Välkommen till Barnboksbildens vänners höstmöte

Lotta Geffenblad

VÄLKOMMEN

BARNBOKSBILDENS VÄNNERS HÖSTMÖTE

Onsdagen den 14 oktober kl 19.00

Efter sommarens fröjder och när höstlöven skiftar färg samlas vi åter i Hovrättens gamla lokaler, nuvarande universitetet, Olof Wijksgatan 6.

Denna kväll kommer vi att få möta och lyssna till Lotta Geffenblad, illustratör och animatör. Hon erhöll 2009 Elsa Beskow-plaketten för sin samlade produktion. Hon har skrivit och illustrerat tolv barnböcker, bl a den flerfaldigt prisbelönade ”Astons stenar”, som blivit översatt till åtta språk och även dramatiserats av Teater Pero. Hennes småbarnsböcker om Prick och Fläck har också blivit mycket uppskattade.

Lotta Geffenblad menar att det är fantastiskt att få vara den som öppnar dörren till bilderböckernas spännande värld, både som högläsare och som upphovsman.

Mina figurer

är rubriken på kvällens föredrag.

Boklotteri med stjärnvinst

en teckning av Fibben Hald, ägd av Birgitta Mollstedt och skänkt till vår förening av familjen.

Efter föredrag och lotteri vandrar vi en trappa ner för förtäring och umgänge.

För medlemmar är avgiften 150 kr, för gäster 180 kr och för studenter 100 kr.

Anmälan senast 12 oktober till Margaretha Dahlström, tel 16 93 70 eller mg.dahlstrom@comhem.se eller till Magnus Sjöberg, magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Väl mött!

Styrelsen

Vem är din gammelmormor?

Den äldre generationen är några som ofta skildras i form av mor- eller farföräldrar i barnböcker. Det finns hur många otroligt viktiga och fina mor- och farföräldrar i barnböckerna. Kanske till och med så viktiga att de symboliserar en trygg punkt. Gammelmor- eller gammelfarföräldrar har vi få representanter i. Det skulle vars Masarins något galna gammelmorfar i Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang.

Anna Ehring och Lotta Geffenblad ser bortom galenskapen och den trygga famnen. I Gammelmormor och kärleken (Urax förlag, 2015) står gammelmormor Siv i centrum med sin ungdomskärlek och stora vän Arne. Det är en historia om kärlek som kanske inte många barnbarnsbarn tänker sig om sina äldre släktingar. De ska väl baka bullar och lyssna på att jag är kär i den och den? I alla fall så tänkte inte Anna Ehring och Lotta Geffenblad att det skulle fortsätta vara på det viset.

Daisy är hos gammelmormor på västkusten med sin mamma. När gammelmormor Siv träffar sin gamla kärlek Arne är allt som vanligt. De faller pladask för varandra. Soffan de sitter i hos Arne lyser röd och liksom svävar iväg av översvallande känslor. Det är färger som smälter ut i varandra. Sivs kinder åker upp så högt i leenden när hon träffar Arne att de blir alldeles runda och rosiga. Ja, till och med rynkorna slätas ut. När familjen åker hem igen hinner Gammelmormor inte ens innanför dörren innan telefonen ringer och Arne vill träffas igen.

Lotta Geffenblad hittar den kärleksfulla känslan genom vattenfärger. Rosiga tapeter och klänningar vars mönster är en hel värld av blommor som sprakar. Blommor är något viktigt på varje sida. Är det inte blommor på mormors klänning så är det blommor på Arnes tapet. Färgfläckar bildar blommor och allt lyser. Saft som färgkladdigt flyger ur fnissiga munnar för att Daisy ändå har lite svårt att tänka sig Gammelmormor och Arne som busiga barn. Som kontrast till alla klara färger har vi kaffefläckar över sidorna, höghussiluetter och smutsiga trappuppgångar. Allt andas pirrig nyförälskelse och kafferep.

Lotta Geffenblad kommer till höstmötet 14 oktober. Läs mer här.

/Mia

Vid regnbågens början finns bokskatten

Vad händer om en korsar Lennart Hellsings Sjörövarbok med ett gäng skattsökarsuktande coola kvinnor? Då får vi Piraterna och regnbågsskatten av Sara Berg och Karin Frimodig, med illustrationer av Maria Poll. När rim i texten samspelar så finurligt med bilder på mångsidiga pirater går det inte annat än att se en framtida klassiker i Piraterna och regnbågsskatten. Skumraskfärger blandas med regnbågar och även de allra gråaste möss får vara med på nästan varje sida.

En sak är säker, det är fullt ös på piraterna från första till sista sidan. Busiga inslag i bilderna som nakenfisbad och adventsljusstakar mitt i sommaren gör att det går att upptäcka nya saker hela tiden. Några saker i illustrationerna återkommer på flera sidor och skapar skratt och funderingar – varför flyger det korvar över hela sidorna? Och skjuter piraterna på måsen eller vad händer? Sistnämnda kanske inte är så troligt eftersom dessa pirater snarare har blommor i kanonerna. Fast fullt så försiktiga är de inte – till och med katten har två träben… Hjärnorna går varma på barn som lyssnar till boken. Ett samtal kring allt som händer i illustrationerna blir oändligt roligt. Vi behöver vrida och vända på invanda mönster, den här boken slänger upp och ner på det mesta och gör det med bravur.

Svenska barnboksinstitutionens bokprovning visade dystra siffror över att det endast finns 15 mörkhyade personer som huvudpersoner per 298 titlar representerade på barnbokssidorna 2014, då är denna bok ett tacksamt tillskott. Piraterna och regnbågsskatten har bland annat en förgrundsfigur i Katinka Krok – kapten och mörkhyad. Vi välkomnar Katinka till att göra siffrorna bättre till nästa års bokprovning. God skattlycka!

Årsmöte med Pija Lindenbaum

Den 26 mars klockan 18.30 har vi årsmöte på Göteborgs Konstmuseum. De vanliga förhandlingarna leds traditionsenligt av Margita Björklund. Kvällens föreläsare är Pija Lindenbaum under rubriken: Bild + text säger lika mycket som tusen ord. Om böcker för barn och deras vuxna.

Efter föreläsningen blir det mat, vin, kaka och kaffe i foajén. Kostnad för medlemmar är 150 kronor. För gäster 180 kronor och för studenter 100 kronor.
Stjärnvinst och boklotteri.

Anmäl senast tisdagen den 24 mars till Margaretha Dahlström: mgdahlstrom@comhem.se
eller till Magnus Sjöberg: magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Pija Lindenbaum är skapare till Gittan, Siv, Lill -Zlatan, Åke och många andra älskade barnboksfigurer. 1992 fick hon New New York Times barnbokspris One of The Year`s best illustrated children’s books för Boken om Bodil . 1993 utsågs hon till Illustrator of the year av Internationella illustratörsutställningen vid Barnboksmässan i Bologna för samma bok. I Sverige har hon fått en rad priser och år 2000 fick hon Augustpriset för Gittan och gråvargarna. Hon innehar stol nummer 14 i Svenska barnboksakademin.

Varmt välkomna!

Nu får vi läsa godnattsaga

IBBYs Peter Pan-pris gick till Guji Guji av taiwanesiska Chih-Yuan Chen. Du kan läsa mer om priset här.

En annan nominering var Den stora slummerboken:

Först kommer glada utrop över de gosiga bilderna, sedan kommer de grusiga ögonen. Det finns en stor risk att bli alldeles lycklig och avslappnad av Den stora slummerboken. Boken charmar genom bilder av gott sussande djur som flodhäst, räv och hackspett som alla förutsäger färgglada drömmar.

I sitt nästintill gigantiska format får det plats många trötta djur på uppslagen i boken. Nästan alla bokens djur har somnat och illustrationer av fluffiga täcken i ljusa valörer visar hur gott dessa djur sover. I slutet somnar också barnet inne i bilderboksvärlden, i symbios med dessa djupt sovandes djur.

Att bara läsa böcker för barn i form av godnattsagor innan läggdags är ingen rekommendation, men detta är verkligen en bok som passar för just avslappning. Det är tillåtet att somna, om du vågar riskera att missa någon av bilderna. Stillheten i slumrandet gör att textens rim stilla svävar iväg. 

Simona Mulazzani är en populär barnboksillustratör från Italien med mer än 60 illustrerade böcker både nationellt och internationellt. Den stora slummerboken är hennes och barnboksförfattaren Giovanna Zobolis första översättning till svenska.

Sov gott!

Mia

Kroppen är vår gräns

Hur gör man för att knyta an till en bilderbok? Hur gör en bilderbok för att knyta an till människorna? Vilka strängar kan den spela på? Hur kan man som vuxen läsare relatera till barnperspektiv? - Genom att försöka.

När jag läser Vi Springer! med text av Joar Tiberg och illustrationer av Sara Lundberg (Rabén och Sjögren, 2014) kommer jag att tänka på Christoper McDougalls världsberömda bok Born to run, som är en inspirations- och metodbok för löpare. Likt löpningens egen Branislav Malinoviski reser Mc Dougalls till Mexico. Där träffar han  folk som springer 8 mil, för att de helt enkelt inte kan låta bli, eftersom de aldrig slutat se springandet som en lek.

 Jag gillade McDougalls bok, men jag har aldrig någonsin lyckats få min vuxna löpträning att kännas så rolig som det kändes att springa när jag var barn. Min teori angående detta är att jag inte kan leka barn genom att utgå ifrån en teori (som ska få mig att känna glädje över att springa 8 mil). Att vara barn utgår inte från några teorier, det är ett tillstånd.

 Ett tillstånd jag kommer i kontakt med när jag läser Vi springer! Det finns en rörelse i bilderna, en glädje och en outtröttlighet bortom det vuxna förnuftet. Berättelsen börjar med två barn som sitter i ett trapphus. De är trötta efter en springtur. En runda fylld av lekens fantasier, drömmens associativa logik och kroppens hämningslösa rörelseglädje. De springer över Grönland, Grötland, förbi Villa Villekulla, Månen,  fabriker och tanter som står och röker på en balkong med mera. Vägen ser olika ut, men den syns hela tiden och barnens glada springande kroppar är alltid i bild. De lätta rörelserna binder ihop världen och universum med ett utrop.

 De rökande tanterna på balkongen glädjer mig också, eftersom de ger ett hopp om att låta vuxna i barnboken vara något annat än perfekta föredömen. Apropå debatten om barnbokscensur för fem år sedan där det roligaste var när Ulf Stark påstod att man knappt kunde rita en säl i en barnbok utan att de skulle ha flytväst. För mig handlar det ytterst om att alla barn ska ha rätt att känna sig representerade i en barnbok, oavsett hur många rökande tanter de umgås med.

 Berättelsen hålls samman med barnens spring och associationer som för dem från det ena uppslaget till den andra. Förutom det och jordens rundhet finns ingen övertygande uppsåt att ge bild av en sammanhållen värld vare sig i illustrationer eller textstruktur. Det är en värld som hålls samman med barnens blick, bortom alla försök till analytiska förklaringsmodeller. Jag tror det är barnens värld.

/Karin

Adventsmöte

Årets adventsmöte hålles den 2 december klockan 19.00 på Kulturhuset Kåken. Skådespelerskan Cecilia Milocco föreläser om hur hon var med och gjorde om Shaun Tans bok Det röda trädet till en teaterföreställning på Folkteatern.  Hur boken blev teater skrev Cecilia också  om i en master på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitetet.

Därefter blir det boklotteri. Sen går vi en trappa ner för sedvanlig skinksmörgås, must, öl eller vatten.Kalaset kostar 150 kronor för medlemmar, 170 för gäster och 100 kronor för studenter.

Anmäl er senast den 30 november till mg.dahlstrom@comhem.se eller magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Om rädsla för småbarn

Det är med glädje jag läser Inte vara rädd av Karin Ahlin (Alfabeta 2014) som handlar om två gosedjur, Tigern och Taxen, som övervinner sina rädslor. Att göra nyskapande småbarnsböcker är inte lätt.


Det ska vara enkelt, fantasifullt och meningsskapande på ett sätt som både förmedlare och barn kan acceptera. Att balansera mellan förmedlarnas behov av att ha koll på vad  småbarnen fått ut av, kanske rent av lärt sig av  böckerna och samtidigt lyckas fånga barnens läsglädje, måste vara en komplicerad process.

Inte vara rädd har intressanta perspektiv. Rädslan skildras i texten och illustrationernas skeva perspektiv, så som det kan kännas när man är rädd, inte har koll på läget. Då det är lite svindlande. Kanske för att man skrikit eller gråtit sig yr, eller för att det är mycket man inte vet. Rädslan skildras också i figurernas litenhet i huset. på bilder där flera våningar syns på en gång. Man skulle kunna säga att illustrationerna kännetecknas av stora kontraster med hjälp av skillnader i färgsättning mellan väggar, trappor och golv. Jag tänker skev kubism, naivism inspirerat av collageteknik. Jag tänker något nytt och roligt.

/Karin

Att bygga med fantasi

När Sindre är på fotbollsplanen är  han mer intresserad av månen än av fotbollen. Han lämnar planen beger sig upp på en kulle och drömmer om att ta sig till månen. Där börja Per Gustavssons berättelse Måntornet (Natur och Kultur 2014) som handlar om Sindres längtan till månen.

 Vi får följa med hans sökande genom illusionskonsten på den vaudeville-liknande cirkusen till vetenskapen och astronauten, till praktikern, den lite galne och uppburne byggmästaren. Men ingenstans får Sindre hjälp. Han har inte rätt kunskap, inte rätt material och han är ett barn.

Sindre löser detta genom att själv bygga ett torn av pinnar  av den sort som många barn brukar samla på. Det ser vingligt ut och farligt ut, men tornet tar sig i alla fall högt upp bland molnen, över träd och fåglar. Det är en resa i medvetandet. Från ensamhet och utsatthet till hisnande tyngdlöshet, vackra vyer och vänskap. Slutet blir ett annat än Sindre väntat sig, men det blir bra. Det var idén om att komma till månen som tog honom dit.


Det är förstås svårt att inte tänka på den bibliska referensen Babels torn, som handlar om att människor straffas på grund av sitt övermod. Boken skildrar så väl människans och framförallt barnets litenhet i vår samhällskonstruktion. Men drömmarna, de galna fantasierna och barnen är också en grund för vetenskapen. Hade vi någonsin åkt till månen utan alla dessa årtusendens drömmar om att komma dit?Vad blir det av leken och den fria fantasin kan man fråga sig. Ja det vet man inte och det är det som är bra. Som Pippi hittar på ordet spunk utan att veta vad det betyder. "Fantasi är viktigare än kunskap. Fantasin omgärdar världen. Kunskapen är begränsad" lär Albert Einstein ha sagt. Måntornet är också en berättelse som rent bildligt omgärdar världen, genom att visa den utifrån, som något runt och klotformat, liksom fotbollen och månen i berättelsen.

När jag läser bilderna hittar jag släktskap med det suggestiva drömliknande tillstånd som återfinns i Lennart Engs bilderbok Historien om Albert och Pija Lindenbaums Siv sover vilse, men också med Elsa Beskows Solägget.


Sindre är också namn på en dvärg i nordisk mytologi. Tillsammans med sin bror Brokk skapade Sindre bland annat Frejs magiska skepp Skidblander där alla asagudarna ryms, men som också är så litet att Frej kan stoppa det i sin ficka.

Det tar ganska många läsningar innan jag lägger märke till att Sindre är färgad. Jag funderade över ifall jag ska skulle skriva något om det, för det är absolut inget bärande i berättelsen, men det är också därför det är bra. Vi behöver färgade barn i svenska bilderböcker, som  är är något annat än del av en bakgrund eller förskolegrupp, som får vara huvudpersoner. Det här är en riktigt bra bok.

/Karin

Emelie Östergren

I höst har Emelie Östergren kommit ut med två böcker. En tolkning av Selma Lagerlöfs Bortbytingen på serieförlaget Kolik och bilderboken Elefantstenen på Urax.

Serieboken är  precis som originalberättelsen en allåldersbok. Jag minns exakt var jag satt när jag fick boken läst för mig innan skolåldern. När jag skulle läsa Östergrens version tillsammans med min egen tioåring fortsatte hen att läsa den då jag blev avbruten. Sen var vi otakt och knyckte den ifrån varandra så fort vi fick möjlighet.

Bortbytingen är en  mystisk berättelse med rötter i både  magisk folklore och det religiösa. Vi kan läsa in allmosor, bud om att älska din nästa så som dig själv och karma. Vem är Bortbytingen? Ditt sämre jag? Främlingen? Men berättelsen säger också att en allmän uppfattning kan vara vilseledande. Om de problem som följer med att alltid vara misstänkliggjord. Självklart är det också en berättelse om den komplexitet som byggs av främlingsfientlighet.


Östergrens berättarteknik är detaljrik och lite farligt. Knivar och blod, ständigt flugor som surrar runt trollen som något ont förebådande. Liksom i originalberättelsen saknas övertydliga svar. Mystiken är intakt. I ansiktsuttrycken på folk i människobyn syns en väntan på något farligt. I skildringen av trollbarnet  förenas både det äckliga och det ömmande. Kan inte Bortbytingen också vara familjehemligheter?  Skriken som alla hört men ingen låtsas om? En skildring av ett samhälles oförmåga att vilja kännas vid det fula?

Trots att Elefantstenen nog kan ses som en enkel komposition som problemfritt kan fungera från treårsåldern kan man också se den som komplicerad civilisationskritik.

Berättelsen börjar i huvudpersonen Charlies barnrum  där han sitter med sin nya sorgsna present, en fågel i bur. Tillsammans går de genom en kaféliknande miljö ut i ett trapphus. Med hjälp av en trehjuling hamnar de i en vild prunkande miljö.

De går och sätter sig på en sten, som sedan visar sig vara en elefant. Charlie släpper ut fågeln som genast flyger iväg. Med hjälp av elefanten som  kommer fågeln sedan tillbaks, men den behöver aldrig mer bo i buren. Det är något med blommorna och själva instängdheten som fågeln symboliserar som får mig att tänka på Pink Floyds The Wall men också på William Morris mönster. 

Vem är fågeln? Ditt bättre jag? Frihetstörst? Elefanten skulle kunna vara en stabil tradition.För mig handlar Elefantstenen om individen kontra civilisationen.
/Karin