Att blåsa bort

I stormens öga är det helt lugnt.  De flesta upplever att det är jobbigare att stå på kanten än att vara mitt i ett hopp.

I Sverige är vi väldigt duktiga på säkerhet, vilket har bidragit till mycket bra, men har kanske också gjort oss räddare? Kan bieffekten av ett alltför omfattade säkerhetstänk jämföras med den känsla som kommer av att stå väldigt länge på kanten och förbereda ett hopp? 

Sådant jag tänker på när jag läser Viveka Sjögrens bilderbok Vi blåste bort ibland? (Kabusa böcker 2013). En bok i högkantsformat, med lite text och mycket innehåll. Berättelsen handlar om två som bor under ett träd. Det är en romantisk berättelse i pastell och akvarell (blandteknik) om dessa två som bygger en koja i  ett träd, som överlever genom att känna in naturens växlingar. 

För det mesta är det bra, men någon gång blåser de bort, vilket de tar med ro. Andra gånger händer det oväntade som när trädet börjar sjunga, eller när giraffer kommer förbi. Om det finns något budskap i berättelsen så är det att ha tillit till att allt ordnar sig. En bra kontrast till kollektiv ängslighet. 

/Karin 

Läsning som förändrar världen

Tidigt i höstas kom Anna Höglund med sin bilderbok Om detta talar man endast med kaniner (Lilla Piratförlaget). En bok som fått mycket uppmärksamhet och som de flesta av er säkert redan känner till.

Det är en Anna Höglund som jag inte direkt känner igen.
Hon arbetar med en annan typ av färgskalor än hon brukar (inte mättat, mer dovt) och där finns ett annat allvar, ett slags skräck i bilderna. Jag ser hennes egen Syborg Stentorp i bilderna från Resor jag aldrig gjort av, Syborg Stensump(1992) men jag ser också  Edward Hopper, Lena Cronqvist, Shaun Tan och Peter Tillberg. 

Berättelsen handlar om ensamhet, utsatthet och gemenskap. I centrum har vi kaninen som lever ett människoliv men som aldrig riktigt känner igen sig i människorna.

Valet av kanin som berättarjag ger många olika möjliga perspektiv. Kaninen blir tydliggörande av berätelsejagets utanförskap. Det är en bild som bygger ut texten, man förstår när man ser. Traditionen från sagans bortbyting finns där. Men det är också en kanin i en bilderbokstradition full med kaniner från Beatrix Potter till Stephanie Blake. Anna Höglunds kanin är den första som tar sig an de stora existentiella frågorna. Bara det är en poäng som ger associationer. Kanske en utställning med bilderbokskaniner?  Sagornas bortbyting ligger också nära till hands.


På slutet har kaninen ett samtal med sin morfar. Om man tittar noga ser man att morfadern också har kaninöron. De tittar i varandras ögon och kaninjaget ser att de är samma. Sen går han ut i naturen och ser hur allt hör ihop. Man måste nog känt sig ensam för att känna gemenskap.


Det här är en bok som passar från 13 år, som handlar om konstnärsjaget som kanske finns någonstans i alla, men mer i några. Jag antar att det med tiden kommer att bli en kultbok för brådmogna femtonåringar. Det är en bok som ger möjlighet till att förändra världen, genom att  se sig själv från andra håll än man är van vid.

/Karin

Vännerna bjuds in på visning av Hedenhösutställningen

I dag invigs utställningen med Barna Hedenhös på Göteborgs konstmuseum. Torsdagen den 5 december klockan 18.00 är Barnboksbildens vänner inbjuden på en visning tillsammans med enhetschef Anna Hylte. Varmt välkomna!
/Karin

Adventsmöte

Årets adventsmöte äger rum tisdagen den 3 december klockan 19.00 på Kulturhuset Kåken.

Föreläsare är Elina Druker, forskare vid Stockholms universitet och medlem i ALMA-juryn. Hon kommer att berätta om bilderbokskonstnären Eva Billow som var särskilt produktiv under 1940-50- talet, en spännande och nyskapande period inom svensk bilderbokshistoria.

Elina Druker har skänkt förstaupplaga av Eva Billows Hallondoft som blir stjärnvinst i boklotteriet.

Efter föreläsning blir det traditionsenligt skinksmörgås, öl/vatten. Vi har försäljning av böcker, julkort och annat. Kostnad är 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter.
Anmäl senast söndagen den 1 december till mg.dahlstrom@comhem.se eller till staffan.wennerlund@orgryteharlanda.goteborg.se

Välkomna!

/Karin

Barna Hedenhös på Konstmuseet och i julkalendern!

Bilden ingår inte i utställningen.

Det var länge sedan Barna Hedenhös var så i ropet. Årets julkalender i Svt är Barna Hedenhös i Rymden. Vad passar då bättre för Konstmuseet än att göra en utställning av den donation de fick 2010 som innefattade illustrationer från Barna  Hedenhös blir kunglig och Sverige får sin första regering?

I de detaljrika tusch- och akvarellillustrationerna väver Almqvist fyndigt samman femtiotalets politiska förgrundsgestalter med sina populära karaktärer från stenåldersfamiljen Hedenhös. Här möter vi pappa Ben,mamma Knota och barnen Sten och Flisa i ett fantasifullt bildäventyr tillsammans med flertalet av tidens partiledare. 

 I utställningen visas  också originalillustrationer till olika Barna Hedenhös-berättelser och ett urval av Bertil Almqvists satiriska vecko-kommentarer ”På tapeten” som publicerades i Aftonbladet under närmare trettio års tid. 

Utställningen pågår 27 november -12 januari.  1 dec, 5 jan, 6 jan kl 11.30–13 är det julspecial för barn. Då man tittar på utställning och därefter skapar man i Studion. Mer info finns på Konstmuseets hemsida. 

Här är ett klipp från årets julkalender: 

/Karin

Emma Virke och vardagsmagin

Emma Virke har i höst illustrerat två bilderböcker Memmo och Mysen bråkar i vinden (Alvina förlag) där hon är både författare och illustratör, samt Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Bonnier Carlsen) där hon illustrerat och Grethe Rottböll författat.

Virke är en av våra unga egensinniga bilderboksförfattare som arbetar med blandteknik. Det är collageteknik med material som tyg, papper och garn i  en blandning av mättade färger och akvarelltoner. Virkes förmåga att lyfta fram sina figurers känslor som fascinerar mig mest.  I allt från glada plastpåsar till skildringen av lyckorus och desperation. Det finns ett djup i hennes gestalters ansikten, något osagt som jag gärna vill veta mer om.


Jag har läst Memmo och Mysen bråkar i vinden ett tag. Men att läsa boken några dagar efter stormen Simone gör läsningen starkare.

Virke bygger upp en samstämmighet i historien mellan Memmo och Mysen och landskapet. Det börjar ljust, lite blåsigt och spännande, blir sedan mörkt och desperat för att sluta i stillsam glädje. En struktur som är evig i naturens växlingar, men som också följer klassisk berättardramaturgi. Kanske för att själen också är ett stycke natur?  En del stormar är svåra att hämta sig ifrån. Annat kan vara besvärligt, men blåser över. Det är sådant jag kommer att tänka på när jag läser den här boken efter att Simone har svept över landskapet.

Virke lyckas lägga an ett utryck för att tilltala barn, vilket kanske den blå nallen Mysen är tydligast exempel på. Det här är en lättillgänglig bilderbok. Samtidigt är det inte svårt att placera henne i en expressionistisk tradition där både Van Gogh och Munch är närvarande.

I Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta beskrivs en pojkes sorg efter sin döda pappa. I den här boken handlar det om att försonas med det svåra ofattbara, en pappa som aldrig kan ersättas. Det är en bok med respekt för det svåra, som låter barnen vara sörjande.

Här är perspektivskiftena intressanta. Boken börjar helt krasst med meningen Jons pappa är död. Illustrationerna är bleka och går i grått. Jon sitter i ett fönster, utanför är en lekpark med barn och föräldrar. Det blir natt och rummet är mörkt, bredvid Jons säng finns en tom röd fåtölj, den pappan brukat sitta i. Vi får följa Jons minnen, med en pappa som var lojal, en pappa som alltid kommer att finnas i Jons hjärta. På sista bilden sitter Jon i den röda fåtöljen med en röd bok i vilken han gjort berättelser om pappan. En röd bok som skall få plats i det svarta hålet i Jons hjärta. Om Memmo och Mysen bråkar i vinden gör magi av vardagen så begripliggör Jon har ett svart hål i sitt hjärta det ofattbara genom att bygga ihop sorgen med vardagsminnen. Emma Virke väjer inte för att skildra det stora i den unga människan.

/Karin

Släppa loss

Ina och trädandarna (Alvina 2013) är något så ovanligt som ett samarbete mellan två illustratörer. Jessika Berglund och Caroline Röstlund har skapat bilderna tillsammans.

Röstlund och Berglund har lyckats öppna bilderna. Det är ett djärvt och lyckat experiment med olika tekniker. Det känns lite serietidning blandat med akvarell. Jag tänker på Alice i Underlandet, Disney och Naturdagbok av en engelsk dam år 1906. Det är orädda variationer och just därför blir det så bra.

 Hur kommer skaparprocesserna utvecklas om fler illustratörer börjar göra bilderböcker tillsammans är en fråga jag ställer mig när jag ser illustrationerna. Det är som Röstlund och Berglund kommit på något nytt och eget, även om jag vet att de inte är helt först med den här sortens samarbete.


Berättelsen handlar om Ina som har svårt att förstå matten i skolan. På rasten går hon ut och träffar där tre trädandar Hasel, Syren och Vide. De umgås i naturen, samlar på sig av sådant som går att plocka och pratar ett eget språk. När Ina kommer tillbaka får hon klart för sig att hon lärt sig den matte hon tidigare hade svårt för.

Budskapet tycks vara att lära sig genom lek och fantasi. Att ha en tilltro till naturens möjlighet att läka sig själv, att det ordnar sig om man bara får möjlighet att släppa loss och utnyttja sina förmågor fullt ut.Problemet är att texten inte lyckas matcha illustrationernas kvalité. Det är lite för stelt och  tillrättalagt för att budskapet skall kännas trovärdigt.

 Jag menar inte att det är dåligt, bara att bilderna är så oerhört mycket bättre. För det är illustrationer som är svåra att slita sig ifrån.

/Karin

Välkommen på höstmöte

Onsdagen den 16 oktober klockan 19.00 i Gamla Hovrättens lokaler på Olof Wijksgatan 6  äger vårt höstmöte rum.

 Erik Titusson som arbetar på Lilla Piratförlaget och som är den ende svensk som blivit invald i den internationella juryn för HC Andersen-priset föreläser under ämnet En bild av bilderboken- utifrån ett jury- och förläggarperspektiv. 

Efter föreläsningen blir det boklotteri, sedan sallad, vin, kaffe och kaka. Kostnad är 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter.
Anmäl senast måndagen den 14 oktober på epost till:  mg.dahlstrom@comhem.se

Hjärtligt välkomna!

Händer på Bokmässan

Möt oss på Bok och biblioteksmässan i vår monter A:02:10. Dit kan du komma för att köpa en lotter i vårt populära lotteri, få information om vår förening m.m. På lördag klockan 14.30 överlämnar Erika Hedman de av föreningen förvärvade bilderna till den fotografiska bilderboken Den finaste skatten. 


På torsdag klockan 13.00-13.34 i sal J1 kan du delta i ett program om den moderna skönlitterära bilderboken som konstart. I seminariet deltar Gro Dahle, Gunna Grähs, Ulla Rhedin, Lena Eriksson med moderator Eva Fred från Kultur i Väst. Föredraget heter En fanfar till bilderboken* apropå boken med samma titel som ges ut av Alfabeta förlag i samarbete med Nordiska Akvarellmuseet.

Barn under 6 år kommer in gratis i målsmans sällskap.
Barnens Torg på Bokmässan i år genomsyras av ett afrikanskt tema. Bland annat finns sydafrikanske illustratören Piet Grobler på plats för att pyssla och teckna med barnen.

*En fanfar till Bilderboken släpps den 8 november på Nordiska Akvarellmuseet i samband med ett spännande heldagseminarium  med chans att möta medlemmar från Fanfarens skribentgrupp, nordiska bilderboksskapare, Ulla Rhedin och representanter för högskoleutbildningar och den prisbelönade belgiska bilderboksskaparen Kitty Crowther. För närvarande pågår utställningen Bilderbokens nya skepnader på Nordiska akvarellmuseet.

/Karin

Hur har Plupp kunnat bli modern?

En fördel med att läsa böcker är att man egentligen aldrig behöver ta hänsyn till upphovsgivarens avsikt, utan kan göra vilken läsning som helst. Det är något man får klara av med verk man väljer att offentliggöra.

Opal förlag har i sommar (2013)  gett ut Inga Borgs  Plupp bygger bo.  Boken publicerades första gången 1956. Att boken kommer nu passar särskilt bra just  eftersom blått hår äntligen slagit igenom lite bredare. Borg hävdade att Plupp var osynlig, men jag menar att tiden har gett Plupp en möjlighet att materialiseras.

Jag tror att Plupp i dag lever som aktivist i fjällen, inte så mycket samhällskritiker som alternativ. Någon som är väldigt medveten om sina konsumtionsmönster och försöker leva efter återvinningsprincipen. Sådana personer har alltid funnits, men det är först på senare år som de börjat dyka upp med blått hår. För tillfället så pågår en strid i Kallak, mellan politiker på ena sidan, samer och aktivister på andra. Jag är inte helt säker, men jag tyckte jag såg Plupp skymta fram i ett teveinslag om bråket däruppe.

Plupp är också en föregångare till  till Kivik och Monsterhund som var först med att använda ordet hen i barnlitteraturen. Borg gav aldrig Plupp något kön för att både pojkar och flickor skulle kunna identifiera sig med hen.

Med Plupp bygger bo Borg har lyckats bygga en rätt så naturromantisk bok, en hyllning till fjällvärlden och till fantasin. Berättelsen handlar om hur Plupp bygger ett bo med hjälp av sådant som finns i naturen.

Det är ett bra grepp att låta Plupp ha blått hår, det bryter av den annars vita stillsamma fjällnaturen.
Vidderna är sällan barnens perspektiv. Plupp blir detaljen som gör att man får syn på helheten, som utgör lockelsen. Det var väl så det var; berättelserna om Plupp speglade Borgs fascination för fjällen. Den här gången har man valt att ge ut Plupp i ett litet större format, som en vanlig bilderbok, mot tidigare då boken höll pekboksformatet. Det här är bättre.

/Karin