Barna Hedenhös på Konstmuseet och i julkalendern!

Bilden ingår inte i utställningen.

Det var länge sedan Barna Hedenhös var så i ropet. Årets julkalender i Svt är Barna Hedenhös i Rymden. Vad passar då bättre för Konstmuseet än att göra en utställning av den donation de fick 2010 som innefattade illustrationer från Barna  Hedenhös blir kunglig och Sverige får sin första regering?

I de detaljrika tusch- och akvarellillustrationerna väver Almqvist fyndigt samman femtiotalets politiska förgrundsgestalter med sina populära karaktärer från stenåldersfamiljen Hedenhös. Här möter vi pappa Ben,mamma Knota och barnen Sten och Flisa i ett fantasifullt bildäventyr tillsammans med flertalet av tidens partiledare. 

 I utställningen visas  också originalillustrationer till olika Barna Hedenhös-berättelser och ett urval av Bertil Almqvists satiriska vecko-kommentarer ”På tapeten” som publicerades i Aftonbladet under närmare trettio års tid. 

Utställningen pågår 27 november -12 januari.  1 dec, 5 jan, 6 jan kl 11.30–13 är det julspecial för barn. Då man tittar på utställning och därefter skapar man i Studion. Mer info finns på Konstmuseets hemsida. 

Här är ett klipp från årets julkalender: 

/Karin

Emma Virke och vardagsmagin

Emma Virke har i höst illustrerat två bilderböcker Memmo och Mysen bråkar i vinden (Alvina förlag) där hon är både författare och illustratör, samt Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Bonnier Carlsen) där hon illustrerat och Grethe Rottböll författat.

Virke är en av våra unga egensinniga bilderboksförfattare som arbetar med blandteknik. Det är collageteknik med material som tyg, papper och garn i  en blandning av mättade färger och akvarelltoner. Virkes förmåga att lyfta fram sina figurers känslor som fascinerar mig mest.  I allt från glada plastpåsar till skildringen av lyckorus och desperation. Det finns ett djup i hennes gestalters ansikten, något osagt som jag gärna vill veta mer om.


Jag har läst Memmo och Mysen bråkar i vinden ett tag. Men att läsa boken några dagar efter stormen Simone gör läsningen starkare.

Virke bygger upp en samstämmighet i historien mellan Memmo och Mysen och landskapet. Det börjar ljust, lite blåsigt och spännande, blir sedan mörkt och desperat för att sluta i stillsam glädje. En struktur som är evig i naturens växlingar, men som också följer klassisk berättardramaturgi. Kanske för att själen också är ett stycke natur?  En del stormar är svåra att hämta sig ifrån. Annat kan vara besvärligt, men blåser över. Det är sådant jag kommer att tänka på när jag läser den här boken efter att Simone har svept över landskapet.

Virke lyckas lägga an ett utryck för att tilltala barn, vilket kanske den blå nallen Mysen är tydligast exempel på. Det här är en lättillgänglig bilderbok. Samtidigt är det inte svårt att placera henne i en expressionistisk tradition där både Van Gogh och Munch är närvarande.

I Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta beskrivs en pojkes sorg efter sin döda pappa. I den här boken handlar det om att försonas med det svåra ofattbara, en pappa som aldrig kan ersättas. Det är en bok med respekt för det svåra, som låter barnen vara sörjande.

Här är perspektivskiftena intressanta. Boken börjar helt krasst med meningen Jons pappa är död. Illustrationerna är bleka och går i grått. Jon sitter i ett fönster, utanför är en lekpark med barn och föräldrar. Det blir natt och rummet är mörkt, bredvid Jons säng finns en tom röd fåtölj, den pappan brukat sitta i. Vi får följa Jons minnen, med en pappa som var lojal, en pappa som alltid kommer att finnas i Jons hjärta. På sista bilden sitter Jon i den röda fåtöljen med en röd bok i vilken han gjort berättelser om pappan. En röd bok som skall få plats i det svarta hålet i Jons hjärta. Om Memmo och Mysen bråkar i vinden gör magi av vardagen så begripliggör Jon har ett svart hål i sitt hjärta det ofattbara genom att bygga ihop sorgen med vardagsminnen. Emma Virke väjer inte för att skildra det stora i den unga människan.

/Karin

Släppa loss

Ina och trädandarna (Alvina 2013) är något så ovanligt som ett samarbete mellan två illustratörer. Jessika Berglund och Caroline Röstlund har skapat bilderna tillsammans.

Röstlund och Berglund har lyckats öppna bilderna. Det är ett djärvt och lyckat experiment med olika tekniker. Det känns lite serietidning blandat med akvarell. Jag tänker på Alice i Underlandet, Disney och Naturdagbok av en engelsk dam år 1906. Det är orädda variationer och just därför blir det så bra.

 Hur kommer skaparprocesserna utvecklas om fler illustratörer börjar göra bilderböcker tillsammans är en fråga jag ställer mig när jag ser illustrationerna. Det är som Röstlund och Berglund kommit på något nytt och eget, även om jag vet att de inte är helt först med den här sortens samarbete.


Berättelsen handlar om Ina som har svårt att förstå matten i skolan. På rasten går hon ut och träffar där tre trädandar Hasel, Syren och Vide. De umgås i naturen, samlar på sig av sådant som går att plocka och pratar ett eget språk. När Ina kommer tillbaka får hon klart för sig att hon lärt sig den matte hon tidigare hade svårt för.

Budskapet tycks vara att lära sig genom lek och fantasi. Att ha en tilltro till naturens möjlighet att läka sig själv, att det ordnar sig om man bara får möjlighet att släppa loss och utnyttja sina förmågor fullt ut.Problemet är att texten inte lyckas matcha illustrationernas kvalité. Det är lite för stelt och  tillrättalagt för att budskapet skall kännas trovärdigt.

 Jag menar inte att det är dåligt, bara att bilderna är så oerhört mycket bättre. För det är illustrationer som är svåra att slita sig ifrån.

/Karin

Välkommen på höstmöte

Onsdagen den 16 oktober klockan 19.00 i Gamla Hovrättens lokaler på Olof Wijksgatan 6  äger vårt höstmöte rum.

 Erik Titusson som arbetar på Lilla Piratförlaget och som är den ende svensk som blivit invald i den internationella juryn för HC Andersen-priset föreläser under ämnet En bild av bilderboken- utifrån ett jury- och förläggarperspektiv. 

Efter föreläsningen blir det boklotteri, sedan sallad, vin, kaffe och kaka. Kostnad är 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter.
Anmäl senast måndagen den 14 oktober på epost till:  mg.dahlstrom@comhem.se

Hjärtligt välkomna!

Händer på Bokmässan

Möt oss på Bok och biblioteksmässan i vår monter A:02:10. Dit kan du komma för att köpa en lotter i vårt populära lotteri, få information om vår förening m.m. På lördag klockan 14.30 överlämnar Erika Hedman de av föreningen förvärvade bilderna till den fotografiska bilderboken Den finaste skatten. 


På torsdag klockan 13.00-13.34 i sal J1 kan du delta i ett program om den moderna skönlitterära bilderboken som konstart. I seminariet deltar Gro Dahle, Gunna Grähs, Ulla Rhedin, Lena Eriksson med moderator Eva Fred från Kultur i Väst. Föredraget heter En fanfar till bilderboken* apropå boken med samma titel som ges ut av Alfabeta förlag i samarbete med Nordiska Akvarellmuseet.

Barn under 6 år kommer in gratis i målsmans sällskap.
Barnens Torg på Bokmässan i år genomsyras av ett afrikanskt tema. Bland annat finns sydafrikanske illustratören Piet Grobler på plats för att pyssla och teckna med barnen.

*En fanfar till Bilderboken släpps den 8 november på Nordiska Akvarellmuseet i samband med ett spännande heldagseminarium  med chans att möta medlemmar från Fanfarens skribentgrupp, nordiska bilderboksskapare, Ulla Rhedin och representanter för högskoleutbildningar och den prisbelönade belgiska bilderboksskaparen Kitty Crowther. För närvarande pågår utställningen Bilderbokens nya skepnader på Nordiska akvarellmuseet.

/Karin

Hur har Plupp kunnat bli modern?

En fördel med att läsa böcker är att man egentligen aldrig behöver ta hänsyn till upphovsgivarens avsikt, utan kan göra vilken läsning som helst. Det är något man får klara av med verk man väljer att offentliggöra.

Opal förlag har i sommar (2013)  gett ut Inga Borgs  Plupp bygger bo.  Boken publicerades första gången 1956. Att boken kommer nu passar särskilt bra just  eftersom blått hår äntligen slagit igenom lite bredare. Borg hävdade att Plupp var osynlig, men jag menar att tiden har gett Plupp en möjlighet att materialiseras.

Jag tror att Plupp i dag lever som aktivist i fjällen, inte så mycket samhällskritiker som alternativ. Någon som är väldigt medveten om sina konsumtionsmönster och försöker leva efter återvinningsprincipen. Sådana personer har alltid funnits, men det är först på senare år som de börjat dyka upp med blått hår. För tillfället så pågår en strid i Kallak, mellan politiker på ena sidan, samer och aktivister på andra. Jag är inte helt säker, men jag tyckte jag såg Plupp skymta fram i ett teveinslag om bråket däruppe.

Plupp är också en föregångare till  till Kivik och Monsterhund som var först med att använda ordet hen i barnlitteraturen. Borg gav aldrig Plupp något kön för att både pojkar och flickor skulle kunna identifiera sig med hen.

Med Plupp bygger bo Borg har lyckats bygga en rätt så naturromantisk bok, en hyllning till fjällvärlden och till fantasin. Berättelsen handlar om hur Plupp bygger ett bo med hjälp av sådant som finns i naturen.

Det är ett bra grepp att låta Plupp ha blått hår, det bryter av den annars vita stillsamma fjällnaturen.
Vidderna är sällan barnens perspektiv. Plupp blir detaljen som gör att man får syn på helheten, som utgör lockelsen. Det var väl så det var; berättelserna om Plupp speglade Borgs fascination för fjällen. Den här gången har man valt att ge ut Plupp i ett litet större format, som en vanlig bilderbok, mot tidigare då boken höll pekboksformatet. Det här är bättre.

/Karin

En bok för bibliomanti

Bibliomanti är en spådomsmetod som man använder i syfte att få vägledning genom att på måfå slå upp en sida i en bok( oftast bibel)

Det är en metod som också passar för Jostein Gaarder och Akin Düzakins bok Man undrar (Kabusa böcker 2013). Boken är i behändigt fickformat för barn från fyra år och tar upp  frågor som Skulle alla stjärnor och planeter kunna finnas utan att någon visste om dem? eller Hur kan mina fötter flytta sig dit jag vill fast jag tänker på något helt annat? 

En bok som man kan läsa hur man vill, allt på en gång eller en sida åt gången. 

Frågorna har var sitt uppslag. Det är ett barn som ställer frågorna och är med på alla uppslag. Ibland ensam, andra gånger i sällskap med en hund, ett publikhav eller med vänner. Det är i havet eller bredvid havet, i skogen och under himmel.

Düzakin lyckas bygga starka kontraster med dova färger som ligger nära varandra. Den enda ljusblå färgen blir märkligt stark kontrast till den andra ljusblå. Stora frågor ackompanjerade av en sällsam harmoni, något riktigt vilsamt och samtidigt underligt. Illustrationerna kunde ha gjorts nästan hur som helst, men det är effektfullt att välja ett barn som huvudperson. Många barn har filosofiska frågor och illustrationerna är en påminnelse om det samt ger en möjlighet till identifikation. Hur skulle man annars  fattat att det är en barnbok? Eller en allåldersbok. Jag gillar den här boken. 

När jag först såg förhandsreklam för boken så trodde jag att den var riktigt stor. Fickformatet är bra, men illustrationerna hade kommit mer till sin rätt i storformat. 

/Karin

Större än en dröm

I större än en dröm lyckas författaren  Jef Aerts  och illustratören  Marit Törnqvist (Rabén och Sjögren 2013) med hjälp av filosofisk precision fånga det svåra och göra det hanterligt. Boken tolkar jag som en hyllning till livet och vad som finns innanför dess sköra gränser. 

Berättelsen handlar om en pojke som får besök av sin döda syster som han mest känner från ett gulnat fotografi. Systern tar med sig sin bror ut på ett nattligt äventyr.  

De cyklar först genom gränder sedan upp i trädtopparna, åker båt, besöker systerns grav och sjukhuset där hon vistats. När de kommer hem lägger sig syskonen bredvid varandra i sängen. Då pojken vaknar är systern borta och det finns inga märken efter henne.  

Precisionen finns i språket och den fulländade färgpaletten. Döden beskrivs först av mamman som större än en dröm. Under resan får man veta mer. Illustrationerna skildrar  många olika stämningar och blir ändå en självklar helhet. Det är en berättelse om saknadens alla faser men också om glädjen över att få träffa någon man längtat efter. Om pojken som får lov att vara sin systers lillebror. Systern som vet saker han inte vet, som att att en död inte har användning för sitt skelett, eller behöver stödhjul när de cyklar. Detaljer som också gör berättelsen till ett  utforskande. 

En lila sida med fåglar som flyger i väg. Mörka gränder och gröna ängar. En vit sida när syskonen sitter i en båt. I det gråa om sorgen som låg gömd i mammas soppa, i pappas bröd och pojkens varma mössa. Illustrationer som pekar på att livet är fyllt av symboler för gräns och slut.

På första uppslaget sitter pojken ensam vid ett stort nästan tomt köksbord. På sista bilden är det samma bord, fast med duk, fyllt med mat av olika slag och en katt som krupit upp, sitter och spinner, väntar på att bli klappad kanske. 

Kan inte säga annat än att det här är ett mästerverk som får mig förstummad och oväntat nog glad. 

/Karin

Einar Turkowski

Det nya modiga förlaget Urax har gett ut den tyske bilderbokskonstnärens Einar Turkowskis bok Månblomman En fantasi. Turkowski tilldelades 2007 Grand Prix utmärkelsen vid den 21 Bienanalen i Bratislawa.

I dagens bilderböcker kan man se två stora trender. Turkowski hör till samma trend som bland annat  Stian Hole, och Oskar K med bilderböcker för äldre barn. Den andra mer tongivande trenden är bilderböcker som skickligt utforskar det naiva uttrycket med bl.a. Tomas och Anna- Clara Tidholm och Isol. Det är lyckosamt med dessa två trender samtidigt eftersom det ger bilderboken ett brett utrymme. Även om det är den naiva traditionen som just nu är mest spridd och därför mest lätt tillgänglig

Jag kan tänka mig att många förmedlare ser Månblomman som en svår bilderbok eftersom den krockar med  deras uppfattning om vad en bilderbok är. På samma sätt som jag tror förra årets succé Bockarna Bruse i Badhuset sett som en ful och svår bok om den kommit ut för tio år sedan, medan man i fjol knappt kunde tänka sig en charmigare bilderbok. Men Månblomman är definitivt en bok som  breddar vägen för bilderboksuttrycken, som får mig nyfiken på hur bilderboken kommer att utvecklas under de närmaste åren.

Därmed vill jag ha sagt att Månblomman är en härlig väldigt specifik läsupplevelse, kanske främst för barn mellan 5-9 år och för vuxna. Det är ett diger text skicklig ackompanjerad av detaljerade blyertsteckningar,  i  avancerad teknik. Det är illustrationer som kräver mycket text för att man skall hinna titta ordentligt på bilderna och vice versa. För även om det är en bok för äldre så är det ett verk som passar för högläsning. Boken utspelar sig i Herr Ribbelstones speciella trädgård. Vi får förståelse för hur mörkt det kan vara på vissa ställen, hur annorlunda djur det finns, som bl.a. stora fjärilar och motordrivna skalbaggar. Men vi får också ta del  Ribbelstones tankar, exempelvis om hur  han har en känsla av vara iaktagen. Det kan hända att man tvekar innan man går in i trädgården, men är man väl där möts man av en överväldigande upplevelse som många nog aldrig sett maken till.

Boken handlar om en växt som plötsligt dyker upp i trädgården. Trots stora efterforskningar lyckas Herr Ribbelstone inte få reda på vad det är för växt. När sedan en blomknopp dyker upp så gör han allt för att de ska slå ut. Han spelar teater, läser för den om blommors befruktning, spelar musik, sover hos den m.m. Men knoppen slår inte ut och Ribbelstone börjar misströsta. Vid nästa fullmåne slår dock blomman ut och förstummar sin omgivning. Därefter slår den ut vid varje fullmåne och då har man fest.

Allting lever i trädgården som är full av överraskningar;  fiskar som simmar omkring i luften, lysmaskar som dansar , träd som böjer sig fram för att titta ner. Det är en bok som rör i det undermedvetna, om trädgården inom oss. Att hitta balansen i att öppna sig för det oväntade, att vårda  och samtidigt lita på alltings regelbundenhet. Så var i alla fall min läsning. Mer om Månblomman finns på Einar Turkowskis hemsida.

/Karin

Ett hett sommartips; åk till Norrköping på bilderboksutställning

På Norrköpings konstmuseum pågår från 1 juni - 3 september  utställningen Gulligt! Läskigt! Roligt! om bilderboken under hundra år. Titeln på utställningen är med tanke på texter som sju forskare från Linnéuniversitetet  och Mittuniversitetet skrivit för katalogen.

I utställningen kan man bland annat  ströva i Mattisskogen, åka rutschkana med Mamma Mu och resa med Linnea till Monets trädgård. På plats finns konstverk från Göteborgs konstmuseums BBV-samling. Mer om utställningen finns att läsa här

Har du barn med dig så kan det passa att också åka till Norrköpings arbetarmuseum där det finns sommarverkstäder för barn mellan 17 juni- 18 augusti.  På arbetets museum pågår också en utställning för barn som heter  Bland skatter och vrak. 

Det är fritt inträde både på Arbetets museum och konstmuseet.

/Karin