På resa med Tummelisa

Charlotte Gastaut har illustrerat och tolkat HC Andersens Tummelisa. Boken har kommit ut på Rabén och Sjögren nu i vår. Jag tog med mig boken på en resa genom Europa. Det var inte planerat men resan slutade i Köpenhamn på ett HC Andersen museum där jag fick lyssna på den ursprungliga versionen av Tummelisa.  Sen åkte jag hem och letade rätt på min egen sagosamling av HC Andersen med illustrationer av Svend Otto, som jag fick i julklapp år 1976. Gastaut har gjort en förkortad och något förändrad tolkning av originalberättelsen.

Att jag skriver allt det här beror på att jag läst boken i snart två månader utan att jag har något särskilt att skriva om den,  mer än att den är hänförande vacker. Det gör ont i kroppen när jag läser den. Lite fånigt att erkänna, men jag är förälskad i den här boken.  Boken slår mitt i prick eftersom den balanserar väl mellan tradition och förnyelse, men också mellan skönhet och spänning.  Jag associerar bl.a. till Nils Dardel, Elsa Beskow och kinesiska mönster. Berättelsen tema påminner mig om tvångsäktenskap, kvinnlig frigörelse,  taoism och att följa sitt hjärta. Det är ju bra det, för innan den här boken så tyckte jag att Tummelisa var en rätt löjlig berättelse. En länk till Gastaut blogg finns här.
/Karin

Gimbergssons giftigaste

Förr i tiden kunde det hända att reaktionärer försvarade sina dogmer med hänvisning till djurriket, som de menade var mer naturligt än det moderna sekulariserade samhället. På senare tid har det istället blivit allt mer populärt att använda etologi för att ge stöd åt mångfald. Den senare strategin verkar vara bättre än den förra, eftersom det finns kanske 100 miljoner djurarter på jorden, vilket verkligen ger utrymme för variation.

I vår kommer två bilderbökcer på temat. Välkommen Tango Kabusa Böcker) , som bygger på den sanna historien om två pingvinhannar i New York och Spinderella Tarantella av Inger Lindahl och Sara Gimbergsson (Alvina Förlag).

Spinderella Tarantella är en bilderbok som bygger på fakta om korspindeln med samma namn. Berättelsen handlar om spindelhonans liv. Vi får bland annat se och läsa om när hon äter upp sin man. Det är en humoristiskt bejakande text med många utropstecken. Spindrella Tarantella har inga bekymmer, hon är nöjd med sina val.

Om jag tyckte Gimbergssons förra bok Zenobia tappar bort sig var för tam så är jag desto mer förtjust i illustrationerna den här boken. Man känner igen att det är en Gimbergsson, men det är djärvare och lekfullare än vanligt. Jag tycker att Gimbergsson är duktig på att lyfta fram känslor och känslighet. I den här boken är det också känslouttryck som står i centrum, men betydligt starkare känslor, för Spinderella är hämningslös.

Bokens färger går i svart och rosa. Det är svarta siluetter av rädda människor, svarta spindlar men ofta med en rosa inramning. Mörkt och ljust möts på ett ovanligt sätt. Färgsättningen är en av de saker som bidrar till att boken inte hamnar i några genusfällor.

En rosa men också svart bok om spindlar, med en levnadsglad om än giftig honspindel. Det är en bok som vinner på att vara kontrast till många av de uttryck som dagens flickor tvingas spegla sig i. Den vinner också på konstnärlighet och ovilja att skriva på näsan. Eftersom det är avgjort att ingen kan komma och påstå att det är något bra med att äta upp sina äkta män.

/Karin

Vårens härligaste?

Manuela Oltens Monster finns faktiskt. Eller? (Opal förlag) är en av mina favoriter i vårens utgivning.

Det tog ganska många läsningar innan jag insåg att detta inte var en finsk utan en tysk bilderbok. Där finns mycket i bildkompositionen som är besläktat med flera av de finska bilderböcker jag läst på sistone.

Att jag är förtjust i den här boken beror på att den får mig att skratta. Men varför?

Det handlar om bristen på symmetri och utrymme för egenheter i både illustrationer och berättelsens personligheter. På så sätt blir det också en bilderbok om befrielse och att våga vara. Det är fint.

Monster finns faktiskt är uppbyggd som en faktabok där olika monster presenteras. Där finns bland annat skrattmonster, slemmonster, pruttmonster. Alla monster får en presentation. Där är spännande eftersom både bildkomposition och text inte är förutsebara.

/Karin

Levi Pinfold

Under senaste veckan har jag träffat på småfolk i två av de böcker jag läst; i den franska ungdomsboken Oksa Polock och i den brittiska bilderboken Djangon av Levi Pinfold. Småfolk har ju under senaste århundradet levt mer eller mindre i reservat på Island. Kan man anta att det är den ekonomiska krisen på Island som fått småfolket att söka sin tillflykt till andra länder?

För Djangon som kommit ut på svenska på Karneval förlag i år vann Levi Pinfold 2010 priset The booktrust early Years Award.

Det är en spännande berättelse med en mättad symbolik. Vad som skiljer den från andra bilderböcker med liknande pretentiösa anslag är att den nog är ganska lättillgänglig även för barn. Illustrationerna påminner mycket om naturalistiska målningar, men med en närvaro av en nerv från ett naturens spratt, representerat av en Djangon, en armhög stor figur. Berättelsen är också en blinkning till romantikens skildringar av kringresande och romer.

Djangon handlar om en pojke som lever i ett cirkusläger. Pojken träffar på en liten filur, Djangon, som ställer till det för pojken. Det första han gör är att förstöra pojkens pappas banjo. Djangon ställer till med en massa saker som pojken får skulden för. Tillsist får pojken nog och kör i väg Djangon. Sen blir pojken ledsen. Till tröst får han en banjo av sin pappa.

Berättelsen är inspirerad av den romske jazzlegenden Jean Django Reinhardts liv.

/Karin

I väntan på våren med en av våra mästare

I januari i år kom Tord Nygrens bilderbok Alldeles för mycket snö ut på Opal förlag. Det är en bok som passar nu, för oss som längtar efter våren.

Berättelsen handlar om en flicka som bor i ett lantligt samhälle. Det är strax före jul och snön har inte kommit. Flickan ger sig i väg för att leta rätt på Herr Snö. Hon hittar honom, han har försovit sig. Han kommer till det lilla samhället och blir större och större, till ett snöoväder som varar ända fram till april. Då har alla tröttnat på honom och vill att han skall försvinna. En dag kommer Våren, i form av en söt liten flicka. Hon läxar upp Herr Snö så att han äntligen tar semester. Förvandlingen av Herr Snö till ett snöoväder är effektfull och berättelsen centrum.

Det är en skickligt frammanad berättelse där ord och bild vävs samman självklart och sagolikt. Jag kan höra saker när jag läser boken. Hur det låter när man kramar en snöboll. Hur dovt ljudet av bilar blir i ett snölandskap.

Bilderna är skira och drömska. Jag har försökt tidsange illustrationerna, men det går inte. Klädsnitt ser ut som femtiotal, men traktorerna verkar modernare, kanske från sjuttio åttiotal. Jag skulle definiera boken som en konstsaga.

Trots kylan bär flickorna kjol och naturligtvis är det en män som kör de få fordon som syns. Det är en värld som domineras och styrs av män skulle man kunna säga, men det vore dumt. För det är en liten flicka som hittar Herr Snö och en annan flicka, Våren, som sätter honom på plats. Och vänta nu, Herr Snö, är han inte väldigt lik Tord Nygren? Och Våren, påminner hon inte rätt bra om en ung kvinnlig bilderboksillustratör?

Tord Nygren, född 1936 debuterade som barn och ungdomsboks illustratör 1964. Han verkar nästan outtröttlig. Att en illustratör kan göra så mycket bra under så lång tid är på gränsen till obegripligt för mig. Även om han varit aktiv i snart femtio år så har han enligt mig fått på tok för lite uppmärksamhet. Jag önskar mig en ny vår för Tord Nygrens bilderboksillustrationer.

Välkommen till vårt spännande årsmöte

Tisdagen 13 mars klockan 18.30 håller vi årsmöte på Göteborgs konstmuseum. Efter de traditionella årsmötesförhandlingarna föreläser Ulla Rhedin om 2011 års ALMA- pristagare Shaun Tan. Under kvällen kommer vi också att få se Shaun Tans Oscarsbelönade kortfilm som på svenska heter Borttappad (The lost thing)

Efter föreläsningen blir det boklotteri, en enkel buffe med vin, samt kaffe och tårta. För allt detta betalar medlemmar 150 kronor, gäster 170 kronor och studenter 100 kronor.

Anmälan senast måndagen den 12 mars till

Frida Lax i Boksskåpet på tel 306 30 00 eller via epost: frida@bokskåpet.se

Här berättar Shaun Tan om sin kortfilm:

Karin

Med humor om Kanel och Kanin och alla känslorna

Jag har svårt för kaniner i bilderböcker. Jag tycker de tenderar att invadera hela bilderboksmarknaden med en lite för gammaldags attityd till vad en bilderbok skall vara.

Annat var det på fyrtiotalet när de första kaninerna kom med Betarix Potter och Lewis Caroll. Inte för att jag levde då, men då verkade kaninerna mest vara ett trevligt ett exotiskt inslag. Det var inte tal om någon kanininvasion.

I olika sammanhang har jag försökt driva frågan om att stoppa vårt land från kanininvasion i våra svenska bilderböcker. Det har inte ansetts politiskt korrekt och man har burit mig ut från många möten. Man har också låtit trycka upp pins med texten Vi älskar våra bilderbokskaniner.

Fast jag får erkänna att det finns bilderbokskaniner bland mina nära vänner. Exempelvis är Sara Gimbergssons, Stepahanie Blakes och Charlotte Ramels kaniner. Särskilt Charlotte Ramels kanin är jag fäst vid även om vi hade svårt för varandra i början.

Kanel och kanin och alla känslorna med text av Ulf Stark och illustrationer av Charlotte Ramel (Raben och Sjögren, 2012) är en fyndig rimmad berättelse om känslospelet i den starka vänskapen mellan Kanin och Kanel. Det är självklart en nödvändig realitet för ett bokförlag som Rabén och Sjögren att göra bilderböcker som säljer. Men det här konceptet med berömde barnboksförfattaren rimmade rader och den erkända illustratören och en kanin, känns uppsåtet om en lättillgänglig säljande bilderbok lite för tydligt.

Efter några läsningar av boken inser jag att jag avfärdat boken för lättvindigt. I stället blir jag orolig att boken skall komma bort, eftersom den till en början kan framstå som blek i jämförelse med mycket annat som ges ut just nu. Boken känns inte längre blek utan bara blyg. Kanel och kanin är inga stormiga personligheter. De är komplexa med både stora känslor och försiktighet, vilket så väl skildras i samspelet mellan bild och text.

Jag kommer på mig själv med att fundera över hur Kanin skulle ta det om hon blev orättvist behandlad på kultursidorna. Skulle jag kunna trösta henne eller skulle hon bli tjurig och dra sig undan? Det är en bok som skapat liv inom mig. Jag bedömer den därför som en lyckad bilderbok.

/Karin

Jag kan inte sluta tänka på Farther

Hela hösten fram till i dag har jag tänkt att jag inte skall skriva något mer om Farther av Grahame Baker- Smith på den här bloggen eftersom jag inte skriver om böcker som inte översatts till svenska.

Dessutom har jag redan skrivit om Farther här och skulle jag skriva en gång till så blev det ett överdrivet favoriserande. Men vem bryr sig egentligen? Bara jag förmodligen och Farther är en favorit. En bok som jag lägger fram när jag får gäster, för att den ser snygg ut och för att ge ett bestående positivt intryck, om nu allting annat skulle gå fel.

I somras fick boken Kate Greenway medal med motiveringen:

"a clever picture book with a dream-like quality. It is beautifully designed with a wealth of detail, conveying dark emotions, storms of war and weather, and a powerful sense of loss and bereavement"

Bildspråket är speciellt, men det som drar mig till boken är berättelsen. Det handlar om en pojke som växer upp med en pappa som har vildare idéer än han kan förverkliga. Pappans och därmed pojkens tillvaro pendlar mellan melankoli och en önskan att bygga sig vingar att flyga med. Men pappan lyckas aldrig förverkliga drömmarna. En dag måste han ge sig ut i kriget. Han återvänder aldrig.

När pojken blir vuxen återupptar hans pappans projekt och lyckas bygga sig ett par fungerande vingar. Då han flyger känner han att hans pappa är med honom. Sista bilden symboliserar hur pojkens son fångats av farfaderns drömmar. Han står i en spjälsäng och sträcker sig mot månen som fått uttryck av farfaderns ansikte.

Det är vackert och sentimentalt, men där finns en svärta nävarande som förhindrar boken att bli sliskig. Det är både svårt och lättillgängligt, vilket gör boken till ett självklart mästerverk. Jag brinner för den här boken och önskar den utgiven på svenska.

Länkar till bilder från boken finns här

/Karin

Katalin Szegedi och möjligheten att se

Katlin Szegedi är en av Ungerns och kanske världens mest intressanta bilderboksillustratörer. I Sverige gav Felis förlag ut hennes bok Lenka ut år 2010.

I Lenka använder sig Szegedi av collageteknik med wellpapp i botten. Illustrationerna bygger på kontraster i miljön med det grå wellpappliknande och den färgstarka Lenka målad i mättad röd färg, som det också finns stänk av i de andra personerna. Det röda fyller berättelsens centrum som handlar om Lenkas utanförskap.
Lenka är en flicka som är duktig på att måla. Hon älskar sin egen målade värld, men föräldrarna vill att hon skall ge sig ut för att få vänner. Ute på gatan blir Lenka mobbad för att hon är tjock. Berättelsen slutar med att hon blir vän med en pojke med samma intresse.

Jag och min dotter läste den här boken många gånger under ett halvår. Ofta fick jag höra att det var en missuppfattning att Lenka var tjock. Det var Lenkas hår och kappa som var stora, men benen var ju pinnsmala vilket bevisade att hon inte var tjock menade min dotter. I en intervju om Lenka säger Katalin Szegedi:


Jag är en rödhårig, knubbig flicka fast i vuxen version så jag förstår skälet till din fråga. Ja, Lenka är jag, iallafall till utseendet. Men det är inte medvetet att det ska bli så. Alla de smala flickorna som jag gjort till böcker tidigare är också jag. De representerar mig som ung och slank, kan man kanske säga. Så jag håller med. Illustrerade figurer i böcker liknar ofta sina illustratörer"


Skulle man inte kunna säga att boken om Lenka handlar om den missförstådda, barnet, konstnären och människa? Eller om den missförstådda världen? Ordet missförstådd ger associationer i all oändlighet. Är det så att vi väljer att se saker som stödjer vår redan färdiga världsbild? Kan konsten förändra vårt sätt att se? Jag tror det. Därför är det bra om vi kan låta våra barn få ta del av olika slags bilderböcker, som exempelvis boken om Lenka.

Varje land har sin egen bilderbokstradition. De bilderböcker som översätts till svenska kommer främst från den anglosaxiska världen, Frankrike, Tyskland och Norden. Att det är så har med den rådande världsordningen att göra. Men man får ändå tacka för alla försök att förändra detta, som ger oss möjlighet att se på ett annat sätt.


/Karin

Vanja Larberg

Bladslottet är barnböcker utgivna på förlaget Bladstaden. Deras intention med sin barnboksutgivning är att vara ett mellanting mellan barnbok och konstbok. (Mia Juhlin har skrivit om dem i en artikel i Solägget som vi publicerat här på bloggen)

Sjung den (Bladstaden 2011) är en bilderbok om ett barn som vandrar runt i en stad som hon trugar eller bara får att sjunga. Brevbäraren sjunger om breven , några barn sjunger om en staty och slutligen är det någon som sjunger staden. När hon ber en man sjunga om en kanin så är en del av sången så här:

"Här syns hallon och fasaner

i buskarna runt om

Det lyser i neon på husen

skyltar ropar Kom!

Och världen ändrar färg

när det äntligen blir höst

Men stigen är sig lik,

markens lilla röst"

Illustrationerna är varsamt målade, den minner mig om impressionismens spel med ljus och skuggor, men tydligast av allt är kanske känslan av att försöka illustrera musik. Det är ljust, luftigt och tycks stiga mot himlen, med mycket omålad yta på sidorna där bild och text liksom svävar tillsammans.

Poeten Sara Hallström och illustratören/arkitekten Vanja Larbergs Sjung den är en försiktig bilderbok om en sjungande stad. Det försiktiga är ett nödvändigt anslag för att skildra den illusion som de tycks vilja förmedla. Resultatet blir vackert och en tankeväckande kontrast till allt vederhäftigt som tar plats i andra bilderböcker.