En bok för bibliomanti

Bibliomanti är en spådomsmetod som man använder i syfte att få vägledning genom att på måfå slå upp en sida i en bok( oftast bibel)

Det är en metod som också passar för Jostein Gaarder och Akin Düzakins bok Man undrar (Kabusa böcker 2013). Boken är i behändigt fickformat för barn från fyra år och tar upp  frågor som Skulle alla stjärnor och planeter kunna finnas utan att någon visste om dem? eller Hur kan mina fötter flytta sig dit jag vill fast jag tänker på något helt annat? 

En bok som man kan läsa hur man vill, allt på en gång eller en sida åt gången. 

Frågorna har var sitt uppslag. Det är ett barn som ställer frågorna och är med på alla uppslag. Ibland ensam, andra gånger i sällskap med en hund, ett publikhav eller med vänner. Det är i havet eller bredvid havet, i skogen och under himmel.

Düzakin lyckas bygga starka kontraster med dova färger som ligger nära varandra. Den enda ljusblå färgen blir märkligt stark kontrast till den andra ljusblå. Stora frågor ackompanjerade av en sällsam harmoni, något riktigt vilsamt och samtidigt underligt. Illustrationerna kunde ha gjorts nästan hur som helst, men det är effektfullt att välja ett barn som huvudperson. Många barn har filosofiska frågor och illustrationerna är en påminnelse om det samt ger en möjlighet till identifikation. Hur skulle man annars  fattat att det är en barnbok? Eller en allåldersbok. Jag gillar den här boken. 

När jag först såg förhandsreklam för boken så trodde jag att den var riktigt stor. Fickformatet är bra, men illustrationerna hade kommit mer till sin rätt i storformat. 

/Karin

Större än en dröm

I större än en dröm lyckas författaren  Jef Aerts  och illustratören  Marit Törnqvist (Rabén och Sjögren 2013) med hjälp av filosofisk precision fånga det svåra och göra det hanterligt. Boken tolkar jag som en hyllning till livet och vad som finns innanför dess sköra gränser. 

Berättelsen handlar om en pojke som får besök av sin döda syster som han mest känner från ett gulnat fotografi. Systern tar med sig sin bror ut på ett nattligt äventyr.  

De cyklar först genom gränder sedan upp i trädtopparna, åker båt, besöker systerns grav och sjukhuset där hon vistats. När de kommer hem lägger sig syskonen bredvid varandra i sängen. Då pojken vaknar är systern borta och det finns inga märken efter henne.  

Precisionen finns i språket och den fulländade färgpaletten. Döden beskrivs först av mamman som större än en dröm. Under resan får man veta mer. Illustrationerna skildrar  många olika stämningar och blir ändå en självklar helhet. Det är en berättelse om saknadens alla faser men också om glädjen över att få träffa någon man längtat efter. Om pojken som får lov att vara sin systers lillebror. Systern som vet saker han inte vet, som att att en död inte har användning för sitt skelett, eller behöver stödhjul när de cyklar. Detaljer som också gör berättelsen till ett  utforskande. 

En lila sida med fåglar som flyger i väg. Mörka gränder och gröna ängar. En vit sida när syskonen sitter i en båt. I det gråa om sorgen som låg gömd i mammas soppa, i pappas bröd och pojkens varma mössa. Illustrationer som pekar på att livet är fyllt av symboler för gräns och slut.

På första uppslaget sitter pojken ensam vid ett stort nästan tomt köksbord. På sista bilden är det samma bord, fast med duk, fyllt med mat av olika slag och en katt som krupit upp, sitter och spinner, väntar på att bli klappad kanske. 

Kan inte säga annat än att det här är ett mästerverk som får mig förstummad och oväntat nog glad. 

/Karin

Einar Turkowski

Det nya modiga förlaget Urax har gett ut den tyske bilderbokskonstnärens Einar Turkowskis bok Månblomman En fantasi. Turkowski tilldelades 2007 Grand Prix utmärkelsen vid den 21 Bienanalen i Bratislawa.

I dagens bilderböcker kan man se två stora trender. Turkowski hör till samma trend som bland annat  Stian Hole, och Oskar K med bilderböcker för äldre barn. Den andra mer tongivande trenden är bilderböcker som skickligt utforskar det naiva uttrycket med bl.a. Tomas och Anna- Clara Tidholm och Isol. Det är lyckosamt med dessa två trender samtidigt eftersom det ger bilderboken ett brett utrymme. Även om det är den naiva traditionen som just nu är mest spridd och därför mest lätt tillgänglig

Jag kan tänka mig att många förmedlare ser Månblomman som en svår bilderbok eftersom den krockar med  deras uppfattning om vad en bilderbok är. På samma sätt som jag tror förra årets succé Bockarna Bruse i Badhuset sett som en ful och svår bok om den kommit ut för tio år sedan, medan man i fjol knappt kunde tänka sig en charmigare bilderbok. Men Månblomman är definitivt en bok som  breddar vägen för bilderboksuttrycken, som får mig nyfiken på hur bilderboken kommer att utvecklas under de närmaste åren.

Därmed vill jag ha sagt att Månblomman är en härlig väldigt specifik läsupplevelse, kanske främst för barn mellan 5-9 år och för vuxna. Det är ett diger text skicklig ackompanjerad av detaljerade blyertsteckningar,  i  avancerad teknik. Det är illustrationer som kräver mycket text för att man skall hinna titta ordentligt på bilderna och vice versa. För även om det är en bok för äldre så är det ett verk som passar för högläsning. Boken utspelar sig i Herr Ribbelstones speciella trädgård. Vi får förståelse för hur mörkt det kan vara på vissa ställen, hur annorlunda djur det finns, som bl.a. stora fjärilar och motordrivna skalbaggar. Men vi får också ta del  Ribbelstones tankar, exempelvis om hur  han har en känsla av vara iaktagen. Det kan hända att man tvekar innan man går in i trädgården, men är man väl där möts man av en överväldigande upplevelse som många nog aldrig sett maken till.

Boken handlar om en växt som plötsligt dyker upp i trädgården. Trots stora efterforskningar lyckas Herr Ribbelstone inte få reda på vad det är för växt. När sedan en blomknopp dyker upp så gör han allt för att de ska slå ut. Han spelar teater, läser för den om blommors befruktning, spelar musik, sover hos den m.m. Men knoppen slår inte ut och Ribbelstone börjar misströsta. Vid nästa fullmåne slår dock blomman ut och förstummar sin omgivning. Därefter slår den ut vid varje fullmåne och då har man fest.

Allting lever i trädgården som är full av överraskningar;  fiskar som simmar omkring i luften, lysmaskar som dansar , träd som böjer sig fram för att titta ner. Det är en bok som rör i det undermedvetna, om trädgården inom oss. Att hitta balansen i att öppna sig för det oväntade, att vårda  och samtidigt lita på alltings regelbundenhet. Så var i alla fall min läsning. Mer om Månblomman finns på Einar Turkowskis hemsida.

/Karin

Ett hett sommartips; åk till Norrköping på bilderboksutställning

På Norrköpings konstmuseum pågår från 1 juni - 3 september  utställningen Gulligt! Läskigt! Roligt! om bilderboken under hundra år. Titeln på utställningen är med tanke på texter som sju forskare från Linnéuniversitetet  och Mittuniversitetet skrivit för katalogen.

I utställningen kan man bland annat  ströva i Mattisskogen, åka rutschkana med Mamma Mu och resa med Linnea till Monets trädgård. På plats finns konstverk från Göteborgs konstmuseums BBV-samling. Mer om utställningen finns att läsa här

Har du barn med dig så kan det passa att också åka till Norrköpings arbetarmuseum där det finns sommarverkstäder för barn mellan 17 juni- 18 augusti.  På arbetets museum pågår också en utställning för barn som heter  Bland skatter och vrak. 

Det är fritt inträde både på Arbetets museum och konstmuseet.

/Karin

Bilderboksantologi för flera generationer

Opal har i vår gett ut en bilderboksantologi med böcker mellan år 1955 och 2005. Det är Inga Borg, Sven Nordqvist, Eva Eriksson,  Paola Ciliberto, Maj Fagerberg, Lennart Eng,  Sara Gimbergsson, Mimmi Tollerup och Lars Rudebjer.

Kända upphovsmän, men inte alltid de mest lästa böckerna.  Sven Nordqvist representeras av Agaton Öman och alfabetet från 1983. En riktigt fin antologi som bygger ett sammanhang i den skandinaviska bilderboksutgivningen, där nio svenskar och en dansk är representerade.

Själv fascineras jag över hur moderna Inga Borgs illustrationer ter sig. Det har jag aldrig tänkt på tidigare. Är det tiden som hunnit i fatt henne? Eller är det sammanhanget som får mig att förstå?

Min favorit är ändå Lennart Engs bidrag  Valdemar i världshavet från 2003.  Eng har en enastående förmåga att skapa samband mellan mikro- och makrokosmos, att ge en känsla inför det svindlande, utan att vara det minsta komplicerad. Det sammanfattar också vad helheten av antologin förmedlar. En bok där yngre och äldre kan förenas i berättelser och minnen.
/Karin

Vemodet

För närvarande går en norsk teveserie som heter
Där ingen ingen tror att någon kunde bo. Det handlar om människor som väljer att leva omodernt liv, långt ute i obygden.

Det är ett ganska roligt sammanträffande att det samtidigt kommer en norsk bilderbok, Den gamle mannen och valen av Stian Hole (Alfabeta 2013)  om en äldre man; Cornelius,  som säkert hade platsat i det där teveprogrammet om han funnits på riktigt.

Cornelius är en gammal man som lever avskärmad i ett hus på en havsstrand. Från sin horisont kan han se över havet till sin bror som han längtar efter, men som han för många år sedan brutit kontakten med efter ett kärleksdrama. Cornelius blev lämnad av en kvinna som istället valde hans bror. En dag strandar en val hos Cornelius. Han lyckas inte få ut valen i vattnet igen och tillsist ringer han sin bror. De kämpar tillsammans i flera dygn tills de får ut valen i havet. När boken är slut har bröderna fått tillbaka varandra.

 Santiago i Hemingways Den gamle och havet kämpar till havs. Men Cornelius är en man som aldrig kommer ut på havet. Han stannar på land och samlar vrakgods. Det är inte ett alltigenom dåligt liv han lever, men det är ett isolerat liv. När han lyckas få ut den strandade valen frigörs han.

 Illustrationerna speglar Corenlius vardag, det är som fragment av hans tankar, inredning och naturen. Hans utanförskap tydliggörs exempelvis av vinkande turister från hurtigruttens däck. De slänger pengar till honom. Symboler som tillsammans med Cornelius ansikte öppnar för vemodet, något som inte skildras särskilt ofta i barnlitteraturen eller i vardagen över huvud taget. Kanske för att det är svårt att skildra, men förmodligen också  för att vemod inte stämmer ihop med bilden av den moderna människan, som någon som ständigt går framåt och inget ångrar. Att vara vemodig kan i dag vara skamfyllt.

Ibland får jag frågor om Stian Holes bilderböcker verkligen är något för barn. Ja barn är  ingen ingen homogen grupp. Jag anser att det är viktigt att det i barnboksproduktionen finns böcker som inte precis alla barn gillar. Tack och lov styrs bilderboksutgivningen inte enbart av populism. Men min erfarenhet  är att många barn har ganska lätt för att bli vän med Holes bildteknik. Jag tror det beror på balansgången, att där finns mycket annorlunda men att det ändå är en teknik som är släkt med bilder de hittar i sina dataspel. Men också för att det är roligt och överraskande.


/Karin

Vårmöte med Anna-Clara Tidholm!

På årets vårmöte får  vi den stora äran att få lyssna på Anna -Clara Tidholm. Hon kommer prata om bilderbokens tre delar; text, bild och bok.

I vårt lotteri kommer vi ha en stjärnvinst. Efter föreläsningen blir det smörgåstårta, vin, kaffe och kaka.
Kvällen kostar 150 kronor för medlemmar, 170 för gäster och 100 kronor för studenter.

Tid: Torsdagen den 16 maj klockan 19.00
Plats: Gamla hovrätten, Olof Wijksgatan 6

Anmälan senast den 14 maj till:  per.dahlstrom@kultur.goteborg.se

Tuffa killar

Opals förlag ger i vår ut Manuela Oltens debutbok från 2005 Echte Kerle. På svenska heter den Tuffa killar. Oltens illustrationer bygger på ett slags grov charm, där det fula och egensinniga blir träffsäkert och bedårande. Det är sympatiskt.

Att boken nominerades till Deutscher Jugendliteraturpreis är inte förvånande.  Jag ler mig igenom både första, andra och tionde läsningen. Ändå är jag lite orolig under första läsningen, vad är det för budskap? Men det är en bok inte bara med grov charm utan också med elegans, som trots extrem fåordighet  simsalabim lyckas vända berättelsen, till något helt annat.


/Karin

Sarah Kläpp för den tokiga åldern

När inträffar den tokiga åldern? Finns den ens? Många hamnar nog i en tokig ålder runt fyra. Då när man vet precis hur allting hänger ihop och därför också förstår vad som är fel, vilket väl är ett slags grund för att kunna skoja.

En del människor kommer aldrig ur den där tokiga  åldern och det är nog ett bra kriterium om man skall bli barnboksförfattare. För att  kunna lyckas med en barnbok måste man ju kunna slå an en ton, komma när något specifikt barnsligt.


Jag tror att Ichabod Kvick och Järnbläckfisken av Sarah Kläpp (Söderströms 2013)  är en bok som slår an en för en del fyraåringar. Stilsäkra illustrationer och ett dristigt språk som är lätt att lära sig utantill.

Ichabod Kvick är en räv och vetenskapsman, som en del kallar galen eftersom han bryter mot naturens lagar. Han lever väldigt ensam i ett stort hus. En dag bestämmer han sig  för att ge sig ut i världen. Där  börjar äventyret och det går inte riktigt som han har tänkt sig, men han lär sig en del. För den vuxna finns referenser till Lovecraft, men  jag tänker att Ichabold kanske också är en liten snällare släkting till  Faust. Berättelsen lockar till äventyr och avslutas:


"Ichabod ser ut över havet. Jag vet inte vart jag är på väg tänker han men jag är på väg" . 


Handlingen spänner mellan det neurotiskt kontrollerade  och idén om livet som ett stort spännande äventyr. Det är mycket filosofiskt och mycket barnsligt. Illustrationerna ser ut som grafiska blad. Det finns en svart botten i allt och texten fungerar som en del av konstverket.

Kläpp är serietecknare. Hon är med i redaktionen och styrelsen för den internationella tidskriften C’est Bon Anthology som publicerar nyskapande serier från hela världen. Hon har medverkat i ett flertal utställningar i bland annat Malmö, Stockholm, Göteborg, London, New York och Paris och har även verkat som kurator för utställningar i Malmö och London.

När boken har recenserats i Finland tycker jag att man stirrat sig blind på Kläpps bakgrund som serietecknare. De skriver bland annat att det är en blandning mellan seriebok och bilderbok, för lite äldre barn.  Jag håller inte alls med. För mig är det här en väldigt tydlig bilderbok för barn i fyraårsåldern. Men Sarah Kläpp har en helt egen stil så jag har inte sett något liknande tidigare, sådant kan ju göra recensenter lite osäkra. Jag älskar den här boken.

Här finns en länk till Sarah Kläpps hemsida Sardeller.

/Karin

Styrelseledamöter 2015

Margaretha Dahlström, ordförande

Tidigare barnbibliotekskonsulent i Göteborgs stad, barnboksrecensent.

Kerstin Aronsson, vice ordförande

Bokförläggare

Helena Holmquist, kassör

Ekonom

Per Dahlström, sekreterare

Intendent Göteborgs konstmuseum

Lovisa Rodhe, redaktör

Kommunikationsstrateg

Staffan Wennerlund, redaktör

Bibliotekarie

Ann Wettergren Algell, klubbmästeri

F.d. bokhandlare

Magnus Sjöberg, klubbmästeri

Biblioteksassistent och skribent

Alexandra Herlitz, klubbmästeri och webbredaktör

Konst- och bildvetare. Verksam som universitetslektor och museipedagog

Mia Hansén, webbredaktör

Barnbibliotekarie