör att man får syn på helheten, som utgör lockelsen. Det var väl så det var; berättelserna om Plupp speglade Borgs fascination för fjällen. Den här gången har man valt att ge ut Plupp i ett litet större format, som en vanlig bilderbok, mot tidigare då boken höll pekboksformatet. Det här är bättre.

/Karin






tisdag 20 augusti 2013

En bok för bibliomanti

Bibliomanti är en spådomsmetod som man använder i syfte att få vägledning genom att på måfå slå upp en sida i en bok( oftast bibel)

Det är en metod som också passar för Jostein Gaarder och Akin Düzakins bok Man undrar (Kabusa böcker 2013). Boken är i behändigt fickformat för barn från fyra år och tar upp  frågor som Skulle alla stjärnor och planeter kunna finnas utan att någon visste om dem? eller Hur kan mina fötter flytta sig dit jag vill fast jag tänker på något helt annat? 

En bok som man kan läsa hur man vill, allt på en gång eller en sida åt gången. 


Frågorna har var sitt uppslag. Det är ett barn som ställer frågorna och är med på alla uppslag. Ibland ensam, andra gånger i sällskap med en hund, ett publikhav eller med vänner. Det är i havet eller bredvid havet, i skogen och under himmel.

Düzakin lyckas bygga starka kontraster med dova färger som ligger nära varandra. Den enda ljusblå färgen blir märkligt stark kontrast till den andra ljusblå. Stora frågor ackompanjerade av en sällsam harmoni, något riktigt vilsamt och samtidigt underligt. Illustrationerna kunde ha gjorts nästan hur som helst, men det är effektfullt att välja ett barn som huvudperson. Många barn har filosofiska frågor och illustrationerna är en påminnelse om det samt ger en möjlighet till identifikation. Hur skulle man annars  fattat att det är en barnbok? Eller en allåldersbok. Jag gillar den här boken. 

När jag först såg förhandsreklam för boken så trodde jag att den var riktigt stor. Fickformatet är bra, men illustrationerna hade kommit mer till sin rätt i storformat. 

/Karin




måndag 12 augusti 2013

Större än en dröm

I större än en dröm lyckas författaren  Jef Aerts  och illustratören  Marit Törnqvist (Rabén och Sjögren 2013) med hjälp av filosofisk precision fånga det svåra och göra det hanterligt. Boken tolkar jag som en hyllning till livet och vad som finns innanför dess sköra gränser. 

Berättelsen handlar om en pojke som får besök av sin döda syster som han mest känner från ett gulnat fotografi. Systern tar med sig sin bror ut på ett nattligt äventyr.  

De cyklar först genom gränder sedan upp i trädtopparna, åker båt, besöker systerns grav och sjukhuset där hon vistats. När de kommer hem lägger sig syskonen bredvid varandra i sängen. Då pojken vaknar är systern borta och det finns inga märken efter henne.  

Precisionen finns i språket och den fulländade färgpaletten. Döden beskrivs först av mamman som större än en dröm. Under resan får man veta mer. Illustrationerna skildrar  många olika stämningar och blir ändå en självklar helhet. Det är en berättelse om saknadens alla faser men också om glädjen över att få träffa någon man längtat efter. Om pojken som får lov att vara sin systers lillebror. Systern som vet saker han inte vet, som att att en död inte har användning för sitt skelett, eller behöver stödhjul när de cyklar. Detaljer som också gör berättelsen till ett  utforskande. 

En lila sida med fåglar som flyger i väg. Mörka gränder och gröna ängar. En vit sida när syskonen sitter i en båt. I det gråa om sorgen som låg gömd i mammas soppa, i pappas bröd och pojkens varma mössa. Illustrationer som pekar på att livet är fyllt av symboler för gräns och slut.

På första uppslaget sitter pojken ensam vid ett stort nästan tomt köksbord. På sista bilden är det samma bord, fast med duk, fyllt med mat av olika slag och en katt som krupit upp, sitter och spinner, väntar på att bli klappad kanske. 

Kan inte säga annat än att det här är ett mästerverk som får mig förstummad och oväntat nog glad. 
/Karin

måndag 5 augusti 2013

Einar Turkowski

Det nya modiga förlaget Urax har gett ut den tyske bilderbokskonstnärens Einar Turkowskis bok Månblomman En fantasi. Turkowski tilldelades 2007 Grand Prix utmärkelsen vid den 21 Bienanalen i Bratislawa.

I dagens bilderböcker kan man se två stora trender. Turkowski hör till samma trend som bland annat  Stian Hole, och Oskar K med bilderböcker för äldre barn. Den andra mer tongivande trenden är bilderböcker som skickligt utforskar det naiva uttrycket med bl.a. Tomas och Anna- Clara Tidholm och Isol. Det är lyckosamt med dessa två trender samtidigt eftersom det ger bilderboken ett brett utrymme. Även om det är den naiva traditionen som just nu är mest spridd och därför mest lätt tillgänglig

Jag kan tänka mig att många förmedlare ser Månblomman som en svår bilderbok eftersom den krockar med  deras uppfattning om vad en bilderbok är. På samma sätt som jag tror förra årets succé Bockarna Bruse i Badhuset sett som en ful och svår bok om den kommit ut för tio år sedan, medan man i fjol knappt kunde tänka sig en charmigare bilderbok. Men Månblomman är definitivt en bok som  breddar vägen för bilderboksuttrycken, som får mig nyfiken på hur bilderboken kommer att utvecklas under de närmaste åren.

Därmed vill jag ha sagt att Månblomman är en härlig väldigt specifik läsupplevelse, kanske främst för barn mellan 5-9 år och för vuxna. Det är ett diger text skicklig ackompanjerad av detaljerade blyertsteckningar,  i  avancerad teknik. Det är illustrationer som kräver mycket text för att man skall hinna titta ordentligt på bilderna och vice versa. För även om det är en bok för äldre så är det ett verk som passar för högläsning. Boken utspelar sig i Herr Ribbelstones speciella trädgård. Vi får förståelse för hur mörkt det kan vara på vissa ställen, hur annorlunda djur det finns, som bl.a. stora fjärilar och motordrivna skalbaggar. Men vi får också ta del  Ribbelstones tankar, exempelvis om hur  han har en känsla av vara iaktagen. Det kan hända att man tvekar innan man går in i trädgården, men är man väl där möts man av en överväldigande upplevelse som många nog aldrig sett maken till.

Boken handlar om en växt som plötsligt dyker upp i trädgården. Trots stora efterforskningar lyckas Herr Ribbelstone inte få reda på vad det är för växt. När sedan en blomknopp dyker upp så gör han allt för att de ska slå ut. Han spelar teater, läser för den om blommors befruktning, spelar musik, sover hos den m.m. Men knoppen slår inte ut och Ribbelstone börjar misströsta. Vid nästa fullmåne slår dock blomman ut och förstummar sin omgivning. Därefter slår den ut vid varje fullmåne och då har man fest.

Allting lever i trädgården som är full av överraskningar;  fiskar som simmar omkring i luften, lysmaskar som dansar , träd som böjer sig fram för att titta ner. Det är en bok som rör i det undermedvetna, om trädgården inom oss. Att hitta balansen i att öppna sig för det oväntade, att vårda  och samtidigt lita på alltings regelbundenhet. Så var i alla fall min läsning. Mer om Månblomman finns på Einar Turkowskis hemsida.

/Karin