Ursäkta att jag inte skrivit här på länge. Jag har varit på semester och haft ett himlans sjå med bilderboken Atjimpa det mystiska ordet av Catarina Sobral (Urax 2014). Boken som jag blev så förtjust i så fort jag fick se den. Illustrationer i en naivistsik humoristisk blandteknik, med krita, skeva perspektiv och överdrivet viktiga farbröder. En bok som belönats som bästa barnbok i Sobrals hemland Portugal.Men det hände något när jag började läsa texten. Jag blev tveksam och besviken. Den handlade om ordklasser och använde sig av begrepp som verb i första kongjuationen. Hur mycket barnperspektiv var det? Dessa portugiser, vilka viktigpettrar var inte de? Vad visste de egentligen om barn? frågade jag mig.
Boken handlar om ett ord, atjimpa, som upptäcks av en vetenskapsman. Tant Augusta 137 år, känner igen ordet och säger att det är ett verb.Sen blir ordet ett modeord. Folk klagar i affärerna att det inte finns någon Atjimpa. Affärsinnehavarna klagar till grossisterna. I riksdagen börjar man använda ordet atjimpigt i debatten. Ordet används lite hur som helst och man bråkar om vilken ordklass det tillhör.
Men som alltid när jag har höga förväntningar på något, så vill jag inte riktigt ge upp, vill ge det en andra chans. Därför bad jag en barnfamilj med en femåring och en treåring att provläsa boken. De tyckte som jag, det här var inte för barn.
Den mest kritiska läsaren, min fjortonårige son fick bli nästa läsare. Han tyckte den var rolig. Ville absolut inte utveckla varför, men att få honom att tycka en bilderbok är bra är något mycket extraordinärt. Ungefär som att få färska svenska jordgubbar på julafton. Kanske en bok för tonåringar?
Därefter bad jag en annan familj att läsa boken, med två barn på sju och nio år. Det blev en fullträff! En underbar bok sa de. Så då kände jag mig tvungen att ställa lite frågor om vad som fångat dem i den här berättelsen:
- Vad handlade boken om?
- Om ord och om grammatik, ords betydelse och vilka som får tolkningsföreträde. Men också detta att man glömmer bort vad ordet är för något och sedan börjar fundera över vilken ordklass det är.
- Är det en politisk bok?
- Nej den är kul, öppen och fantasifull.
- Är Atjimpa ett ord som kan missbrukas?
- Ja alla ord kan missbrukas
- Är Atjimpa ett laddat ord?
- Ja det beror på vem som laddar det och hur, eftersom ingen vet vad det betyder. Det är också roligt med tant Augusta. På slutet hittar de ju ett nytt ord Perlingo och tant Augusta bestämmer sig för att svara det är en ordklass. Ungefär som hon sa om Atjimpa. Det känns som hon bara hittar på, säger vad hon har lust.
Atjimpa är en bok om mystik. Om det ofångbara som slinter ur händerna precis när man fått tag på det. Det är också en bok om makt eller vad man nu bestämmer sig för att den handlar om. Som det står:
"Jag skulle tro att man ofta atjimperade förr i världen. Man har nog alltid atjimperat och man kommer nog fortsätta atjimpera så länge det finns människor på jorden."
Numera tycker jag Atimpa är en bra bok. Kanske inte en bok för alla. Men hur tråkiga är inte böcker som passar alla?
Tack Kajsa Pehrsson för översättningen.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar