Vad ska Lilla Nallen göra nu? av debutanterna Eva Petrén (text) och Petra Wester Norgren (Opal, 2014) är en berättelse om en nalle. På slutet badar nallen. Det är underligt när jag tänker på hur ofta jag faktiskt sett nallar bada. Man skulle kunna säga att det här är en realistisk bok, med utgångspunkt i småbarnslek där förståelsen för hur blöt en nalle kan bli utgör ett överraskningsmoment.
En bärande idé i svenska småbarnsböcker är att de ska vara realistiska. De har ofta ett slags orienteringsfunktion, att genom boken orientera barnet i världen.
Jag uppskattar att den här boken för att det trots allt blir en spännande berättelse med referenser till Mors lilla Olle. Men istället för att låta Olle dyka upp i blåbärssnåret så går Nallen hem och badar. Det blir realism för barnet och surrealism för den vuxne förmedlaren. En skicklig komposition!
Illustrationerna är strama i men ändå skojiga i collageteknik med bland annat filt och krita. Så svårt det måste vara att göra originella berättelser på den här sortens vardagstematik som går hem hos tvååringar.
Färgskalan är dov, i höst och jordfärger. Det verkar vara ett mode i bilderböcker just nu. Vet egentligen inte vad jag tycker om det. Känns som ett trick för att signalera autenticitet och stil, ett slags fjäsk för de vuxna sparsmakade förmedlarna. Men här fungerar det utmärkt. Det här är en återvinningsberättelse av återvinningsmaterial.
/Karin
En bärande idé i svenska småbarnsböcker är att de ska vara realistiska. De har ofta ett slags orienteringsfunktion, att genom boken orientera barnet i världen.
Jag uppskattar att den här boken för att det trots allt blir en spännande berättelse med referenser till Mors lilla Olle. Men istället för att låta Olle dyka upp i blåbärssnåret så går Nallen hem och badar. Det blir realism för barnet och surrealism för den vuxne förmedlaren. En skicklig komposition!
Illustrationerna är strama i men ändå skojiga i collageteknik med bland annat filt och krita. Så svårt det måste vara att göra originella berättelser på den här sortens vardagstematik som går hem hos tvååringar.
Färgskalan är dov, i höst och jordfärger. Det verkar vara ett mode i bilderböcker just nu. Vet egentligen inte vad jag tycker om det. Känns som ett trick för att signalera autenticitet och stil, ett slags fjäsk för de vuxna sparsmakade förmedlarna. Men här fungerar det utmärkt. Det här är en återvinningsberättelse av återvinningsmaterial.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar