Att bejaka det annorlunda

 I torsdags var jag på heldagseminariet En fanfar för bilderbokens framtid. I en av anförandena sa  Anna Clara Tidholm att  vi behöver fler fantastiska och konstiga bilderböcker för att bekräfta det fantastiska och konstiga barnet.

Tardeus och det ryska huset med illustrationer av Bodil Molich och text av Marita Gleisner och Erik Magntorn(Lindskogs förlag, 2013)  är en bok med tydlig strävan att bryta mot rådande normer.

Till och med formatet är ovanligt, rektangulär på höjden, 17 x 13 cm. Den är en bok som i hela sitt utförande strävar efter att inte passa in. Det är en berättelse om ett  förfallet hus med ryska anor, lite som hos  Loranga, Masarin och Dartanjang fast mer akademiskt.

Tardeus är en samlare, han bor tillsammans med sin syster Nora, guvernanten Anastasia och Bengt Eugen, som har ett litet bibliotek. En del av handlingen ustpelar sig där, med bibliotekarien som tömt biblioteket på böcker för att få råd att köpa flaskor.

Huset sitter på ett träd som är en stam som går igenom hela bygget och därför skymtar på många bilder. En miljö med många ovanliga detaljer som döda skelett under marken, en död mus, en samovar och Tardeus vingar som hjälper honom att flyga bort ibland. Människor om lever i skuggan av en annan tid, i ett hus som kanske inte kommer att hålla, eller åtminstone inte erbjuder några räta vinklar. Deras minnen skymtar ständigt förbi i olika subtila detaljer.

Boken påminner om en dröm, det är inget riktigt driv i berättelsen och vad som helst verkar kunna dyka upp. Det dovt, hemlighetsfullt och som sagt medvetet egenartat.Det är en bok som kan bekräfta barn som lever utanför det käcka och trygga och barn med förmåga att känna av ängsligheten bakom en allt för tillrättalagd yta.

Ett bra försök. Lite som ett ovanligt smycke, som inte syns så mycket, men som man börjar tycka om när man tittar närmare på det. Ett tillskott i bilderboksmångfalden.

/Karin