Nathalie Choux och att längta efter ljuset

Det är vinter. Den lilla flickan har drömt att hennes farfar blivit en björn. Björnfarfar tar med sig flickan ner i underjorden för att leta rätt på våren. Underjord är en mullvad deras ciceron. De får veta att våren finns i fröna. Björnfarfar råkar svälja ett frö och flickan lämnar honom sovande under jord. Flickan går hem, frusen och trött. När hon är hemma har våren inte kommit, men det är inte riktigt så kallt och snön har börjat smälta. Nästa dag vet flickan att det ska vara ett träd mitt på ängen och att detta trädet är farfadern, som vuxit upp igen, från fröet han svalde. 

Referenserna till den grekiska myten om Persefone är uppenbara. Men här är det inte flickan som äter utav frukten utan björnfarfadern som stannar kvar. Men i Persefonemyten liksom i min Björnfarfar kommer våren tillbaka när flickan återvänder till ovanjorden. Det är en bok om sorgens landskap.

Illustrationerna är tecknade i krita och och blyerts. Barnet är stiliserad, lite mangalik, men samtidigt uppenbart i en fransk tradition, med stora ögon och ett huvud som är en dryg tredjedel av kroppen. Det finns bilder där flickan är i samspel med björnfarfadern och modern, men på resan i naturen, ner i underjorden är hon betraktande. Hon har med sig en ficklampa, som sedan slutligen lämnar i underjorden när hon tagit avsked från sin insomnade björnfarfar.


Flickans betraktande speglar väl en del av sorgens ansikte, att inte riktigt kunna delta, att var tyngd av något osynligt. Ficklampan blir symbol för den mänskliga förmågan att krångla till, att se oss som något utanför själva naturen, som istället söker stöd i kulturen, exempelvis i Persefonemyten eller av en ficklampa.  Det är en vacker berättelse som svarar på sin egen kritik. Bilden av mamman och dottern uppfyller så väl alla normer, de är söta, välkammade och prydliga. Men flickan är modig och vågar sig ner i det mörka för att komma till rätta med det svåra.


Natalie Choux är en av Frankrikes mest erkända illustratörer. Författare till boken är Alex Cousseau. Boken har kommit ut i januari i år på Rabén och Sjögrens förlag.

/Karin

Mera monster!

Monster har blivit allt populärare gäster i bilderboksvärlden under de senaste två åren. De monster som tittar in är inte särskilt farliga. Man kan fråga sig ifall det är just de snälla monstren som hittat till bilderböckerna eller ifall monster överlag tidigare bara varit missuppfattade?

Men med tanke Mary Wollenstonecrafts Shelleys Frankensteins monster,  hundra år av psykologi, normupplösning, estetisk utveckling och allmän rösträtt så är utvecklingen rätt självklar.

 Bakom monstret finns en ensam och övergiven varelse som innerst inne bara vill ha kärlek, som vågar att inte vara vacker och som är viktig för hela samhället för att den är den (eller för den hen är)



 I Ett snurrigt monster med päls med text av Rikard Ask och illustrationer av Jutta Falkengren (Willa Holma Förlag 2013) ser monstret ut som något mellanting av ett svart får och en garnhärva. Hon har ont i magen och via en häxa når hon till sist en drake där hon får reda på att hon är med barn. Sedan bildar monstret och draken familj. Uppsåtet att vara normbrytande är kanske lite för övertydligt. Men det är en rimmad, rolig och ändå hållbar berättelse med illustrationer fulla av humor, finess, och en genomgående ickeperfektion. Jutta Falkengren är en illustratör att hålla ögonen på. Hon vågar släppa loss med olika tekniker, färgkombinationer och perspektiv. Det är roligt.
/Karin 

Jimmy Liao

I sitt hemland är den  taiwanesiska mångfaldigt prisbelönade  bilderboksskaparen  Jimmy Liao närmast kultförklarad. Han har publicerat ett fyrtiotal böcker och i vinter kom hans första bok ut på svenska. Boken heter Stjärnenatt  är bokförlaget Mirando boks första utgivning.


Stjärnenatt är en överraskande, skrämmande och vacker berättelse som lyckas väva samman magi, konst och verklighet. Titeln på boken kommer ifrån  Vincent Van Goghs konstverk med samma namn. I boken finns flera tavlor av Van Gogh och René Magritte avmålade. Van Goghs ensamhet och naturdyrkan igångsatt till ett magiskt äventyr av Magrittes surrealism.  Oj oj, det här är mäktigt.

Boken handlar om två barn som rymmer hemifrån. Mötet mellan barnen börjar när bokens ensamma flicka ser en en pojke som ligger i snöfallet på taket utanför hennes fönster.  Barnen börjar sedan i samma klass. Det de delar är ett slags inre tillstånd som för dem bort från andra. Tillsammans rymmer de från staden till landet,  där de lättare kan se stjärnorna. När de tillsist kommer hem  flyttar pojken. Flickan tröstas av en hundvalp och minnet av den strålande stjärnenatten.  På sista bilden står hon på ett museum framför Stjärnenatt av Van Gogh.

Det är inte särskilt mycket text i boken, någon rad här och där, men flera ordlösa uppslag. Bilderna lyckas förmedla olika känslostämningar i ett spel med mörker, natur, ödslighet och surrealism. Illustrationerna är handgjorda i akryl och vattenfärg.

Jimmy Liao jobbade med den här boken i fem år. Han fick inspiration till boken när han läste om två ungdomar som rymt hemifrån. I tidningarna så vinklades det till att handla om hur de förlett varandra. Men Jimmy Liao ville visa att man kunde låta rymningen bli ett värdefullt minne.


Mer om Jimmy Liao finns att läsa på Mirando boks hemsida. 

Jimmy Liao klassar boken som en allålders bok. Den är läskig. Ingen bok för småbarn.

/Karin

Vintervarg

Lennart Eng är en bilderboksillustratör med en sparsam utgivning. Han är skicklig på perspektiv, i bildkompositionen så klart, men också i sättet han kopplar det vardagliga med det oändliga. Det har han gjort så träffande i Historien om Albert och Valdemar och världshavet.

I höst har han tillsammans med författaren Stefan Casta kommit ut med bilderboken Du ska inte gråta vintervarg (Opal, 2013). En berättelse som får mig att tänka på nordamerikanska myter med Shape shifters och totemdjur.

Handlingen utspelar sig på vintern. Det är mörka bilder där snön, stjärnorna och den vita vintervargen står för ljuset. Några bilder är inomhus i ljus, men för det mesta är det natt eller skymning.

Pojken Stieg i berättelsen är ensam. I skolan  och i snabbbköpet finns andra, men utanför hans hem står en översnöad bil. Julen närmar sig och pojken sköter alla julförberedelser själv. En ensamhet som illustreras men inte skrivs något om. Det är Stiegs kreativitet som är berättelsens centrum.

Under några nätter, kanske i vakenhet, kanske i dröm möter Stieg en vintervarg. Vargen är ensam ledsen. En natt tröstar Stieg vargen. När de möter varandras blick händer något märkvärdigt med Stieg, han förstår hur allt hänger ihop.

Han skriver och ritar skriver om vintervargen. I skolan läser han lyckosamt upp sin berättelse. Du ska inte gråta vintervarg är en  berättelse om ensamhetens möjligheter, vad man kan hitta i sig själv och vad man kan skapa. Det är vackert och överväldigande med ett lockande mörker.

/Karin

Att blåsa bort

I stormens öga är det helt lugnt.  De flesta upplever att det är jobbigare att stå på kanten än att vara mitt i ett hopp.

I Sverige är vi väldigt duktiga på säkerhet, vilket har bidragit till mycket bra, men har kanske också gjort oss räddare? Kan bieffekten av ett alltför omfattade säkerhetstänk jämföras med den känsla som kommer av att stå väldigt länge på kanten och förbereda ett hopp? 

Sådant jag tänker på när jag läser Viveka Sjögrens bilderbok Vi blåste bort ibland? (Kabusa böcker 2013). En bok i högkantsformat, med lite text och mycket innehåll. Berättelsen handlar om två som bor under ett träd. Det är en romantisk berättelse i pastell och akvarell (blandteknik) om dessa två som bygger en koja i  ett träd, som överlever genom att känna in naturens växlingar. 

För det mesta är det bra, men någon gång blåser de bort, vilket de tar med ro. Andra gånger händer det oväntade som när trädet börjar sjunga, eller när giraffer kommer förbi. Om det finns något budskap i berättelsen så är det att ha tillit till att allt ordnar sig. En bra kontrast till kollektiv ängslighet. 

/Karin 

Läsning som förändrar världen

Tidigt i höstas kom Anna Höglund med sin bilderbok Om detta talar man endast med kaniner (Lilla Piratförlaget). En bok som fått mycket uppmärksamhet och som de flesta av er säkert redan känner till.

Det är en Anna Höglund som jag inte direkt känner igen.
Hon arbetar med en annan typ av färgskalor än hon brukar (inte mättat, mer dovt) och där finns ett annat allvar, ett slags skräck i bilderna. Jag ser hennes egen Syborg Stentorp i bilderna från Resor jag aldrig gjort av, Syborg Stensump(1992) men jag ser också  Edward Hopper, Lena Cronqvist, Shaun Tan och Peter Tillberg. 

Berättelsen handlar om ensamhet, utsatthet och gemenskap. I centrum har vi kaninen som lever ett människoliv men som aldrig riktigt känner igen sig i människorna.

Valet av kanin som berättarjag ger många olika möjliga perspektiv. Kaninen blir tydliggörande av berätelsejagets utanförskap. Det är en bild som bygger ut texten, man förstår när man ser. Traditionen från sagans bortbyting finns där. Men det är också en kanin i en bilderbokstradition full med kaniner från Beatrix Potter till Stephanie Blake. Anna Höglunds kanin är den första som tar sig an de stora existentiella frågorna. Bara det är en poäng som ger associationer. Kanske en utställning med bilderbokskaniner?  Sagornas bortbyting ligger också nära till hands.


På slutet har kaninen ett samtal med sin morfar. Om man tittar noga ser man att morfadern också har kaninöron. De tittar i varandras ögon och kaninjaget ser att de är samma. Sen går han ut i naturen och ser hur allt hör ihop. Man måste nog känt sig ensam för att känna gemenskap.


Det här är en bok som passar från 13 år, som handlar om konstnärsjaget som kanske finns någonstans i alla, men mer i några. Jag antar att det med tiden kommer att bli en kultbok för brådmogna femtonåringar. Det är en bok som ger möjlighet till att förändra världen, genom att  se sig själv från andra håll än man är van vid.

/Karin

Vännerna bjuds in på visning av Hedenhösutställningen

I dag invigs utställningen med Barna Hedenhös på Göteborgs konstmuseum. Torsdagen den 5 december klockan 18.00 är Barnboksbildens vänner inbjuden på en visning tillsammans med enhetschef Anna Hylte. Varmt välkomna!
/Karin

Adventsmöte

Årets adventsmöte äger rum tisdagen den 3 december klockan 19.00 på Kulturhuset Kåken.

Föreläsare är Elina Druker, forskare vid Stockholms universitet och medlem i ALMA-juryn. Hon kommer att berätta om bilderbokskonstnären Eva Billow som var särskilt produktiv under 1940-50- talet, en spännande och nyskapande period inom svensk bilderbokshistoria.

Elina Druker har skänkt förstaupplaga av Eva Billows Hallondoft som blir stjärnvinst i boklotteriet.

Efter föreläsning blir det traditionsenligt skinksmörgås, öl/vatten. Vi har försäljning av böcker, julkort och annat. Kostnad är 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter.
Anmäl senast söndagen den 1 december till mg.dahlstrom@comhem.se eller till staffan.wennerlund@orgryteharlanda.goteborg.se

Välkomna!

/Karin

Barna Hedenhös på Konstmuseet och i julkalendern!

Bilden ingår inte i utställningen.

Det var länge sedan Barna Hedenhös var så i ropet. Årets julkalender i Svt är Barna Hedenhös i Rymden. Vad passar då bättre för Konstmuseet än att göra en utställning av den donation de fick 2010 som innefattade illustrationer från Barna  Hedenhös blir kunglig och Sverige får sin första regering?

I de detaljrika tusch- och akvarellillustrationerna väver Almqvist fyndigt samman femtiotalets politiska förgrundsgestalter med sina populära karaktärer från stenåldersfamiljen Hedenhös. Här möter vi pappa Ben,mamma Knota och barnen Sten och Flisa i ett fantasifullt bildäventyr tillsammans med flertalet av tidens partiledare. 

 I utställningen visas  också originalillustrationer till olika Barna Hedenhös-berättelser och ett urval av Bertil Almqvists satiriska vecko-kommentarer ”På tapeten” som publicerades i Aftonbladet under närmare trettio års tid. 

Utställningen pågår 27 november -12 januari.  1 dec, 5 jan, 6 jan kl 11.30–13 är det julspecial för barn. Då man tittar på utställning och därefter skapar man i Studion. Mer info finns på Konstmuseets hemsida. 

Här är ett klipp från årets julkalender: 

/Karin

Emma Virke och vardagsmagin

Emma Virke har i höst illustrerat två bilderböcker Memmo och Mysen bråkar i vinden (Alvina förlag) där hon är både författare och illustratör, samt Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Bonnier Carlsen) där hon illustrerat och Grethe Rottböll författat.

Virke är en av våra unga egensinniga bilderboksförfattare som arbetar med blandteknik. Det är collageteknik med material som tyg, papper och garn i  en blandning av mättade färger och akvarelltoner. Virkes förmåga att lyfta fram sina figurers känslor som fascinerar mig mest.  I allt från glada plastpåsar till skildringen av lyckorus och desperation. Det finns ett djup i hennes gestalters ansikten, något osagt som jag gärna vill veta mer om.


Jag har läst Memmo och Mysen bråkar i vinden ett tag. Men att läsa boken några dagar efter stormen Simone gör läsningen starkare.

Virke bygger upp en samstämmighet i historien mellan Memmo och Mysen och landskapet. Det börjar ljust, lite blåsigt och spännande, blir sedan mörkt och desperat för att sluta i stillsam glädje. En struktur som är evig i naturens växlingar, men som också följer klassisk berättardramaturgi. Kanske för att själen också är ett stycke natur?  En del stormar är svåra att hämta sig ifrån. Annat kan vara besvärligt, men blåser över. Det är sådant jag kommer att tänka på när jag läser den här boken efter att Simone har svept över landskapet.

Virke lyckas lägga an ett utryck för att tilltala barn, vilket kanske den blå nallen Mysen är tydligast exempel på. Det här är en lättillgänglig bilderbok. Samtidigt är det inte svårt att placera henne i en expressionistisk tradition där både Van Gogh och Munch är närvarande.

I Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta beskrivs en pojkes sorg efter sin döda pappa. I den här boken handlar det om att försonas med det svåra ofattbara, en pappa som aldrig kan ersättas. Det är en bok med respekt för det svåra, som låter barnen vara sörjande.

Här är perspektivskiftena intressanta. Boken börjar helt krasst med meningen Jons pappa är död. Illustrationerna är bleka och går i grått. Jon sitter i ett fönster, utanför är en lekpark med barn och föräldrar. Det blir natt och rummet är mörkt, bredvid Jons säng finns en tom röd fåtölj, den pappan brukat sitta i. Vi får följa Jons minnen, med en pappa som var lojal, en pappa som alltid kommer att finnas i Jons hjärta. På sista bilden sitter Jon i den röda fåtöljen med en röd bok i vilken han gjort berättelser om pappan. En röd bok som skall få plats i det svarta hålet i Jons hjärta. Om Memmo och Mysen bråkar i vinden gör magi av vardagen så begripliggör Jon har ett svart hål i sitt hjärta det ofattbara genom att bygga ihop sorgen med vardagsminnen. Emma Virke väjer inte för att skildra det stora i den unga människan.

/Karin