Jag tycker att Emma och Lisen Adbåge mer än några andra illustratörer bidragit till att den svenska bilderbokstraditionen frigjort sig från arvet från Elsa Beskow. Det har finns redan andra i samma tradition som exempelvis Eva Lindström och Gunilla Bergström. Men med adbågarna hände något, som en smittande kreativ explosion, där vissa konventioner om hur det skulle vara blev mindre verkningsfulla. Det är jättekul! Just nu kan vad som helst hända i en bilderbok, så det är inte så märkligt att intresset för bilderböcker för tillfället är ganska stort. Fler och fler verkar tycka att bilderböcker är intressant.
I början av Emma Adbåges karriär hörde jag ofta vuxna som uttryckte ett direkt ogillande inför hennes böcker, det hör man sällan numera. Fler har vant sig vid hennes sätt att illustrera.För mig symboliserar Emma Adbåges illustrationer en acceptens för livet som det faktiskt är.
Som exempelvis i hennes senaste bok Lenis Olle (Rabén och Sjögren 2012). Det är en väldigt vardagsnära berättelse om Leni som skall gå och hälsa på sin kompis Olle. När hon kommer hem till Olle så har han redan en annan där som Leni blir alltmer vrångt inställd till. Allt slutar förstås bra.
Illustrationerna är anakronistiska, lyfter fram brist på perfektion, skruvar till perspektiven och gör den vardagsnära berättelsen intressant. Anakronismen finns i inredningen, de två lägenheternas inredning som nästan ser ut som 70-tal där liksom en del moderniteter smugit sig in, på ett sätt som liksom matchar slarvet eller stöket i lägenheterna. Ett stök som förresten hänger bra ihop med Lenis känslor. Det är inte riktigt som hon ville ha det. Som det skulle ha varit. De skruvade perspektiven står framförallt barnens kroppar för, med de oerhört stora huvudena. Det är roligt att titta på.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar