Emelie Östergren

I höst har Emelie Östergren kommit ut med två böcker. En tolkning av Selma Lagerlöfs Bortbytingen på serieförlaget Kolik och bilderboken Elefantstenen på Urax.

Serieboken är  precis som originalberättelsen en allåldersbok. Jag minns exakt var jag satt när jag fick boken läst för mig innan skolåldern. När jag skulle läsa Östergrens version tillsammans med min egen tioåring fortsatte hen att läsa den då jag blev avbruten. Sen var vi otakt och knyckte den ifrån varandra så fort vi fick möjlighet.

Bortbytingen är en  mystisk berättelse med rötter i både  magisk folklore och det religiösa. Vi kan läsa in allmosor, bud om att älska din nästa så som dig själv och karma. Vem är Bortbytingen? Ditt sämre jag? Främlingen? Men berättelsen säger också att en allmän uppfattning kan vara vilseledande. Om de problem som följer med att alltid vara misstänkliggjord. Självklart är det också en berättelse om den komplexitet som byggs av främlingsfientlighet.


Östergrens berättarteknik är detaljrik och lite farligt. Knivar och blod, ständigt flugor som surrar runt trollen som något ont förebådande. Liksom i originalberättelsen saknas övertydliga svar. Mystiken är intakt. I ansiktsuttrycken på folk i människobyn syns en väntan på något farligt. I skildringen av trollbarnet  förenas både det äckliga och det ömmande. Kan inte Bortbytingen också vara familjehemligheter?  Skriken som alla hört men ingen låtsas om? En skildring av ett samhälles oförmåga att vilja kännas vid det fula?

Trots att Elefantstenen nog kan ses som en enkel komposition som problemfritt kan fungera från treårsåldern kan man också se den som komplicerad civilisationskritik.

Berättelsen börjar i huvudpersonen Charlies barnrum  där han sitter med sin nya sorgsna present, en fågel i bur. Tillsammans går de genom en kaféliknande miljö ut i ett trapphus. Med hjälp av en trehjuling hamnar de i en vild prunkande miljö.

De går och sätter sig på en sten, som sedan visar sig vara en elefant. Charlie släpper ut fågeln som genast flyger iväg. Med hjälp av elefanten som  kommer fågeln sedan tillbaks, men den behöver aldrig mer bo i buren. Det är något med blommorna och själva instängdheten som fågeln symboliserar som får mig att tänka på Pink Floyds The Wall men också på William Morris mönster. 

Vem är fågeln? Ditt bättre jag? Frihetstörst? Elefanten skulle kunna vara en stabil tradition.För mig handlar Elefantstenen om individen kontra civilisationen.
/Karin