En ideell förening som arbetar för att öka kunskapen om barnböckers illustrationer. Det är en vänförening till Göteborgs Konstmuseum och de bilder som förvärvas doneras till museets samlingar.
Opals förlag ger i vår ut Manuela Oltens debutbok från 2005 Echte Kerle. På svenska heter den Tuffa killar. Oltens illustrationer bygger på ett slags grov charm, där det fula och egensinniga blir träffsäkert och bedårande. Det är sympatiskt.
Att boken nominerades till Deutscher Jugendliteraturpreis är inte förvånande. Jag ler mig igenom både första, andra och tionde läsningen. Ändå är jag lite orolig under första läsningen, vad är det för budskap? Men det är en bok inte bara med grov charm utan också med elegans, som trots extrem fåordighet simsalabim lyckas vända berättelsen, till något helt annat.
När inträffar den tokiga åldern? Finns den ens? Många hamnar nog i en tokig ålder runt fyra. Då när man vet precis hur allting hänger ihop och därför också förstår vad som är fel, vilket väl är ett slags grund för att kunna skoja.
En del människor kommer aldrig ur den där tokiga åldern och det är nog ett bra kriterium om man skall bli barnboksförfattare. För att kunna lyckas med en barnbok måste man ju kunna slå an en ton, komma när något specifikt barnsligt.
Jag tror att Ichabod Kvick och Järnbläckfisken av Sarah Kläpp (Söderströms 2013) är en bok som slår an en för en del fyraåringar. Stilsäkra illustrationer och ett dristigt språk som är lätt att lära sig utantill.
Ichabod Kvick är en räv och vetenskapsman, som en del kallar galen eftersom han bryter mot naturens lagar. Han lever väldigt ensam i ett stort hus. En dag bestämmer han sig för att ge sig ut i världen. Där börjar äventyret och det går inte riktigt som han har tänkt sig, men han lär sig en del. För den vuxna finns referenser till Lovecraft, men jag tänker att Ichabold kanske också är en liten snällare släkting till Faust. Berättelsen lockar till äventyr och avslutas:
"Ichabod ser ut över havet. Jag vet inte vart jag är på väg tänker han men jag är på väg" .
Handlingen spänner mellan det neurotiskt kontrollerade och idén om livet som ett stort spännande äventyr. Det är mycket filosofiskt och mycket barnsligt. Illustrationerna ser ut som grafiska blad. Det finns en svart botten i allt och texten fungerar som en del av konstverket.
Kläpp är serietecknare. Hon är med i redaktionen och styrelsen för den internationella tidskriften C’est Bon
Anthology som publicerar nyskapande serier från hela världen. Hon har medverkat i ett flertal
utställningar i bland annat Malmö, Stockholm, Göteborg, London, New York
och Paris och har även verkat som kurator för utställningar i Malmö och
London.
När boken har recenserats i Finland tycker jag att man stirrat sig blind på Kläpps bakgrund som serietecknare. De skriver bland annat att det är en blandning mellan seriebok och bilderbok, för lite äldre barn. Jag håller inte alls med. För mig är det här en väldigt tydlig bilderbok för barn i fyraårsåldern. Men Sarah Kläpp har en helt egen stil så jag har inte sett något liknande tidigare, sådant kan ju göra recensenter lite osäkra. Jag älskar den här boken.
Här finns en länk till Sarah Kläpps hemsida Sardeller.
När Lilla piratförlaget förra hösten gav ut Mamma Borta av irländaren Chris Haugton så var det en bok som redan tilldelats nio prestigefyllda priser i olika länder. Jag kan förstå varför. Mamma borta är en självklar bilderbok, som man inte riktigt begriper att den inte funnits tidigare. Det är som någon irländare skrev briljant.
Berättelsen är byggd som en klassisk upprepningssaga för mindre barn. Det handlar om ett ugglebarn som ramlat ur boet. Med hjälp av en ekorre söker ugglan efter sin mor. Det är trial and error skulle man kunna säga. Först säger ugglan att det är en jättestor mamma och då tar ekorren hen till en björn. Sedan säger ugglan att mamman har spetsiga öron och då går det till en hare. Charmen i berättelsen bygger på vänligheten och öppenheten. Att ugglan får hjälp och att ekorren är fördomsfri i sitt sökande.
Bilderna är byggda i collageteknik. Jag påstår att Haugton befinner sig i samma tradition som Eric Carle. Haugtons egenhet i illustrationerna är främst i hur han arbetar med färger. De flesta sidor är dominerade av en mossgrön ton som jag inte sett tagit plats så pass i någon annan bilderbok. Men det handlar också om hur färgerna kommer fram genom kontraster. Jag önskar kanske att boken hette Pappa borta, men man kan inte få allt.
Här förklarar Haugton hur boken skapades. En länk till Haugtons hemsida Vegatable fride rice (som när det här inlägget skrivs är under konstruktion.
/Karin
Familjen Sömnlösing eller The Insomniacs som boken heter i original är en
alldeles förtjusande bilderbok som uppfyller alla mina önskningar om vad en bra bilderbok bör vara. Den har en lustfylld berättelse med originella, roliga, mystiska bilder och intressant symbolik. (Bild Bröderna Hilts , text Karina Wolf och översättning av Lennart Hellsing, Bonnnier Carlsen 2013)
Illustrationerna är för gjorda i mättade färger, de flesta i blått som svarar mot natthimmelns färgspektra, eller gult för att skildra dagsljuset. Boken handlar om en familj (en far, en mor, den dotter) som inte klarar av att hålla sig vakna på dagen efter att ha flyttat tolv tidzoner. De samtalar om hur de skall lösa sitt problem och kommer fram till att björnar sover bra. En natt ger de sig därför ut på jakt efter björnarna som de hoppas kunna få råd av. Men de träffar inga björnar men många andra djur eller som det står:
Familjen Sömnlösing gjorde en upptäckt Mörkret var fullt av liv.
Bland annat havsängel, jordsvin, grävling. Det blir så att familjen hanterar sitt liv genom att lägga om sina rutiner. Flickan läser kvällskurser på distans och föräldrarna jobbar på natten. De får det bra och gör nattens liv till sitt. Symboliken i bilderna speglar en fascination över allt familjen upptäcker av natten.
Det finns en kraft i den här berättelsens illustrationer som gör dem otvivelaktiga och självklara, trots exempelvis att pappan mest ser ut som ett ägg med mustasch och ben som får mig att tänka på krocketbågar, medan mamman och dottern ser mer ut som människor. Berättelsens tema, mötet med natten och ett annorlunda livsval gör också boken spännande.Berättelsen får mig att associera både till Neil Gaiman och Astrid Lindgren. Familjen Sömnlösing är utanpekpinnar vilket visar på en tilltro till fantasi och läsarnas förnuft. En bok som öppnar världar. Sånt är stärkande.
Jag har börjat att skriva det här blogginlägget, med utgångspunkt i femtiotalet, så många gånger. Vad jag än skrivit så har resultatet blivit så himlans klyschigt. Fåniga meningar om femtiotalets estetik som alltid är modernt eftersom det blivit klassiskt. Om hemmafruideal, tillväxt, kommunistjakt och framtidstro.
I det här löjliga skrivandet försöker jag komma åt bilderna i Rosas buss (Alvina förlag 2013) med text av Fabrizio Silei och illustrationer av Maurizio A.C. Quarello. Det är en bok som jag gärna vill skriva om, men eftersom det här är en bilderboksblogg så känner jag att jag måste skaffa mig ett alibi, kanske en teori, eftersom illustrationerna inte är särskilt originella utan påminner väldigt mycket om Edward Hoppers konst (vilket tom förlaget skriver i sitt pressmeddelande)
Att Maurizio A.C. Quarello valt att ligga nära Edward Hopper verkar vara ett medvetet grepp. Det är det greppet jag försöker att komma åt, utan att riktigt lyckas. Men kanske är det förmedlandet av en tidsanda, det stilistiskt rena, om att hålla sin positioner?
Att det är en intressant bok råder det i alla fall ingen tvekan om. Det är en bilderbok för lite äldre barn kanske från sjuårsåldern. Tiden är femtiotalet och berättelsen bygger på en historisk person, medborgarättskämpen Rosa Park, som vägrade resa sig för att ge plats för en vit person en buss. Ett aktion som genom en dom i Högsta Domstolen förbättrade de färgades villkor i USA.
I Rosas buss får vi berättelsen om Rosa Park utifrån en morfar och hans barnbarn. Morfadern som själv var färgad åkte med samma buss som Rosa Park tar med sitt barn till Henry Ford museet för att visa Rosas buss och för att berätta historien om Rosa Park. Morfadern tillhörde de som försökte få Rosa Park att resa sig, eller som han själv sa han tillhörde de fega.
Bilderna från nutid skildras i färg medan Rosas Parks berättelse är färglös eller svartvit vilket passar bra eftersom det är en berättelse om en tid i ett land där svart och vit inte hade samma rättigheter.
Det är en fin berättelse som säger något om hur svårt det är att förändra sin roll i ett givet sammanhang, men också hur mycket vi har att tacka de modiga för. En bok som berättar historien om hur svårt det är att vara människa och vårt behov av hjältar.
En lärarhandledning till boken finns att ladda ner på förlagets hemsida.
Man brukar säga att vi fortfarande är stenåldersmänskor. Hur då brukar jag vanligtvis tänka men när jag läser Kälda och älgen med text av Regine Nordström och bild av Eva Stina Sandling(Kabusa Böcker 2013), så upptäcker jag något av stenåldersmänniskan inom mig.
Jag förstår att vissa saker i min vardag har en klar koppling till stenåldern. Exempelvis samlingen på min fönsterkarm; några fossiler, en docka, en uråldrig psalmbok. Att jag tränar för att få uppleva lyckorus. Känslan av lättnad som infinner sig när man märker att ens nära mår bra.
Kälda och älgen förmedlar en känsla av hur man kan tänka sig att samhällen var uppbyggd på stenåldern. Fotografier av illustrationer som är gjorda i en väldigt egen collagteknik med olika rit- och illlustrationsekniker, urklippt i tyg och naturmaterial, förmedlar något om stenåldern. Det är därför boken får mig att gissa att föremålen på min fönsterkarm, är som ett slags rest av samlarsamhället. Kommer på att mitt välbefinnande efter en joggingtur måste påminna om känslan av efter att ha fällt en älg med ett drev och ett spjut. Min glädje över att vänners lycka måste vara ett arv i från stenålderssamhällen, då varje individs insats var märkbart viktig för hela gruppens överlevnad.
Bilderboken Kälda och älgen liknar inget annat. Tonen är poetiskt prövande ton i både språk och illustration. Det finns mycket vitt tomrum på sidorna, i vilken jag läser in stenålderns fragmentariska infrastruktur. Men berättelsen handlar kanske mest om kulturens som bärande element; Kelda som ritar en älg på väggen i grottan. Berättar Offar som samlar gruppen. Elden. Hän som är med stammen men som kommer från andra sidan.
Illustrationerna av lägret, med skidor, nät, uppspända skinn, skildrar sådant som man vet om stenåldern. Eller som det står:
Jag vänder fötterna mot varma stenen.
Värmer dem.
Stenen är skön. Säcken bubblar guldguldricka.
Snart är det min tur att smaka. Det honungssöta.
Sommarminne. Björkens saft.
(Nordström, sidan 5, 2013).
Till boken skall det också ges ut en lärarhandledning. Jag tror att det här är en bok som kan göra stor nytta i historieundervisningen för yngre barn men även för sådana som mig. /Karin
Ibland slås jag av hur böcker först påverkat och sedan styrt mitt liv. Från de första läsupplevelserna, till min första kompis som jag delade läsningen med, till att jag i dag arbetar som bibliotekarie och att jag i stort sett hittat hela mitt umgänge genom skönlitteraturen. William Joyce vann en Oscar 2012 för bästa animerade film med The fantastic flying books of Mr Morris Lessmore. Av berättelsen har också gjorts en bokversion som kom ut på Kabusa böcker i november 2012 under titeln Mr Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna. En bok till alla oss som låtit kärleken till böcker styra våra liv.
Berättelsen handlar om den unge och skrivande Morris Lessmore (less is more). Hans liv förändras när ett knippe flygande böcker ger honom skjuts till en byggnad med många olika böcker som han lär sig älska, sköta om och leva med. Under kvällarna skriver han sin egen bok. På slutet är han gammal, lämnar byggnaden och flyger i väg på samma sätt som han en gång kom. En berättelse om läsningens tjuskraft.
Bilderna andas aristokratisk 1900-talsmiljö. Det är vackert och mystiskt med en symbolik som är svår att värja sig ifrån, det är mättat och lustfyllt. Illustrationerna spelar med det tunga och det ljusa; det högtidligt inredda biblioteket, solljusets brutala påverkan, böckerna som flyger runt och skapar en oförutsebar spänning.
Filmen är mer dramatisk än boken. Båda förtjusande på sina olika sätt, men filmen är ju ordlös men språket i boken är välkomponerat och betydelsefullt. Det är samma berättelse, men med olika klang. /Karin
Ifall en bok passar för många eller få barn säger egentligen ingenting om bokens kvalité. Barn måste likaväl som vuxna, ges en möjlighet att ha en smalare smak. Sen handlar det om utveckling, att det smala oftast inspirerar det breda. Det bildspråk som i dagens bilderböcker anser vara lättillgängligt skulle förmodligen setts som svårt och smalt för tio år sedan.
Om Vargarna i väggen ( text Neil Gaiman och illustratioiner Dave McKean, Epix förlag, 2012) är en svår eller lättillgänglig bok har jag inget enkelt svar på. Jag tror att den är rätt lättillgänglig, även om folkbiblioteken på sätt och vis gör den svårtillgänglig eftersom Bibliotekstjänst valt att klassa den som en bok för mellanåldern, så att den inte kan hittas i bilderbokstrågen där den enligt mig borde stå.
Att det blivit så antar jag beror på att författaren och illustratören tidigare samarbetat med vuxenserier som Sandman, Mr Punch och Violent Cases. Epix förlag är heller inget barnboksförlag utan ger ut främst vuxenserier vilket också kan ha bidragit till genrebestämningen. Men de flesta barn i mellanåldern finner nog berättarstrukturen förutsebar och den pedagogiska avsikten övertydlig.
Berättelsen handlar om Lucy och hennes familj. I huset där de bor upptäcker de plötsligt att det bor vargar i väggarna. Vargar som tar sig ut ur väggarna och tar över hemmet. Familjen hamnar i väggen istället, men de tar sig slutligen ut i hemmet igen och då blir vargarna väldigt rädda och springer iväg. Boken har en tydlig hemvist i anglosaxisk berättartradition, både i dess charm och den något övertydliga sensmoralen. Men det är bra ändå eftersom illustrationerna ger uttryck för både mystik och humor, som lyckas vara både lättillgängliga och lite svåra, en konst, men inte nödvändigtvis stor konst. Det är modernt på ett sätt som jag tror attraherar dagens barn. Illustrationerna är en blandning av pennteckning, fotomontage, collage och datorgrafik.
Det är en berättelse som passar bäst för 4-6 åringar. För de som letar efter äventyr i alla vrår likväl som för de som vill sluta på förskolan och definiera sig som något lite modigare. Det är kul och spännande.
