Jag älskar Pija Lindenbaum

"Jag älskar Manne" är Pija Lindenbaums senaste bilderbok. Eftersom jag är så oförbehållsamt förtjust i Pija Lindenbaum så är det svårt för mig att skriva något om henne. Vad jag tycker om hennes illustrationer, känns alltför privat, okritiskt, som en enkel veckotidningsnovell från min tonårstids romantiska ungdomstidningar.

Men det som är roligt med Lindenbaum är att mina barn är lika förtjusta i böckerna som jag är. De gillar både Lill Zlatan och Kenta, trots att en del vuxna påstår att det är allt för överdrivet genustänk för att barn skall tycka det är bra. Men det tror jag inte mina barn har tänkt en sekund på. De ser barn i en berättelse och gillar historierna, detaljerna i illustrationerna som gör att man vill stanna kvar i böckerna, eftersom det verkar finnas något mer där, som man inte riktigt får tag på, en ytterligare dimension kanske av känslor som väcks till liv men som inte riktigt identifieras.

Jag älskar Manne är Lindenbaums senaste, en bok för tvåårsåldern. Den bygger på tvååringarnas värld. Den mest våldsamma åldern med en ganska grov humor. Berättelsen utspelar sig i sandlådan. Det är en pojke som älskar sin kompis och det visar han på olika vis. Sen kommer ett tredje barn in i bilden och komplicerar. Det är en vardagsnära berättelse  som så väl speglar vanliga problem i tvåårsåldern. Det är roligt men respektfullt. Om sandlådebråk som verkligen är i sandlådan. Lite klargörande även för oss vuxna?
/Karin

Möt oss på bokmässan i Göteborg

I vår monter nummer A01:11 kan du köpa få mer information om vår förening, bli medlem, köpa lotter och lite annat.  Svein Nyhus överlämnar  sina originalillustrationer och berättar om sitt konstnärskap i Nordiska ministerrådets monter på söndag klockan13.30. Se deras program här

Hanna Albrektson

Att förklara vad man känner kan vara svårt, oavsett ålder. Litteratur kan fungera som en guide för att få oss att förstå våra känslor.  Glömmer aldrig när jag fick förklara för en sexåring varför en treåring var  så mån om att bestämma precis allting. Den förlösande repliken som gjorde allt både begripligt och förlåtande  var när jag sa att det mindre barnet var i Karlsson på taket-åldern. Sen kunde vi skratta åt alltsammans, i månader.

Jag kan tänka mig att Hanna Albrektson  pekbok på temat känslor kan fungera på ett liknande vis (Gilla böcker,  2012). På varje sida finns en fågel som uttrycker en känsla. Det är kroppsspråket som tolkar känslorna. Det är väldigt tydligt kroppspråk men inte förutsebart, inte ens vilka känslor som skall tolkas. Eller vad sägs om exempelvis hysterisk, jäktad eller mätt? Det finns också en stor vinst med att de olika känslorna inte uttrycks av någon människa som ser ut på ena eller andra sättet. Färgerna på fåglarna går i blått eller rött. En kul bok som förhoppningsvis också kan fungera som ett slags aha-upplevelse även för de vuxna förmedlarna. /Karin

Höstmöte med Svein Nyhus!

På höstens medlemsmöte den 4 oktober klockan 19.00 kommer den norske bilderboksillustratören Svein Nyhus och talar under rubriken Tystlåtna flickor och arga pappor.  Han presenterar  sina och hustruns Gro Dahles  kontroversiella och omskrivna bilderböcker.

Som vanligt har vi boklotterier, mat, ett glas vin, kaffe och tårta. Kvällen kostar 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster. Anmäl er senast den 2 oktober till frida@bokskåpet.se eller på tel 031 306 30 00. Plats: Gamla Hovrätten, Olof Wijksgatan 6.

Bilderboksutställningen A, B, Se! pågår på Göteborgs konstmuseum till och med den 4 november. Tisdagen  16 oktober klockan 18 är det en visning för våra medlemmar. Begränsat antal platser. Angående anmälan se Solsidan som kom i er brevlåda i veckan (Obs! Det står fel dag i Solsidan. Men rätt dag skall alltså vara tisdagen den 16 oktober klockan)

Klara Persson

Urax är ett nytt barnboksförlag för hösten som lyckats få rättigheterna till två fina nyutgivningar;   både Bertil Almqvists bok Barna Hedenhös på vinterresa genom Sverige samt Fam Ekmans Kalla mig farbror. Den tredje av deras böcker Molly & Sus av Klara Persson. Alla tre böckerna kommer ut nu i september.

Molly & Sus är en bilderbok som jag hade mycket sjå med att försöka förstå tekniken. Men det är både  akryl, collage, akvarell och lager på lager i datorn i en ganska kall färgskala. Texten är en del av konsten, liksom ojämnt skriven med betboningar på särskilda ord eller bokstäver.

Berättelsen handlar om tvillingarna Molly och Sus.  De föds med  hår som sitter ihop, men tröttnar så småningom på varandra, klipper isär flätorna, hittar sedan tillbaka till varandra utanför symbiosen. Lika väl som tvillingarna är sammanflätade lika väl är ord och bild i samklang.  Symboliken i boken är hisnande, tät som en välskriven dikt; flickorna som sammanflätade, att klippa håret (bandet) mellan dem. Eller att de när  återförenas äntligen och för första gången kan  gunga på gungbrädan, få jämnvikt, för att nämna några exempel.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att boken är som ett slags undersökning  av språkbruk och   kända problem som uppstår när bästisar tappar bort varandra. Det låter pretentiöst och ändå blir det mest av allt en rolig berättelse.

Molly & Sus är Klara Perssons debut. Hon är 26 år och jag hoppas på en spännande fortsättning.

/Karin

Fantastiska fiskar

Lindskogs förlag har i år kommit ut med några konstnärligt riktigt tunga bilderböcker. En av böckerna är Fantastiska fiskar med bild av Ane Gustavsson och text avErik Magntorn. Det är en bok som får mig att tänka på två ganska olika filmer, den franske regissören Luc Bessons film  Det stora blå och den animerade amerikanska barnfilmen Hitta Nemo. Det är något med djupet i bilderna med vattnet  och lekfullhet i fiskarna som får ihop det. För havet är djupt och det är mycket som kan inspirera. 

Bokens titeln är måhända en blinkning åt fantastiken. Det är en berättelse om fiskar i ett hav, men av de fiskar som är med finns det sådana som egentligen inte simmar i samma slags vatten och andra som är påhittade. Det är en rolig lek med en hemlig lockande värld.

Magntorn rimmar väl och roligt om fiskarnas olika tillstånd, sysslor och funderingar. Gustavssons illustrationer, som domineras av akvarell står för lockelsen i detta låtsas hav. Där finns ett fint spel med ljusbrytningar, dova detaljer  och spännande fiskar.  Illustrationerna har  inte ett särskilt utstuderat i barntillvänt bildspråket och det känns både kaxigt och respektingivande, visar på en tilltro till barnet förmåga att tolka konst. En bok för barnen att bläddra ofta i och kanske lära sig de rimmade verserna utantill.

Men alla illustrationerna och texterna håller inte riktigt ihop och varje uppslag skulle likaväl kunna vara en egen berättelse. Men det kanske var meningen?

/Karin

Emma Adbåge

 
Jag tycker att Emma och Lisen Adbåge mer än några andra illustratörer  bidragit till att den svenska bilderbokstraditionen frigjort sig från arvet från Elsa Beskow. Det har finns redan andra i samma tradition som exempelvis Eva Lindström och Gunilla Bergström. Men med adbågarna hände något, som en smittande kreativ explosion, där vissa konventioner om hur det skulle vara blev mindre verkningsfulla. Det är jättekul! Just nu kan vad som helst hända i en bilderbok, så det är inte så märkligt att intresset för bilderböcker för tillfället är ganska stort. Fler och fler verkar tycka att bilderböcker är intressant.

I början av Emma Adbåges karriär hörde jag ofta vuxna som uttryckte ett direkt ogillande inför hennes böcker, det hör man sällan numera. Fler har vant sig vid hennes sätt att illustrera.För mig symboliserar Emma Adbåges illustrationer en acceptens för livet som det faktiskt är.

Som exempelvis i hennes senaste bok  Lenis Olle (Rabén och Sjögren 2012). Det är en väldigt vardagsnära berättelse om Leni som skall gå och hälsa på sin kompis Olle. När hon kommer hem till Olle så har han redan en annan där som Leni blir alltmer vrångt inställd till. Allt slutar förstås bra. 

 Illustrationerna är anakronistiska, lyfter  fram brist på  perfektion, skruvar till perspektiven och gör den vardagsnära berättelsen intressant. Anakronismen finns i inredningen, de två lägenheternas inredning som nästan ser ut som 70-tal där liksom en del moderniteter smugit sig in, på ett sätt som liksom matchar slarvet eller stöket i lägenheterna. Ett stök som förresten hänger bra ihop med Lenis känslor. Det är inte riktigt som hon ville ha det. Som det skulle ha varit. De skruvade perspektiven står framförallt barnens kroppar för, med de oerhört stora huvudena. Det är roligt att titta på.

/Karin

Där satt den!

Norska Bockarna Bruse på badhuset med text av Björn F Rörvik och illustrationer av Gry Moursund är bland det roligaste jag sett i bilderboksgenren. Boken har kommit ut på Lilla Piratförlaget nu i vår och är förlagets första bok.

Vad som gör boken unik är att de har lyckats härma det naiva. Rörviks berättande som utgår från bockarna Bruse påminner mycket om hur barn använder sig av sagor i sina lekar.

Samtidigt är det en uppdatering av sagan. Nu förtiden har Bockarna Bruse valmöjligheter de behöver inte bara gå till fäboden, att besöka vattenpalatset är också ett alternativ. Att originalet varit högaktuellt för barn i fyraårsårsåldern i åtminstone 100 år gör  inte nytolkning mindre angelägen för vare sig dagens barn eller  deras litteraturförmedlare. Roligt är det också när Bockarna Bruse när de besegrat trollet liksom Terminator i Termintator 2 brister ut i Hasta la vista, baby

Moursunds illustrationer är lekfulla, som härmandes barnteckningar. Det är blandteknik med tusch, krita, blyerts och heltäckande blå färgläggning som är vatten och himmel. Det är ett roligt och  härligt hemskt troll som kommer in på badhuset och bara förstör, eftersom han inte begriper några regler och egentligen inte vet något om samspel, så som det ofta är i barns rollekar. Trollet som den okända faktorn, något som inte kan förutses, som stör ordningen men som också gör Bruse till hjältar. Jag påstår att detta är ett  mästerverk.

Boken har varit min följeslagare under flera månader och de flesta som jag visat den för har varit väldigt förtjusta.


/Karin

Eget om kärlek

Med bilderboken Söndag ( Opal 2012 )har Kim Fupz Aakeson och Eva Eriksson  åstadkommit ett finstämt samspel mellan ord och bild.

Det är  svåra ämne som behandlas, syskonrivalitet och svikande föräldrar. Fupz Aakeson och Eriksson tassar på tå, men inte för att de är fega, utan mer som när man förbereder en fest bakom någons rygg. Resultatet är tryggt och vackert. Centrum i Erikssons illustrationer är kroppsspråket och alltså människornas olika uttryck. 

I sitt format håller Söndag sig i samma tradition som Gro Dahle och Svein Nyhus böcker. Det är en lång bok med mycket text och tungt stoff. Blir den här typen av skandinaviska  bilderböcker det stora  internationella stjärnskottet efter Gunilla Bergström?

Söndag är en  bok om kärlekens betydelse. Det handlar om Torsten som skall få ett småsyskon. Hans kompis Willy har dåliga erfarenheter av att få syskon, eftersom hans pappa lämnat honom i sticket och skaffat ett nytt barn. Willy förklarar för Torsten  att man skaffar nya barn när man tröttnat på det gamla.


 Berättelsen är upplagd med kapitel efter veckodagarna. Den börjar på måndag. Veckan är full av tvivel för hur föräldrarnas kärlek kommer att vara när bebisen fötts. Men på söndag känner Torsten sig övertygad om att föräldrarna skall fortsätta älska honom. Söndag är en gripande berättelse med många överraskande och intressanta förvecklingar. 

Det är en bilderbok som passar från 5 årsålder.  Här vill jag också passa på att skriva att  jag inte alls förstår logiken bakom att bilderböcker om svåra ämnen bara skall läsas för barn som själva har det svårt. Alla har någon kompis som har det svårt. Generellt så har barn i förskoleåldern mindre svårt att prata om det svåra än vuxna.
/Karin

Blivande klassiker?

Jag tycker att Lena Sjögrens  Vad har du bakom ryggen? som getts  ut nu i vår (rabén & sjögren) borde kunna bli en klassiker. Den har i alla fall både egensinne, självklarhet, tradition och humor. Både idén och genomförandet framstår som ett slags uppenbarelse som bör kunna återanvändas lika ofta som pekbokstemat med djur och deras läten.


Boken har ett enkelt upplägg. Olika figurer presenteras, bland annat en robot, en trollkarl, en matros. På ena sidan får man frågan om vad figurerna har bakom ryggen och på nästa sida så får man se vad de har. Roboten har en nalle, trollkarlen har ingenting och matrosen har en ros, etc. Ett koncept som på ett eget sätt tar sig an traditionen från folksagan med upprepningsmoment som minneslek,  så småningom lär man sig vad de har bakom ryggen.

Boken har också ett  annorlunda format, den är långsmal. Färgsättningen i boken påminner mest av allt om en dovt mönstrat femtiotalstapet, ett slags mönstertänk som kommit i ropet.

Men även om det är ett intressant koncept så är det illustrationerna är som gör boken rolig.  Alla figurerna är verkligen personligheter som man vill titta länge på. De står mot en vit bakgrund vilket också ger utrymme för fantasin. Matrosen med alla sina tatueringar, står han på en kaj eller är han till havs?  Den stora tjejen med sin festhatt, har hon lämnat festen?

Jag har pratat med några vuxna om den här boken och frågat dem vem de tycker den vänder sig till. Vi har varit överens om att den bör fungera från 2 års ålder, eftersom den är enkel men med för mycket  detaljer för att matcha yngre barns synförmåga. Att lära sig boken utantill fungerar säkert för ännu yngre, men att associera till vad någon har bakom ryggen är i de flesta fall säkert  enklare och roligare från tvåårsåldern.

Men värt att notera är också  att de vuxna jag frågat också sagt att det också är en bok för dem. Varför? Det är också första gången jag hört vuxna säga på det sättet om en bilderbok och eftersom det är samma bok som de uttryckt sig om så antar jag att det står för något. Jag tror att det beror på att boken har ett formspråk som knyter an till vuxna människors rätt moderna konstreferenser och därför i alla sin enkelhet gör den spännande även för  många vuxna läsare. Vilket stödjer min idé om att den här boken kan bli en klassiker eftersom barnböcker kräver sina förmedlare för att bli stora.

För att överleva som konstnär krävs förutom talang att kunna märka ut sig  och det har Lena Sjöberg genom den här boken gjort, liksom många klassiska sagohjältar men också precis som figurerna i boken. Superhjälten har med sig en skateboard, drottningen en potta, björnen har med sig en nyckel till sitt järnkoppel och riddaren har med sig en bärbar drake.  Avantgardekonstens intresse för cirkus, gatumodet och popkonsten är exempel på referenser som jag menar illustrationerna har.


/Karin