Chris Haugton

När Lilla piratförlaget förra hösten gav ut Mamma Borta av irländaren Chris Haugton så var det en bok som redan  tilldelats nio prestigefyllda priser i olika länder. Jag kan förstå varför. Mamma borta är en  självklar bilderbok, som man inte riktigt begriper att den inte funnits tidigare. Det är som någon irländare skrev briljant.

Berättelsen är  byggd som en klassisk upprepningssaga för mindre barn. Det handlar om ett ugglebarn som ramlat ur boet. Med hjälp av en ekorre söker ugglan efter sin mor. Det är trial and error skulle man kunna säga. Först säger ugglan att det är en jättestor mamma och då tar ekorren  hen till en björn. Sedan säger ugglan att mamman har spetsiga öron och då går det till en hare. Charmen i berättelsen bygger på vänligheten och öppenheten. Att ugglan får hjälp och att ekorren är fördomsfri i sitt sökande.

Bilderna är byggda i collageteknik. Jag påstår att Haugton befinner sig i samma tradition som Eric Carle. Haugtons egenhet i illustrationerna är främst i hur han arbetar med färger. De flesta sidor är dominerade av en mossgrön ton som jag inte sett tagit plats så pass i någon annan bilderbok. Men det handlar också om hur färgerna kommer fram genom kontraster. Jag önskar kanske att boken hette Pappa borta, men man kan inte få allt.


 Här förklarar Haugton hur boken skapades.  En länk till Haugtons hemsida Vegatable fride rice (som när det här inlägget skrivs är under konstruktion.
/Karin

Dags för årsmöte!

Välkommen på årsmöte den 4 april klockan 18.30 på Göteborgs konstmuseum.

Efter årsmötes förhandlingarna håller Ingmari Desaix föredrag om barnmotiv i konsten under rubriken:  

"Se barnet! Ett urval av representativa bilder i konsten"

Därefter boklotteri, buffé, ett glas vin, kaffe och tårta. Kostnad för medlemmar är 150 kronor och för gäster 170. Studenter betalar 100 kronor. 

Anmäl er senast den 2 april genom att mejla  till frida@bokskapet.se eller till mg.dahlstrom@comhem.se

Det går också bra att ringa och anmäla sig på telefon 031 306 30 00 (till Bokskåpet) 

Årsmötet senare i år är på grund av ombyggnader i konstmuseet. 

Väl mött! Styrelsen

Natten!

 Familjen Sömnlösing eller The Insomniacs som boken heter i original är en alldeles förtjusande bilderbok som uppfyller alla mina önskningar om vad en bra bilderbok bör vara. Den har en lustfylld berättelse med originella, roliga, mystiska bilder och  intressant symbolik. (Bild Bröderna Hilts , text Karina Wolf och översättning av Lennart Hellsing, Bonnnier Carlsen 2013)

Illustrationerna är för gjorda i mättade färger, de flesta i blått som svarar mot natthimmelns färgspektra, eller gult för att skildra dagsljuset. Boken handlar om en familj (en far, en mor, den dotter)  som inte klarar av att hålla sig vakna på dagen efter att ha flyttat tolv tidzoner. De samtalar om hur de skall lösa sitt problem och kommer fram till att björnar sover bra. En natt ger de sig därför ut på jakt efter björnarna som de hoppas kunna få råd av. Men de träffar inga björnar men många andra djur eller som det står:

Familjen Sömnlösing gjorde en upptäckt
Mörkret var fullt av liv.

Bland annat havsängel, jordsvin, grävling.  Det blir så att familjen hanterar sitt liv genom att lägga om sina rutiner. Flickan läser kvällskurser på distans och föräldrarna jobbar på natten. De får det bra och  gör nattens liv till sitt. Symboliken i bilderna speglar en fascination över allt familjen upptäcker av natten.

Det finns en  kraft i den här berättelsens illustrationer som gör dem otvivelaktiga och självklara, trots exempelvis  att pappan mest ser ut som ett ägg med mustasch och ben som får mig att tänka på krocketbågar,  medan mamman och dottern ser mer ut som människor. Berättelsens tema, mötet med natten och ett annorlunda livsval gör också boken  spännande. Berättelsen får mig att associera både till Neil Gaiman och Astrid Lindgren. Familjen Sömnlösing  är utan pekpinnar vilket visar på en tilltro till fantasi och läsarnas förnuft. En bok som öppnar världar.  Sånt är stärkande.

/Karin

En bok utgiven till minne av Rosa Parks 100 årsdag

Jag har börjat att skriva det här blogginlägget, med utgångspunkt i femtiotalet, så många gånger. Vad jag än skrivit så har resultatet blivit så himlans klyschigt. Fåniga meningar om femtiotalets estetik som alltid är modernt eftersom det blivit klassiskt. Om hemmafruideal, tillväxt, kommunistjakt och framtidstro.

I det här löjliga skrivandet försöker jag  komma åt bilderna i Rosas buss (Alvina förlag 2013) med text av Fabrizio Silei och illustrationer av Maurizio A.C. Quarello. Det är en bok som jag gärna vill skriva om, men eftersom det här är en bilderboksblogg så känner jag att jag måste  skaffa mig ett alibi, kanske en teori, eftersom  illustrationerna inte är särskilt originella utan påminner väldigt mycket om  Edward Hoppers konst (vilket tom förlaget skriver i sitt pressmeddelande)

Att   Maurizio A.C. Quarello valt att ligga nära  Edward Hopper verkar vara ett medvetet grepp. Det är det greppet jag försöker att komma åt, utan att riktigt lyckas. Men kanske är det förmedlandet av en tidsanda,  det stilistiskt rena, om att hålla sin positioner?

Att det är en intressant bok råder det i alla fall ingen tvekan om. Det är en  bilderbok för lite äldre barn  kanske från sjuårsåldern. Tiden är femtiotalet och berättelsen bygger på en historisk person, medborgarättskämpen Rosa Park,  som vägrade resa sig för att ge plats för en vit person en buss. Ett aktion som genom en dom i Högsta Domstolen förbättrade de färgades villkor i USA. 

I Rosas buss får vi berättelsen om Rosa Park utifrån en morfar och hans barnbarn. Morfadern som själv var färgad åkte med samma buss som Rosa Park tar med sitt barn till Henry Ford museet för att visa Rosas buss och för att berätta historien om Rosa Park.  Morfadern tillhörde de som försökte få Rosa Park att resa sig, eller som han själv sa han tillhörde de fega.

Bilderna från nutid skildras i färg medan Rosas Parks  berättelse är färglös eller svartvit vilket passar bra eftersom det är en berättelse om en tid i ett land där svart och vit inte hade samma rättigheter.

Det är en  fin berättelse som säger något om hur svårt det är att förändra sin roll i ett givet sammanhang, men också hur mycket vi har att tacka de modiga för. En bok som berättar historien om hur svårt det är att vara människa och vårt behov av hjältar.

En lärarhandledning till boken finns att ladda ner på förlagets hemsida.

/Karin

Stenåldern

Man brukar säga att vi fortfarande är stenåldersmänskor. Hur då brukar jag vanligtvis tänka men  när jag läser Kälda och älgen med  text av Regine Nordström och bild av Eva Stina Sandling (Kabusa Böcker 2013), så upptäcker jag något av stenåldersmänniskan inom mig.

Jag förstår att vissa saker i min vardag har en klar koppling till stenåldern. Exempelvis samlingen på min fönsterkarm; några fossiler, en docka, en uråldrig psalmbok. Att jag tränar för att få uppleva lyckorus. Känslan av lättnad som infinner sig när man märker att ens nära mår bra. 

 Kälda och älgen  förmedlar en känsla  av hur man kan tänka sig att  samhällen var uppbyggd på stenåldern. Fotografier av illustrationer som är gjorda i en  väldigt egen collagteknik med olika rit- och illlustrationsekniker,  urklippt i tyg och naturmaterial, förmedlar något om stenåldern. Det är därför boken får mig att gissa att  föremålen  på min fönsterkarm, är som ett slags rest av samlarsamhället.  Kommer på att mitt välbefinnande efter en joggingtur måste påminna om känslan av efter att ha fällt en älg med ett drev och ett spjut. Min glädje över att vänners lycka måste vara ett arv i från stenålderssamhällen,  då varje individs insats var märkbart viktig för hela gruppens överlevnad. 

Bilderboken Kälda och älgen liknar inget annat. Tonen är poetiskt prövande ton i både språk och illustration. Det finns mycket vitt tomrum på sidorna,  i vilken jag läser in stenålderns fragmentariska infrastruktur.  Men berättelsen handlar kanske mest om kulturens som bärande element; Kelda som ritar en älg på väggen i grottan. Berättar Offar som samlar gruppen. Elden. Hän som är med stammen men som  kommer från andra sidan.

Illustrationerna av lägret, med skidor, nät, uppspända skinn, skildrar sådant som man vet om stenåldern. Eller som det står:

  Jag vänder fötterna mot varma stenen. 

Värmer dem.

Stenen är skön. Säcken bubblar guldguldricka. 

Snart är det min tur att smaka. Det honungssöta. 

Sommarminne. Björkens saft. 

(Nordström, sidan 5, 2013).

Till boken skall det också ges ut en lärarhandledning. Jag tror att det här är en bok som kan göra stor nytta i historieundervisningen för yngre barn men även för sådana som mig. /Karin

En bok om läsandets kraft

Ibland slås jag av hur böcker först påverkat och sedan styrt mitt liv. Från de första läsupplevelserna, till min första kompis som jag delade läsningen med, till  att jag i dag arbetar som bibliotekarie och att jag i stort sett hittat hela mitt umgänge genom skönlitteraturen.

William Joyce vann en Oscar 2012 för bästa animerade film med The fantastic flying books of Mr Morris Lessmore. Av berättelsen har också gjorts en bokversion som kom ut på Kabusa böcker i november 2012 under titeln Mr Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna. En bok till alla oss som låtit kärleken till böcker styra våra liv.

Berättelsen handlar om den unge  och skrivande Morris Lessmore (less is more). Hans liv förändras när ett knippe flygande böcker ger honom skjuts till en byggnad med många olika böcker som han lär sig älska, sköta om och leva med.  Under kvällarna skriver han sin egen bok. På slutet är han gammal, lämnar byggnaden och flyger i väg på samma sätt som han en gång kom. En berättelse om läsningens tjuskraft.

Bilderna andas aristokratisk 1900-talsmiljö. Det är vackert och mystiskt med en symbolik som är svår att värja sig ifrån, det är mättat och lustfyllt. Illustrationerna spelar med det tunga och det ljusa; det högtidligt inredda biblioteket,  solljusets brutala påverkan, böckerna som flyger runt och skapar en oförutsebar spänning.

Det finns också en app för den här historien.

Filmen är mer dramatisk än boken. Båda förtjusande på sina olika sätt, men filmen är ju ordlös men språket i boken är välkomponerat och betydelsefullt. Det är samma berättelse, men med olika klang. /Karin

Mardrömmar

Ifall en bok passar för många eller få barn säger egentligen ingenting om bokens kvalité. Barn måste likaväl som vuxna, ges en möjlighet att ha en  smalare smak. Sen handlar det om utveckling, att det smala oftast inspirerar det breda. Det bildspråk som  i dagens bilderböcker anser vara lättillgängligt skulle förmodligen setts som svårt och smalt för tio år sedan.

Om Vargarna i väggen ( text Neil Gaiman och illustratioiner Dave McKean, Epix förlag, 2012) är en svår eller lättillgänglig bok har jag inget enkelt svar på. Jag tror att den är rätt lättillgänglig, även om folkbiblioteken på sätt och vis gör den svårtillgänglig eftersom Bibliotekstjänst valt att klassa den som en bok för mellanåldern, så att den inte kan hittas i bilderbokstrågen där den enligt mig borde stå.

Att det blivit så antar jag beror på att författaren och illustratören tidigare samarbetat med vuxenserier som Sandman, Mr Punch och Violent Cases. Epix förlag är heller inget barnboksförlag utan ger ut främst vuxenserier vilket också kan ha bidragit till genrebestämningen. Men de flesta barn i mellanåldern finner nog berättarstrukturen förutsebar och den pedagogiska avsikten övertydlig.

Berättelsen handlar om Lucy och hennes familj. I huset där de bor upptäcker de plötsligt att det bor vargar i väggarna. Vargar som tar sig ut ur väggarna och tar över hemmet. Familjen hamnar i väggen istället, men de tar sig slutligen ut i hemmet igen och då blir vargarna väldigt rädda och springer iväg. Boken har en tydlig hemvist i anglosaxisk berättartradition, både i dess charm och den något övertydliga sensmoralen. Men det är bra ändå eftersom illustrationerna ger uttryck för både mystik och humor, som lyckas vara både lättillgängliga och lite svåra, en konst, men inte nödvändigtvis stor konst. Det är modernt på ett sätt som jag tror attraherar dagens barn. Illustrationerna är en blandning av pennteckning, fotomontage, collage och datorgrafik.

Det är en berättelse som passar bäst för 4-6 åringar.  För de som letar efter äventyr i alla vrår likväl som för de som vill sluta på förskolan och definiera sig som något lite modigare. Det är kul och spännande.

/Karin

¨

Skalbaggar!

Augustin Comotto är en illustratör och bilderboksförfattare från Argentina, vars böcker nått utanför hemlandet. Sju miljoner skalbaggar (Siete millones escarabajos) kom ut på Lindskogs förlag nu i höst.

Ungefär samtidigt som boken kom ut så lade jag märke till att avdelningen om insekter är särskilt stor på bibliotekets barnavdelning där jag är ansvarig för inköp. Jag bär nämligen på en föreställning om att många barn är fascinerade av småkryp, som exempelvis skalbaggar vilket Comottos bok handlar om.

Förklaringarna till barns och människors fascination för småkryp är nog olika. Men en idé som jag bär  med mig sedan barnsben är att dessa små insekters sätt att organisera  ger  en förnimmelse av det oändliga.  Det får åtminstone mig att komma i kontakt med hur liten jorden är i det stora universum.

Comottos bok går i svartvitt. Det handlar om sju miljoner skalbaggar som invaderar en båt för att åka till sin kusin Marcelo som bor i ett avlägset land. Det är galet på ett sätt som kan förstås av en tvååring. Som vuxen läsare uppskattar jag att Comotto tar ut svängarna och hittar ett eget, rätt hämningslöst tilltal. Skalbaggarna är (medvetet) slarvigt tecknade, men ger intrycket av att vara olika intressanta personligheter, som man jag vill veta mer om. Tänk sju miljoner personliga skalbaggar! Ja alla får inte plats på bild i boken så klart,  men där finns ändå en tanke om den oändliga variationen.

Svein Nyhus menade på sin föreläsning hos oss i höst att en bilderbok måste ses i relation till andra bilderböcker. På så sätt får denna svartvita bilderbok ett speciellt värde, just för att den är svartvit och för att den är en av få bilderböcker i den svenska bilderboksproduktion som kommer ifrån Latinamerika. Samtidigt som den handlar om något så spännande som skalbaggar.

/Karin

Välkommen på adventsmöte

'




Årets medlemsmöte håller vi måndagen den 3 december klockan 19.00 på Kulturhuset Kåken*.
Föredraget heter Den första boken, där två bilderboksdebutanter Erika Hedman och Lena Due Jensen berättar om sina bilderböcker som kommit ut nu i höst.

Som tilltugg till föredraget bjuds på glögg, pepparkakor, clementiner och godis. Efteråt blir det skinksmörgås, samkväm och boklotteri. Inträde: 150 kronor för medlemmar. 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter. 

Anmäl till Frida på bokskåpet senast fredagen den 30 november, tel 03130630 00 eller via mejl

frida@bokskåpet.se 

* Kåken ligger i f.d. Härlanda fängelse. Adress Kåltorpsgatan 2. Spårvagn 1 eller 3 eller buss 17. Hållplats Stockholmsgatan.

Den vindlande vägen och den lilla grodan

Willa Holma är ett nytt förlag och deras allra första bok; Den vindlande vägen och lilla grodan med text av Linda Fridh och illustrationer av Jutta Falkengren utgavs nu i oktober.

Falkengrens illustrationer ger mig en idé av sjuttiotalet då jag växte upp. Det är en skön grön värld, som påminner mig om bilder ett av mina  barndoms nattlinnen och tjeckiska tecknade barnprogram. Det handlar väl om formspråket, men det är inte mossigt, utan snarare klassiskt. Därför känns det som en modern bilderbok.

Boken öppnar dörrar, får mig att ramla in i en värld för obegränsad fantasi och möjligheter. Berättelsen handlar också om den vindlande vägen där grodan tar sig fram. En väg som man inte kan och som tar oss bl.a. till himlen, under lejon, maränger och simbassänger. Ord och illustrationer bjuder på en balanserad humor. Det är skickligt eftersom om idén presenterad på fel sätt, med fel tilltal likaväl skulle kunna känts både motbjudande och och hurtfrisk. Men resultatet är lockande och vilsamt. En länk till Jutta Falkengrens blogg finns här
/Karin