Klara Persson

Urax är ett nytt barnboksförlag för hösten som lyckats få rättigheterna till två fina nyutgivningar;   både Bertil Almqvists bok Barna Hedenhös på vinterresa genom Sverige samt Fam Ekmans Kalla mig farbror. Den tredje av deras böcker Molly & Sus av Klara Persson. Alla tre böckerna kommer ut nu i september.

Molly & Sus är en bilderbok som jag hade mycket sjå med att försöka förstå tekniken. Men det är både  akryl, collage, akvarell och lager på lager i datorn i en ganska kall färgskala. Texten är en del av konsten, liksom ojämnt skriven med betboningar på särskilda ord eller bokstäver.

Berättelsen handlar om tvillingarna Molly och Sus.  De föds med  hår som sitter ihop, men tröttnar så småningom på varandra, klipper isär flätorna, hittar sedan tillbaka till varandra utanför symbiosen. Lika väl som tvillingarna är sammanflätade lika väl är ord och bild i samklang.  Symboliken i boken är hisnande, tät som en välskriven dikt; flickorna som sammanflätade, att klippa håret (bandet) mellan dem. Eller att de när  återförenas äntligen och för första gången kan  gunga på gungbrädan, få jämnvikt, för att nämna några exempel.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att boken är som ett slags undersökning  av språkbruk och   kända problem som uppstår när bästisar tappar bort varandra. Det låter pretentiöst och ändå blir det mest av allt en rolig berättelse.

Molly & Sus är Klara Perssons debut. Hon är 26 år och jag hoppas på en spännande fortsättning.

/Karin

Fantastiska fiskar

Lindskogs förlag har i år kommit ut med några konstnärligt riktigt tunga bilderböcker. En av böckerna är Fantastiska fiskar med bild av Ane Gustavsson och text avErik Magntorn. Det är en bok som får mig att tänka på två ganska olika filmer, den franske regissören Luc Bessons film  Det stora blå och den animerade amerikanska barnfilmen Hitta Nemo. Det är något med djupet i bilderna med vattnet  och lekfullhet i fiskarna som får ihop det. För havet är djupt och det är mycket som kan inspirera. 

Bokens titeln är måhända en blinkning åt fantastiken. Det är en berättelse om fiskar i ett hav, men av de fiskar som är med finns det sådana som egentligen inte simmar i samma slags vatten och andra som är påhittade. Det är en rolig lek med en hemlig lockande värld.

Magntorn rimmar väl och roligt om fiskarnas olika tillstånd, sysslor och funderingar. Gustavssons illustrationer, som domineras av akvarell står för lockelsen i detta låtsas hav. Där finns ett fint spel med ljusbrytningar, dova detaljer  och spännande fiskar.  Illustrationerna har  inte ett särskilt utstuderat i barntillvänt bildspråket och det känns både kaxigt och respektingivande, visar på en tilltro till barnet förmåga att tolka konst. En bok för barnen att bläddra ofta i och kanske lära sig de rimmade verserna utantill.

Men alla illustrationerna och texterna håller inte riktigt ihop och varje uppslag skulle likaväl kunna vara en egen berättelse. Men det kanske var meningen?

/Karin

Emma Adbåge

 
Jag tycker att Emma och Lisen Adbåge mer än några andra illustratörer  bidragit till att den svenska bilderbokstraditionen frigjort sig från arvet från Elsa Beskow. Det har finns redan andra i samma tradition som exempelvis Eva Lindström och Gunilla Bergström. Men med adbågarna hände något, som en smittande kreativ explosion, där vissa konventioner om hur det skulle vara blev mindre verkningsfulla. Det är jättekul! Just nu kan vad som helst hända i en bilderbok, så det är inte så märkligt att intresset för bilderböcker för tillfället är ganska stort. Fler och fler verkar tycka att bilderböcker är intressant.

I början av Emma Adbåges karriär hörde jag ofta vuxna som uttryckte ett direkt ogillande inför hennes böcker, det hör man sällan numera. Fler har vant sig vid hennes sätt att illustrera.För mig symboliserar Emma Adbåges illustrationer en acceptens för livet som det faktiskt är.

Som exempelvis i hennes senaste bok  Lenis Olle (Rabén och Sjögren 2012). Det är en väldigt vardagsnära berättelse om Leni som skall gå och hälsa på sin kompis Olle. När hon kommer hem till Olle så har han redan en annan där som Leni blir alltmer vrångt inställd till. Allt slutar förstås bra. 

 Illustrationerna är anakronistiska, lyfter  fram brist på  perfektion, skruvar till perspektiven och gör den vardagsnära berättelsen intressant. Anakronismen finns i inredningen, de två lägenheternas inredning som nästan ser ut som 70-tal där liksom en del moderniteter smugit sig in, på ett sätt som liksom matchar slarvet eller stöket i lägenheterna. Ett stök som förresten hänger bra ihop med Lenis känslor. Det är inte riktigt som hon ville ha det. Som det skulle ha varit. De skruvade perspektiven står framförallt barnens kroppar för, med de oerhört stora huvudena. Det är roligt att titta på.

/Karin

Där satt den!

Norska Bockarna Bruse på badhuset med text av Björn F Rörvik och illustrationer av Gry Moursund är bland det roligaste jag sett i bilderboksgenren. Boken har kommit ut på Lilla Piratförlaget nu i vår och är förlagets första bok.

Vad som gör boken unik är att de har lyckats härma det naiva. Rörviks berättande som utgår från bockarna Bruse påminner mycket om hur barn använder sig av sagor i sina lekar.

Samtidigt är det en uppdatering av sagan. Nu förtiden har Bockarna Bruse valmöjligheter de behöver inte bara gå till fäboden, att besöka vattenpalatset är också ett alternativ. Att originalet varit högaktuellt för barn i fyraårsårsåldern i åtminstone 100 år gör  inte nytolkning mindre angelägen för vare sig dagens barn eller  deras litteraturförmedlare. Roligt är det också när Bockarna Bruse när de besegrat trollet liksom Terminator i Termintator 2 brister ut i Hasta la vista, baby

Moursunds illustrationer är lekfulla, som härmandes barnteckningar. Det är blandteknik med tusch, krita, blyerts och heltäckande blå färgläggning som är vatten och himmel. Det är ett roligt och  härligt hemskt troll som kommer in på badhuset och bara förstör, eftersom han inte begriper några regler och egentligen inte vet något om samspel, så som det ofta är i barns rollekar. Trollet som den okända faktorn, något som inte kan förutses, som stör ordningen men som också gör Bruse till hjältar. Jag påstår att detta är ett  mästerverk.

Boken har varit min följeslagare under flera månader och de flesta som jag visat den för har varit väldigt förtjusta.


/Karin

Eget om kärlek

Med bilderboken Söndag ( Opal 2012 )har Kim Fupz Aakeson och Eva Eriksson  åstadkommit ett finstämt samspel mellan ord och bild.

Det är  svåra ämne som behandlas, syskonrivalitet och svikande föräldrar. Fupz Aakeson och Eriksson tassar på tå, men inte för att de är fega, utan mer som när man förbereder en fest bakom någons rygg. Resultatet är tryggt och vackert. Centrum i Erikssons illustrationer är kroppsspråket och alltså människornas olika uttryck. 

I sitt format håller Söndag sig i samma tradition som Gro Dahle och Svein Nyhus böcker. Det är en lång bok med mycket text och tungt stoff. Blir den här typen av skandinaviska  bilderböcker det stora  internationella stjärnskottet efter Gunilla Bergström?

Söndag är en  bok om kärlekens betydelse. Det handlar om Torsten som skall få ett småsyskon. Hans kompis Willy har dåliga erfarenheter av att få syskon, eftersom hans pappa lämnat honom i sticket och skaffat ett nytt barn. Willy förklarar för Torsten  att man skaffar nya barn när man tröttnat på det gamla.


 Berättelsen är upplagd med kapitel efter veckodagarna. Den börjar på måndag. Veckan är full av tvivel för hur föräldrarnas kärlek kommer att vara när bebisen fötts. Men på söndag känner Torsten sig övertygad om att föräldrarna skall fortsätta älska honom. Söndag är en gripande berättelse med många överraskande och intressanta förvecklingar. 

Det är en bilderbok som passar från 5 årsålder.  Här vill jag också passa på att skriva att  jag inte alls förstår logiken bakom att bilderböcker om svåra ämnen bara skall läsas för barn som själva har det svårt. Alla har någon kompis som har det svårt. Generellt så har barn i förskoleåldern mindre svårt att prata om det svåra än vuxna.
/Karin

Blivande klassiker?

Jag tycker att Lena Sjögrens  Vad har du bakom ryggen? som getts  ut nu i vår (rabén & sjögren) borde kunna bli en klassiker. Den har i alla fall både egensinne, självklarhet, tradition och humor. Både idén och genomförandet framstår som ett slags uppenbarelse som bör kunna återanvändas lika ofta som pekbokstemat med djur och deras läten.


Boken har ett enkelt upplägg. Olika figurer presenteras, bland annat en robot, en trollkarl, en matros. På ena sidan får man frågan om vad figurerna har bakom ryggen och på nästa sida så får man se vad de har. Roboten har en nalle, trollkarlen har ingenting och matrosen har en ros, etc. Ett koncept som på ett eget sätt tar sig an traditionen från folksagan med upprepningsmoment som minneslek,  så småningom lär man sig vad de har bakom ryggen.

Boken har också ett  annorlunda format, den är långsmal. Färgsättningen i boken påminner mest av allt om en dovt mönstrat femtiotalstapet, ett slags mönstertänk som kommit i ropet.

Men även om det är ett intressant koncept så är det illustrationerna är som gör boken rolig.  Alla figurerna är verkligen personligheter som man vill titta länge på. De står mot en vit bakgrund vilket också ger utrymme för fantasin. Matrosen med alla sina tatueringar, står han på en kaj eller är han till havs?  Den stora tjejen med sin festhatt, har hon lämnat festen?

Jag har pratat med några vuxna om den här boken och frågat dem vem de tycker den vänder sig till. Vi har varit överens om att den bör fungera från 2 års ålder, eftersom den är enkel men med för mycket  detaljer för att matcha yngre barns synförmåga. Att lära sig boken utantill fungerar säkert för ännu yngre, men att associera till vad någon har bakom ryggen är i de flesta fall säkert  enklare och roligare från tvåårsåldern.

Men värt att notera är också  att de vuxna jag frågat också sagt att det också är en bok för dem. Varför? Det är också första gången jag hört vuxna säga på det sättet om en bilderbok och eftersom det är samma bok som de uttryckt sig om så antar jag att det står för något. Jag tror att det beror på att boken har ett formspråk som knyter an till vuxna människors rätt moderna konstreferenser och därför i alla sin enkelhet gör den spännande även för  många vuxna läsare. Vilket stödjer min idé om att den här boken kan bli en klassiker eftersom barnböcker kräver sina förmedlare för att bli stora.

För att överleva som konstnär krävs förutom talang att kunna märka ut sig  och det har Lena Sjöberg genom den här boken gjort, liksom många klassiska sagohjältar men också precis som figurerna i boken. Superhjälten har med sig en skateboard, drottningen en potta, björnen har med sig en nyckel till sitt järnkoppel och riddaren har med sig en bärbar drake.  Avantgardekonstens intresse för cirkus, gatumodet och popkonsten är exempel på referenser som jag menar illustrationerna har.


/Karin

Bilderboksretro

Det första som slår mig när jag börjar bläddra i bokserien Bilderboksretro är att många av de bilderböcker som presenteras redan i första antologin (om bilderböcker från 50-talet) fortfarande är aktuella. Böckerna om Plupp och serieversionen av Pippi Långstrump ges ständigt ut på nytt. Fortsätter vi till 60-talet är såväl dagens fem- som femtioåringar bekanta med Lilla Spöket Laban, Lilla Anna, Totte och Babar. Och sedan har vi 70-talet, då allas vår Alfons Åberg föddes. Kort sagt: Vår bilderbokshistoria är i allra högsta grad levande och stora delar av den förblir därmed inte bara historia.

Som en följd av detta är det lika naturligt för mig, född i början av 80-talet, att se 50-talets Kriktor, 60-talets Lisen kan inte sova och 70-talets Tandresan som min barndomslitteratur. Slitstarka både till det inre och yttre, kan våra favoriter leva vidare decennium efter decennium. För mig är serien Bilderboksretro därför en härlig nostalgitripp från 50- till 70-tal. Jag ser med spänning fram emot mitt decennium, 80-talet. Boken ges ut i höst och avslutar därmed serien.

Även om bilderna ska stå i fokus – och det gör de verkligen! – kan jag önska att det hade funnits lite mer text, lite mer bakgrund, lite mer historia. Bilderna i all ära, jag vill veta mer! Vi är inte bortskämda med samlad bilderbokshistoria i det här landet och det finns mycket att berätta. Bilderböcker har både älskats och kritiserats och lyckas fortfarande skapa debatt. Se bara på nyligen utgivna Kivi & monsterhund, den första bilderboken innehållande ordet ”hen”!

MEN bilderna är förstås det viktigaste och det är glädjande att de faktiskt får ta så mycket plats som de gör i Bilderboksretro. Visst känns det bittert att jag inte får läsa och titta i varje bilderbok i dess helhet, men det ger å andra sidan både mig och alla andra en god anledning att uppsöka närmaste bibliotek för fortsatt bilderboksläsande. Kanske upptäcker vi dessutom andra personliga favoriter när vi botaniserar för fullt i bilderbokshyllorna?

/Anna

Gå på bilderboksevent!

Som annonserats i medlembrev och på facebook så håller vi vårmöte  tisdagen den 28 maj. Det finns möjlighet att anmäla sig till och med måndag. Kvällens föreläsare är bilderboksillutratör Sara Gimbergsson. Därefter blir det boklotteri, smörgåstårta, ett glas vin och kaffe. 

Plats: Gamla Hovrätten, Göteborgs Universitet, Erik Wijksgata 6

Tid: 19.00

Pris: 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter. 

Anmäl er genom till Frida på bokskåpet genom att ringa 306 30 00 eller mejl: frida@bokskapet. se 

Riktigt rolig händelse i sommar  är  Göteborgs konstmuseum utställning  A, B, Se! som bjuder på ett brett urval av klassiska och moderna barnboksillustrationer med exempelvis konstnärer som Kaj Beckman och Svein Nyhus. Utställningen pågår mellan den 13 juni- 4 november. Illustrationen här är Kaj Beckmans Tummelisa och den kommer att vara med i utställningen. 

/Karin

Bra frågor i Stora Bebisbytet

Det stora bebisbytet med bild av Lisen Adbåge och text av Petter Lidbeck piggar upp mig (Natur och Kultur 2012) Det är en oväntad bok, på så sätt att historien är svår att förutsäga, vilket får mina  stundom rätt trötta ögon att vakna till av. Boken gav en oförutsebar läsupplevelse eftersom den fick mig att fundera över samhällsfrågor som jag inte har några svar på. 

Berättelsen handlar om ett modernt kungarike där alla med bebisar en dag hittar en lapp i barnens säng där det står Jag har tagit din bebis och lagt dit en annan. Självklart uppstår kaos. Någon har fått ett vitt barn  istället för två bruna. En annan har fått en flicka istället för en pojke. Kungen och drottningen har också blivit av med sitt barn, osv. 

Monarkerna får uppgiften att lösa problemet. Det ges olika drastiska förslag på hur man skall lösa problemet som att lägga alla barnen i en hög och ta den som man tror är sin egen.  Ju längre tiden går ju starkare växer oron för de barn som de har hand om, att ingen skulle vilja ta hand om det. Tillsist har det gått ett år.  Fler och fler blir övertygade om att de har fått det bästa barnet. Då bestämmer drottningen att ska behålla det barn man fått och vill föräldrarna inte det så menar man att det är fel på föräldrarna och inte barnet. 

Lisen Adbåge är i toppform. Hennes känsla för det komiskt överdrivna kommer till sin rätt. Bilderna är inte myllrande men är ändå prydda med många oväntade drastiska detaljer. Berättelsen får mig att associera till PO Enquists bok Kapten Nemos barn som handlar om hur två barn förväxlades på BB i Bureå. Jag tänker också på det afrikanska ordspråket Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn. Jag tänker på barnen i vårt samhälle. Vems är de? 

/Karin

Välkommen till Sverige Tango

"Välkommen Tango" är en bilderbok skriven  av  Justin Richardsson och Peter Parnell,  med illustrationer av Henry Cole  (Kabusa förlag 2012). Det roliga med den här boken är att den bygger på  en sann berättelse om två pingviner på Central Parks Zoo i New York. Den handlar om två pingvinhannar, Roy och Silo,  som blir kära i varandra. Precis som alla andra par så vill de ha barn. När de andra paren ruvar på sina ägg, så ruvar Roy och Silo enträget på en sten. 

 En skötare på som sett alltsammans bestämmer sig för att ge Roy och Silo ett ägg från ett pingvinpar som alltid brukar få fler ägg än vad de kan ta hand om. Ur detta ägg kommer en pingvinflicka som de döper till Tango, eftersom det krävs två för en tango. Än i dag finns Tango och hennes pappor på Zoo i Central Park.

 När "And Tango makes three" kom ut i USA 2005 så väckte den stor uppmärksamhet. Mellan åren 2006-2010 utsågs American Library Association boken till årets mest utmanande bok,  alla år utom 2009 då man tyckte den var näst mest utmanande.  Boken har varit något som biblioteken har fått ta ställning till. I vissa stater förbjöd man boken på skolbiblioteken eftersom den ansågs gå emot traditionella familjevärderingar. Men det fanns också bibliotek som tog strid för boken efter klagomål från föräldrar. Mer om de rabalder boken skapade kan ni läsa  här. 

Den sanna berättelsen slår bort benen för de som annars skulle få lust att döma ut boken som onaturlig eller överdrivet konstruerad. Samtidigt är den bok med charm på klassiskt bilderboksmanér, med en retorik där det säregna ofta företräds av det lilla barnet,  men här av två pingvinhannar, skall hitta vägen till läsarens hjärta. De har lyckats med många. De har lyckats med mig. 

Illustrationerna är på intet sätt nyskapande. Pingvinerna är något förmänskligade på ett sätt som håller jämn takt med berättelsen. Det är djur det handlar om, men de har namn som Roy och Silo, som man kallar för pojkar. Illustrationerna påminner både om fågelmåleri och fabelbilder. Det är bra eftersom alltför nyskapande bilder säkerligen hade gjort det krångligare för den här viktiga berättelsen att nå ut. Härligt med böcker som man kan knäppa folk på näsan med. Roligt med bilderböcker med förmåga att bli viktiga. 

/Karin